Strength throught musik

Long time no see. Bjuder på två låtar som skrivits sedan ni hörde ifrån mig sist. Det blir inte så mycket bloggskrivning från mig nu för tiden. Kan nästan lova att det här blir ett av de allra sista inläggen i den här bloggen överhuvudtaget. Kommer möjligtvis att starta en annan blogg någon gång i framtiden. Kommer då självklart fortsätta att att skriva om mina problem med psykisk ohälsa eftersom de är en stor del av mitt liv men med mindre fokus på dem och mer plats för sånt jag tycker är roligt som jag inte gett någon plats i den här bloggen överhuvudtaget. Så ni kan vänta er en mer alldaglig blogg men fortfarande med inslag av allas eran Borderlinn. Så nästa gång ni hör från mig här kommer bli när jag kommit igång med den bloggen så jag kan bjuda över trofasta läsare dit.

Ide

Det känns konstigt att bloggen har blivit så väldigt lidande på sista tiden. Hur djupa svackor jag än faller ner i brukar det gå att skriva om något. Till saken hör dessutom att jag inte ens känner mig deprimerad just nu. Jag är bara så förbannat trött. Hela dan är en brottningsmatch mot känslan av att jag bara vill lägga mig igen, sova lite till. Har testat att ställa klockan på 8 timmar sömn, går omkring som en zombie hela dagen. Har testat att låta mig sova ut och vakna av mig själv (vilket brukar ta 10-12 timmar), går omkring som en zombie hela dagen. Har prövat att lägga mig tidigt, har prövat att låta mig vara uppe precis hur länge jag vill, har prövat att inte sova alls en natt för att vända på dygnet. Inget fungerar, inget gör någon skillnad.
Det är så förlamande att gå runt sömnig hela dagarna. Jag har inte kommit iväg till skolan på veckor och många andra aktiviteter som jag valt själv att göra för att jag tycker om dem blir också lidande eftersom jag helt enkelt inte orkar någonting. Terapin är det ända jag lyckats hållit igång, eftersom jag vet hur mycket jag behöver det, även att komma upp ur sängen, klä på sig och ta sig ut genom dörren för att komma iväg dit är en brottningsmatch varenda gång. Fast att jag, som jag sagt många gånger förut, älskar att gå på DBT-gruppen.
Nu har dessutom blivit svårt att somna på kvällarna. Förmodligen eftersom jag ägnar hela dagarna åt att säga åt kroppen att den inte är trött och ska sova fast att ögonlocken faller ner över ögonen så fort jag inte har något att fokusera på. Känns som det ända jag kan göra är att vänta. För precis som det börjar utan anledning, utan förvarning brukar det också försvinna spårlöst över en natt eller två. Det brukar bara kunna ta några månader innan omslaget kommer. Kanske är det bara den annalkande vintern. Kanske har jag gått i ide.

Tiden

Det går för fort och för långsamt på samma gång.

På rymmen,

Den dåliga uppdateringen beror på att jag flytt fältet och befinner mig hos Emma min i Stockholm. Ibland måste jag till låta mig att bara komma bort från allt som bankar på och stör. Försöker hålla min sysselsatt 7/24 och bara ta hand om mig själv så att grubblerierna ska stanna utanför i kylan ett tag till. Där av blir det inte så mycket tid för att tom glo framför datorn. Kommer hem på måndag (19/19) kväll. Pleace miss me.

You´r right

Bjuder på min första och hitills enda egenskrivna och komponerade superhit ;) Ha överseende men den kassa bildkvaliten. Det var till att välja mellan mobilens kamera med helt ok ljud eller webbcam/digitalkameran som hade något bättre bild men skitljud. Watch and enjoy, I hope. ♥

När blixten slår ner

PANG "Hon tycker att jag är jobbig" KRASH "Han döljer något för mig!" BOOM "Hon bryr sig inte om mig" BANG "Han hatar mig!" KRASH "Hon ljuger för mig!" BOOM "Han bedrar mig!" BANG "Hon kommer att såra mig!" PANG "Han kommer att lämna mig!"
Plöttsligt slår den ned i huvudet utan förvarning, tankeblixten. Med en styrka som får mig att tro att det är den sannaste sanningen i hela världen, just då, i skenet från stöten. Vad som helst blir mycket rimligt när hjärnan själv ger tanken en sådan naturkatastof-artad kraft. Det blixtrar till och så är den där.
Jag handlar på impuls därefter. Försöker jag delge mig av tanken bakom mitt handlande blir det alltid fel. Förklaringarna möts alltid av en förnärmad grimars "Tror du verkligen så om mig?" Svaret är alltid detsamma "Nej, jag vet inte vad som flög i mig". Men gjort är gjort och ursäkterna hörs inte genom känslomullret som alltid följer blixtljuset.
Blixten slår ner, till synes utan anledning. Skadan är skedd i samma sekund som orden blixtrat till för min inre hörsel. Starka stammar i till synes trygga relationer klyvs itu på sekunden. Skakad av electriciteten som flödar i hela omloppet är det inte ens säkert att jag själv vet vad egentligen känner&tror. "Tror jag verkligen så om dig?" Ett obarmhärtigt åskväder. Min insida är ett katastrofområde.

Note to self; A thought is just a thought.
But how can I think faster than lightening?

...

Det första jag känner när jag vaknat på morgonen är en tung smäll över bröstet och ögonen svämmar över av tårar. Armarna är tunga som bly och jag vill inte, vill inte, vill inte någonting.

Orkar inte skriva mer.
Det händer för mycket.
Jobbiga saker.

Historien om vänskap.

Jag har alltid varit lätt att tycka om, knäpp på ett skönt sätt, intressant och spännande. En sån person man vill ha bland sina vänner på facebook. "Titta henne känner jag!" Fast samtidigt har jag aldrig varit någon man kommer ändå in på livet på det vänskapliga planet. Förmodligen till stor del eftersom jag gärna inte släpper in folk för nära inpå. (För utom pojkvänner då som jag släpper in alldeles för långt för att få plats med någon självkänsla överhuvudtaget. Different story.) En annan anledning kan vara att jag i stort sätt alltid umgåst med det manliga könet. "Knulla eller knullas" har varit mottot. Är alltid snabb på att välja det första eftersom det känns förjävligt att känna sig knullad. Till det har tjejer (med undantag) alltid varit svåra för mig att förstå mig på och skrämt mig till att hata dem.
Slog mig dock i morse att jag för första gången i mitt liv har min alldeles egna umgångetskrets. Jag är inte tjejen i gänget som får följa med för att hon är snygg, rolig och släpper till ibland. Jag är inte heller bara "insert name"s flickvän som alltid hänger med och liksom "hör till". Jag är Linn, bara Linn och det är alldeles OK i min nya vänskapskrets. Det kan vara för att jag för första gången har träffat ett gäng flickor som inte är i närheten av hur jag föreställt mig att flickor ska vara. Dom tänker som mig, är roliga, har förståelse, ställer upp även om de inte är på topp jämt. Det är nog också för att jag dag för dag fortfarande växer som människa och att DBTn har satt fart på den prosessen med stormsteg det senaste halvåret.
Hur som helst vill jag tacka dessa töser. Det är flickorna i min DBT-grupp som jag pratar om. Ni har lärt mig så mycket under denhär tiden. Fått mig att känna att jag kan vara till nytta, hjälpa och lära andra något värdefullt. Fått mig att skratta dagar då gråten suttit och väntat i halsen. Fått mig att känna glädje och kärlek från huvud till min minsta lilla tå när jag inte trott att det var möjligt. Ni finns alltid där, för att jag är jag, inte för att ni borde. Jag kommer alltid att finnas för er också, för att ni är ni, inte för att jag borde. <3

Den glada flickan.

Det är underligt hur uppfylld man kan känna sig av något som egentligen ska vara ingenting. Jag pratar om tomhetskänslor, avsaknaden av känslor. Gör saker som jag brukar tycka om men huvudet tycker inte om som det brukar göra. Jag ler där jag brukar le och skrattar åt saker jag brukar skratta åt men leendet når inte till ögonen. Fortsätter att le i alla fall för att "ändra känslan genom att handla tvärt emot känslan" som är en av DBT-färdigheterna. Använder samtidigt färdigheten "småleenden" som ska signalera till kroppen att allt är frid och fröjd och nu kan du slappna av, sänka garden och känna vad du vill. Det är inte farligt, lilla kropp och själ.
Ska fortsätta le tills kinderna värker hela dagen ut och se vad som händer. Ska ringa människor jag tycker om och prata med den glada rösten och hoppas att masken tillslut ska smälta in i ansiktet och bli verklig. Jag är ju egentligen en väldigt glad tjej. Jag beskrivs väldigt ofta som en glad tjej. En såndär person som kommer in i ett rum och lyser upp det. Jag vill vara en sån tjej. Så tills vidare gäller skenet uppe och masken på. Borde ha en kickstartmotor.

"How to fight loneliness?
Smile all the time

Shine you teeth 'til meaningless
And sharpen them with lies

And whatever's going down
Will follow you around
That's how you fight loneliness

You laugh at every joke

Drag your blanket blindly
And fill your heart with smoke

And the first thing that you want
Will be the last thing you ever need
That's how you fight it

Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time"

För dig skulle jag kunna göra allt.

Det händer att folk säger "Jag skulle kunna dö för dig". Det hör på något sätt den sanna, starka och äkta kärleken till. Förälskelse är vetenskapligt bevisat en slags psykos och även den förnuftiga "äkta kärleken" är helt klart galen. Jag vet att jag hittat rätt person när jag kan ärligt kan säga, både till dig och migsjälv "Jag skulle kunna leva för dig". <3