Plöttsligt slår den ned i huvudet utan förvarning, tankeblixten. Med en styrka som får mig att tro att det är den sannaste sanningen i hela världen, just då, i skenet från stöten. Vad som helst blir mycket rimligt när hjärnan själv ger tanken en sådan naturkatastof-artad kraft. Det blixtrar till och så är den där.
Jag handlar på impuls därefter. Försöker jag delge mig av tanken bakom mitt handlande blir det alltid fel. Förklaringarna möts alltid av en förnärmad grimars "Tror du verkligen så om mig?" Svaret är alltid detsamma "Nej, jag vet inte vad som flög i mig". Men gjort är gjort och ursäkterna hörs inte genom känslomullret som alltid följer blixtljuset.
Blixten slår ner, till synes utan anledning. Skadan är skedd i samma sekund som orden blixtrat till för min inre hörsel. Starka stammar i till synes trygga relationer klyvs itu på sekunden. Skakad av electriciteten som flödar i hela omloppet är det inte ens säkert att jag själv vet vad egentligen känner&tror. "Tror jag verkligen så om dig?" Ett obarmhärtigt åskväder. Min insida är ett katastrofområde.
Note to self; A thought is just a thought.
But how can I think faster than lightening?
3 kommentarer:
Det är helt sjukt egentligen.. Vi mår verkligen DÅLIGT allihopa, men jag är så jävla glad att jag har er! Och jag är verkligen glad att jag har dig Linn!
Jag älskar er så mycket. Jag vill bara kunna krama er allihopa för resten av mitt liv.
Tack för att du finns Linn. Jag uppskattar dig så otroligt mycket, även när du mår pissigt jävla dåligt. Jag älskar dig. <3
Det är likadant för mig, tankarna är ett enda kaos och jag tror det värsta om folk som jag egentligen tror gott om & älskar. Och då måste jag fråga & blir jobbig & folk blir arga & jag blir ännu mer paranoid.
Åh vad jag hatar det. Men du är inte ensam om denna känsla, vi är många som förstår dig! Vi kan inte förstå EXAKT vad du känner, men förmodligen betydligt mer än många friska personer förstår.
Kämpa på.
-styrkekramar-
mycket intiresno, tack
Skicka en kommentar