Den glada flickan.

Det är underligt hur uppfylld man kan känna sig av något som egentligen ska vara ingenting. Jag pratar om tomhetskänslor, avsaknaden av känslor. Gör saker som jag brukar tycka om men huvudet tycker inte om som det brukar göra. Jag ler där jag brukar le och skrattar åt saker jag brukar skratta åt men leendet når inte till ögonen. Fortsätter att le i alla fall för att "ändra känslan genom att handla tvärt emot känslan" som är en av DBT-färdigheterna. Använder samtidigt färdigheten "småleenden" som ska signalera till kroppen att allt är frid och fröjd och nu kan du slappna av, sänka garden och känna vad du vill. Det är inte farligt, lilla kropp och själ.
Ska fortsätta le tills kinderna värker hela dagen ut och se vad som händer. Ska ringa människor jag tycker om och prata med den glada rösten och hoppas att masken tillslut ska smälta in i ansiktet och bli verklig. Jag är ju egentligen en väldigt glad tjej. Jag beskrivs väldigt ofta som en glad tjej. En såndär person som kommer in i ett rum och lyser upp det. Jag vill vara en sån tjej. Så tills vidare gäller skenet uppe och masken på. Borde ha en kickstartmotor.

"How to fight loneliness?
Smile all the time

Shine you teeth 'til meaningless
And sharpen them with lies

And whatever's going down
Will follow you around
That's how you fight loneliness

You laugh at every joke

Drag your blanket blindly
And fill your heart with smoke

And the first thing that you want
Will be the last thing you ever need
That's how you fight it

Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time"