Historien om vänskap.

Jag har alltid varit lätt att tycka om, knäpp på ett skönt sätt, intressant och spännande. En sån person man vill ha bland sina vänner på facebook. "Titta henne känner jag!" Fast samtidigt har jag aldrig varit någon man kommer ändå in på livet på det vänskapliga planet. Förmodligen till stor del eftersom jag gärna inte släpper in folk för nära inpå. (För utom pojkvänner då som jag släpper in alldeles för långt för att få plats med någon självkänsla överhuvudtaget. Different story.) En annan anledning kan vara att jag i stort sätt alltid umgåst med det manliga könet. "Knulla eller knullas" har varit mottot. Är alltid snabb på att välja det första eftersom det känns förjävligt att känna sig knullad. Till det har tjejer (med undantag) alltid varit svåra för mig att förstå mig på och skrämt mig till att hata dem.
Slog mig dock i morse att jag för första gången i mitt liv har min alldeles egna umgångetskrets. Jag är inte tjejen i gänget som får följa med för att hon är snygg, rolig och släpper till ibland. Jag är inte heller bara "insert name"s flickvän som alltid hänger med och liksom "hör till". Jag är Linn, bara Linn och det är alldeles OK i min nya vänskapskrets. Det kan vara för att jag för första gången har träffat ett gäng flickor som inte är i närheten av hur jag föreställt mig att flickor ska vara. Dom tänker som mig, är roliga, har förståelse, ställer upp även om de inte är på topp jämt. Det är nog också för att jag dag för dag fortfarande växer som människa och att DBTn har satt fart på den prosessen med stormsteg det senaste halvåret.
Hur som helst vill jag tacka dessa töser. Det är flickorna i min DBT-grupp som jag pratar om. Ni har lärt mig så mycket under denhär tiden. Fått mig att känna att jag kan vara till nytta, hjälpa och lära andra något värdefullt. Fått mig att skratta dagar då gråten suttit och väntat i halsen. Fått mig att känna glädje och kärlek från huvud till min minsta lilla tå när jag inte trott att det var möjligt. Ni finns alltid där, för att jag är jag, inte för att ni borde. Jag kommer alltid att finnas för er också, för att ni är ni, inte för att jag borde. <3

Den glada flickan.

Det är underligt hur uppfylld man kan känna sig av något som egentligen ska vara ingenting. Jag pratar om tomhetskänslor, avsaknaden av känslor. Gör saker som jag brukar tycka om men huvudet tycker inte om som det brukar göra. Jag ler där jag brukar le och skrattar åt saker jag brukar skratta åt men leendet når inte till ögonen. Fortsätter att le i alla fall för att "ändra känslan genom att handla tvärt emot känslan" som är en av DBT-färdigheterna. Använder samtidigt färdigheten "småleenden" som ska signalera till kroppen att allt är frid och fröjd och nu kan du slappna av, sänka garden och känna vad du vill. Det är inte farligt, lilla kropp och själ.
Ska fortsätta le tills kinderna värker hela dagen ut och se vad som händer. Ska ringa människor jag tycker om och prata med den glada rösten och hoppas att masken tillslut ska smälta in i ansiktet och bli verklig. Jag är ju egentligen en väldigt glad tjej. Jag beskrivs väldigt ofta som en glad tjej. En såndär person som kommer in i ett rum och lyser upp det. Jag vill vara en sån tjej. Så tills vidare gäller skenet uppe och masken på. Borde ha en kickstartmotor.

"How to fight loneliness?
Smile all the time

Shine you teeth 'til meaningless
And sharpen them with lies

And whatever's going down
Will follow you around
That's how you fight loneliness

You laugh at every joke

Drag your blanket blindly
And fill your heart with smoke

And the first thing that you want
Will be the last thing you ever need
That's how you fight it

Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time"

För dig skulle jag kunna göra allt.

Det händer att folk säger "Jag skulle kunna dö för dig". Det hör på något sätt den sanna, starka och äkta kärleken till. Förälskelse är vetenskapligt bevisat en slags psykos och även den förnuftiga "äkta kärleken" är helt klart galen. Jag vet att jag hittat rätt person när jag kan ärligt kan säga, både till dig och migsjälv "Jag skulle kunna leva för dig". <3

Dear Mr. Angst

Varför kan inte ångest bara acceptera ett "NEJ TACK, VI SKA INTE HA NÅTT" direkt i dörren när den knackat på som alla andra. Du gör intrång här! *slå på med ett basebollträ, häller över en dunk bensin, tänder på och smäller igen dörren* In your face! Så går det. Passa dig för mig Mr. Angst! Kom igen om du törs! *hytte med näven*
Fast jag har ändå hellre ångest en sånhär dag då jag har styrka nog att bli förbannad som fan på den. Det betyder också lite extra kraft att springa ifrån ångesten fort som bara satan. Baksidan är dock att idag med största sannorlikhet kommer bli en mycket speedad dag med en hel del impulsivitet (som för modligen blir dyrt), needyness blandat med grälsjuka och allt annat som hör till. Gotta´ love it. Gotta´ love me.

Vad vill du nu?

Magen värker. Är det den lök allergi, är jag hungrig, är det starten på en ångestattack, är det mens på gång eller behöver jag bara gå på toaletten? Det är så skönt att jag känner min kropp så pass väl att jag kan läsa dess signaler. Hum...

Lets fall it is fall.

I flera dagar har jag gått runt och frusit rumpan av mig utan större eftertänke om varför. Upptäckte anledningen vid ett plötsligt infall av medveten närvaro härom dagen då jag använde någon minut till att observera naturen som omgav mig. Det är höst! Var tog sommaren vägen? När gulnade egentligen alla löven? Tycker visseligen väldigt mycket om hösten eftersom orange, gul och röd alla är färger som ligger högt i kurs hos mig, men samtidigt kryper det upp någonting obehagligt i bröstkorgen och påminner mig om det annalkande vintermörkret och kylan. Från & med idag är det långkallsonger, halsduk och fingervantar som gäller för min del. Att frysa är ingenting för mig.

Tankar är bara tankar

Förra veckan fick vi i hemläxa att med hjälp av medveten närvaro försöka se att tankar bara är just tankar och känslor inte är något annat än just känslor. Att istället för att låta tankarna skena iväg med påståenden som "Jag är värdelös!" ska vi tänkta "Nu tänkte jag tanken att jag är värdelös" för att distansera oss från tanken och inte låta den bli en sanning för oss själva. Här är några av mina tänkta osanningar jag skrivit ner hitills och dessutom några motargument för att få mig ut tanke spiralerna.

"Jag klarar inte av att kliva upp idag"
Så småningom kommer du alltid upp. Låt det ta sin tid.

"Det kommer aldrig att bli bättre"
Att du känner att det är kolsvart just nu betyder inte att det alltid kommer vara det.

"Ingen förstår mig"
Folk kan inte läsa dina tankar även om du vill det. Beskriv för dem.

Borderlineöron

Han säger "Jag är trött och vill vara ifred idag"
Jag hör "Jag är trött på dig och vill vara ifred från dig, för alltid"

Krama mig.

Hata ounika Unikko!

Är det bara jag i hela långa landet lagom som verkligen inte tål det här mönstret från Marimekko? Varenda inredningblogg jag läser (vilket är en hel del) lovprisar allt med Unikko textil var och varannan vecka. Glädje utrop som "YES! Nu har Ikea tagit in soffor med marimekkos <3fantastiska<3 blomstermönster" får mina ögon att tåras och skräcksenarion av vardagsrum täckta av grafiska blommor håller mig vaken på nätterna. Jag säger "NO! Nu måste jag mötas av marimekkos fantasilösa blomstermönster varenda gång jag entrar akademi bokhandeln". Snälla låt mig slippa! Kan den här obegripliga hypen dö ut någon gång. Snälla!

PS. Marimekkos glaskålar i alla tänkbara färger är också skitfula.

Mina timmar.

DBT-gruppen är de viktigaste 2 timmarna i hela min vardag just nu. Hela veckan runt väntar jag tills onsdag eftermiddag då jag ska få träffa alla tjejerna som jag tycker så mycket om och främst att jag ska få lära mig mer och mer. Får aha-upplevelser varje vecka och tillochmed jag känner små framsteg medan folk i min närvaro säger att de ser stora.
Nu är det en tjej i gruppen (nämner självklart inga namn) som bor en bit längre bort än oss andra som behöver gå 10 minuter tidigare om hon ska slippa vänta på nästa buss i en timme (vilket inte är fasligt lång tid). Vi andra tjejer ville vara snälla och anpassningsbara och sa att det inte var något problem om vi sköt fram tiden 10 minuter tidigare. Det är sånt man gör för varandra, man anpassar sig. Inte hon dock. Hon ville inte börja 10 minuter tidigare heller för då krockade det med hennes idividual terapi. Sättet hon sa det på skulle ha passar ypperligt med en klassisk näven i bordet och sedan var det slut diskuterat. Inget snack om att hon också skulle kunna anpassa sig och i allafall fråga sin terapeht om de skulle kunna sätta sin tid några minuter tidigare. Inget snack om att anpassa sig. Jag tror fler i gruppen, precis som jag, blev aldeles förvånade över egotrippen och därför stod helt stumma.
Varför ska hon få stjäla 10 minuter av våran terapitid? Varför ska hon få ta tid av våran hjälp? Det är en sak att vi gärna kunde flytta på tiden för att hon inte skulle missa något men ska vi behöva missa 10 minuter istället för henne för att hon inte vill skjuta fram tiden? Jag blir så arg på mig själv för att jag inte sa ifrån redan då vi satt öga mot öga igår. Det blir så mycket svårare att komma och "ändra sig" såhär i efterhand. Jag vill inte ha det såhär jag vill inte att vi gör såhär. Jag vill ha kvar varenda minut av de viktigaste timmarna i mitt liv.
Om att slippa att vänta omkring en timme i ett varmt vämtrum på kliniken är viktigare än 10 minuter terapi för henne så är det hennes val. Känner mig så överkörd och manipulerad. Hur blev problemet vårat? Ska prata med BA Kenneth på vår tid i morgon och försöka ta mod till mig och prata med en av de nya gruppledarna också.

"Behandla andra som du själv vill bli behandlad" tjejen.
Jag tänker inte anpassa mig efter dig längre.