Önskelista

Självdisciplin.
Webbkamera.
ROCKY-Kalender.
Terminskort på Friskis&Svettis.
Terminskort på sporthallen.
Prenumeration på ROCKY & Hjälp!
Riktigt god lukta gott. (Inte för stark. Söt och snäll.)
Smink (Puder, Fondation, Mascara)
Biobiljetter.
Utlandsresa.
Digital våg som fungerar.
Dialektisk beteende terapi.
Praktikplats.
MONEY!
KÄRLEK!

...och en riktigt god jul.

Ett barn med ångest.

I min bloggbeskrivning står det skrivet att bloggen ska handa om de trassel och problem som uppstod 14 "lugna" år efter min födelse. När jag stirrade ut i mörkret i fredags, mitt i natten, eftersom sömnen inte ville smyga sig på låg jag och funderade på om den beskrivningen var riktig. 14 lugna år, var det verkligen lugna år? Jag tror snarare att det var 14 också tunga år där ingen helt enkelt pratade eller tog upp att jag möjligen hade problem. Jag började jämföra saker jag minns med hur mina systerbarn uppför sig nu. Jag kom rätt snart in på gråten.
Systrarnas barn gråter när de slår sig, är rädda eller oroliga och ibland för att de inte får som de vill. Jag grät för allt, både länge och mycket. Jag grät på morgonen för att jag skulle till skolan och kanske skulle kunna komma sent, även om jag gick i tid. Jag grät för att det kanske skulle hända någonting otrevligt under dagen, även fast det de flesta dagar inte hände något spännande alls. Jag hade lätt för skolarbetet och var populär i klassen, så jag hade heller inte mobbning att oroa mig för. Jag hade ingenting att oroa mig för. Morgonen avslutades med att jag grät för att jag hade gråtit och var röd och svullen runt ögonen. Jag var livrädd och tycker fortfarande att det är fruktansvärt obehagligt om någon ser att man har varit ledsen (aka svag, i min värld). Vissa mornar slutade det med att jag skärrade upp mig själv så mycket att jag fick lov att stanna hemma. Detta började redan i första klass. Senare lärde jag mig att värma termometrar mot element och skylla på ont i magen. Jag kunde simulera sjukdom i flera dagar genom att helt enkelt inte kliva upp ur sängen. För alla utgick ifrån att om ett barn inte ens orkar och vill leka måste det vara väldigt sjukt. Var det någon gång någon som inte trodde på mig grät jag hysteriskt igen.
När jag väl börjat gråta gick det oftast inte att distrahera mig som man kan göra med andra barn. "Här ta en klubba så blir det bra" funkade helt enkelt inte. Hade jag börjar hade jag börjat och precis som nu handlar allt om en spiral och det blev helt enkelt bara värre och värre ju längre jag satt och det gick inte att bryta. En dag hade jag bråkat med mamma och skulle iväg med pappa till IKEA. Han kunde inte ta med mig in på varuhuset eftersom jag bara tjöt och tjöt. Han ledsnade efter mycket tröst och snälla ord (precis som folk gör nu eftersom jag aldrig ger med mig, aldrig blir bättre) och gick in på affären. Han trodde nog att jag skulle rycka ihop mig och springa efter honom då han väl gick därifrån, vi skulle ju förmodligen ha tittat lite på leksaker och dataspel. Men inte heller då fungerade jag som vanliga barn utan jag gav blanka fan och var bara glad över att få sitta och gråta ifred.
Jag kunde lika gärna gråta mig igenom tivolibesök som skoldagar som familjefester. Utan att det rörde mig i ryggen. För att gråta när gråten kom och gråta färdigt vad livsnödvändigt. När jag tänker igenom det och lägger upp det framför mig tänker jag genast på en internetväns nystartade blogg som heter Barntabu där hon tar upp "barn med ångest" som ett av de tabubelagda ämnena under 1990 och 200 talet. Så jag kan nog bara avsluta med att jag med största sannolikhet var ett utan dessa barn med ångest. Nu är det bara att ändra i bloggbeskrivningen som återstår.

XOXO

My brain goes;

Lalallalallalaaallaallaaa!
och för ett jävla liv.

Aggro-speciell

Blev vist två dagar i mellan, men oroa er inte för jag är fortfarande helt insnöad på den här tjejens beskrivning av sin borderline problematik. Har tittat på filmerna flera gånger och hittat så många små detaljer som förvirrat mig så jävla länge med mig själv. De ger mig en knuff i ryggen som låter hjärnan gripa tag i bitar i sjukdomsbilden istället för att allt känns som en ända stor luddig förvirring. Jag hittar liksom nyanser i förvirringen och förstår att allt inte handlar om samma sak.
Nu har jag valt att beskriva min bild av ännu ett ämne hon tog upp. Vad som händer när jag bli arg, riktigt arg, som bara jag kan bli. Hon beskriver hur hon får känslan av att drömma och att det inte är på riktigt då hon blir förbannad, och jag kan inte beskriva det på något annat sett. Har jag väl kommit över en gräns där jag eller någon annan fått upp mitt temperament finns det ingen hejd och jag tappar allt. Munnen går av sig själv, nävarna går kanske också av sig själv, och jag är inte alls med. Munnen fortsätter vara arg fast än tankarna egentligen försvinner, som om huvudet har ställt in kroppen på autopilot för att den inte orkar med den överdos av frustration som sköljs igen om den.
Som videobloggerskan sa "No mather how uppset I am, my mind is still jumping and I could be thinking of someting complete different and not even really care whats going on. Part of my brain shuts down. I can be in the middle of a fight and if you ask me what I was thinking i say; I was wondering where my M&M´s where at."
Så helt plötsligt kommer väggarna tillbaka, eller som Jull säger "landar jag igen". Beroende på hur arg och hur länge jag har varit arg kan det ibland hända att jag näst intill inte minns någonting, detaljerna suddas ut. Jag börjar känna mig löjlig för helt plötsligt är känslan borta, och jag kan kanske inte ens förmå mig att komma på vad jag egentligen bråkade om ännu mindre vad jag egentligen sagt, absolut inte vad jag egentligen menade med det jag just bajsat ut ur munnen.
Skammen har nog också att göra med det jag tog upp i föregående inlägg, att jag helt enkelt ändrat mig och inte håller med mitt argasjälv längre. Även om bråket gällde någonting jag skulle bli arg för i alla lägen och verkligen har rätt att känna mig sårad eller sviken över så kan det bara släppa, och det spelar helt enkelt ingen roll längre. Som videobloggerskan också sa "either I feel everything or I feel nothing". Ena dagen kan oviktiga småsaker spela all roll i världen i jämförelse med nästa dag då verkligen ingenting spelar någon roll what so ever. Bara tomhet och en känsla av att vara löjlig finns kvar.
Bjuder sist men inte minst på en dikt jag skrev för flera år sedan med samma titel som blogginlägget. Ha det bra allihopa, älskar er.

Visslar mellan hennes tänder,
Bleka knogar, knytna händer.
Gnisslar käkar mot varandra.
Tvingar luft men tappar andan
Så brister allt då tänder krasar.
Skriker, svettas, slår och gapar.

Om att känna sig själv.

Hittade en Borderlinetjej på youtube idag som pratade om hur svårt det var för personer i hennes omgivning att förstå henne. Hur hon kunde prata om sig själv i timme efter timme med en person utan denne fick någon klarhet i bilden av henne alls. Om hur hon konstant blev missförstådd.
Har sett många videos och läs många bloggar av tjejer (och få killar) med emotionellt instabil (borderline) personlighetsstörning och inte känt igen mig på en endaste liten detalj, visserligen har jag läst desto fler där jag känt igen mig bitvis men aldrig har jag känns mig så stöpt i samma skål med någon människa som denhär fantasiskt modiga videobloggerskan.
Hon pratade t.ex. om hur hon i en diskussion kunde gå från att benhårt stå för får en sak till att under konversationens gång, helt omedveten om det själv i just det läget, byta till en helt annorlunda åsikt. Men att hon för den sakens skull aldrig ljög, varken före eller efter det mer eller mindre extrema åsiktsbytet som kunde utföras på bara några minuter.
Kort därefter kunde hon plötsligt sadla tillbaka till utgångspunkten, eller kanske rent av landa på en helt ny inriktning som är raka motsatsen till någon eller båda av de föregående övertygelserna. Men ändå var allt hon sagt, allt hon tänkt både hit och dit hon, fast ändå helt olika. Jag ville bara krama henne och säga "jag vet precis hur det är" och sedan få en tröstande kram tillbaka.
Så till sist; jag förstår (och har länge förstått) varför mina vänner eller kanske framför allt pojkvänner så många gånger har kallat mig "helt jävla schizo" genom tiderna. Även om ordvalet är helt fel då schizofreni inte allt behöver ha något med personlighetsklyvning att göra, så är ordet i folkmuns betydelse verkligen en slående beskrivning på vad som föregår innanför skallbenet på mig. Dag in dag ut, in ut, ut in.

PS.Ska försöka skriva lite mer imorgon om ännu en grejj samma tjej tog upp, som jag känner igen mig något fruktansvärt i och har grubblat mig sönder och samman över, i morgon.
PS2.Om det är någon BPD tjej (eller kille) som läser dethär skulle denne vara söt som socker om de lade till en liten kommentar på om beskrivningen ovan stämmer in på dem också.

XOXO

Självdisciplinets drottning.

Igår bestämde jag mig för att påbörja en ny livsstil, med styrketräning minst en gång i veckan med Ewe/Julia och gärna en simning på sporthallen därutöver. Några andra regler som bestämt skulle följas var 0,000 socker i kosten om möjligt (kan ju inte hålla reda på om det är en gnutta pytte pytte i nått livsmedel), Äta något, åtminstone en frukt, var tredje timme för att hålla igång matsmältningen vilket är bra för kroppen, alltid välja fullkorn och sockerfria alternativ när jag handlar om det finns & inget ätstörnings beteende (nu har inte jag ätstörningar men måste ända erkänna att man lekt anorektisk framför spegeln ibland och nypt sig i midjan och bestämt sig för att "näe usch och fy nu får jag fan bete mig, idag ska jag inte äta någonting alls!")
Hur det har gått med min nya kosthållning osv. hittills kanske ni undrar? Käpprakt åt helvete! Både eftersom träningspasset som var tänkt med Ewe&Stina blev uppskjuten så att jag inte hann med det och jag fick menshelvetet på kvällskvisten och började typ grina om jag inte fick äta chilinötter. Idag är menshelvetet fortfarande på krigsstigen så jag är öm, grinig och hungrig. Letade igenom kylskåpet och hittade kvarlämnat groggvirke (MED SOCKER I!) som jag nu halsar i mig samtidigt som jag väntar på en gräddig vego-färdiglassagne som bubblar i mikron. Tänker fan inte ens kolla in näringsvärdet på den.
Hej och hå för mig! Får bli nya tag efter mensen och på söndag är nästa tränings försök inplanerat. Jag önskar mig självdisciplin i julklapp. Tack och hej.

Lets go RETRO.

Ställde upp på studiofotografering för min vän Hampus, som går Sundsvalls gymnasiums hantverksprogram med inriktning foto. Nu blir ni allt hårda i brallorna och våta mellan låren allesammans. Spana in mer på Hampus flickr.

Normen vs Friheten

Jag är så trött på den sociala normen. Jag är så trött över att behöva svara på tilltal när jag inte känner för det, jag är så trött på att flina när jag möter någon som känner igen mig på stan, jag är så trött över att alltid behöva "iallafall försöka" ställa upp även fast jag känner att jag varken har ork eller lust till det själv. Jag är så less över att min röst inte är min egen röst och att jag inte kan prata när jag vill, svara när jag vill, säga vad jag vill, vara tyst när jag vill. Jag vill göra det jag själv väljer och vara den jag själv väljer. Nu!
Dethär inlägget fick mig att tänka på Veronika bestämmer sig för att dö (originaltitel Veronica decide morrer) av Paulo Coelho. Dårar gör precis vad de vill. Antar att det är dåren i mig som sitter och skriver idag. Jag älskar dårar. Dårar älskar frihet. Jag älskar frihet. Jag vill ha friheten att tänka och vara annorlunda på mitt sätt utan att det stör någon, friheten att inte låta någon som beter sig på sitt eget sätt störa mig. Friheten att vara vara galen om ni nu vill kalla det det. Jag kallar det frihten att vara jag.

Free me.

Det är för sent för att vara politiskt korrekt.

NEGERN VANN!
De flesta av er har redan informerats via sms, alldeles nyligen.
Fy på er som inte förstör dygnsrytmen för att följa valvakan.

Jag behöver sova.

Halloween 08, den korta versionen.

Jag som trodde jag hade blivit för gammal för att parta hårt som fan två dagar i rad fixade det galant. Lite fick man lida igår dock, vaknade två, somnade om vid 17 vaknade igen 19 somnade för natten klockan nio och fick ändå världens rekord nattsömn på 14 timmar. Nu är jag lite små seg men snart är jag på g igen, absolut!

I FREDAGS plockade Swing upp mig och Julia vid 5 tiden för att hjälpa honom med frisyr fix (snaggning) ute i Bredsand. Någon Cubans öl och några cider senare skaffade Julia en katt som såg ut som en panter och sedan åkte vi buss in till staden. Linnea bjöd på Halloween kalas (Tackar tackar) i hennes, låt mig gissa, 20 kvadrat "stora" stundenlägenhet. Det mesta av festen hamnade i trappuppgången och på brandstegen men roligt som fan hade vi med allt det trevliga folket. Jag och Julia drog vid 10tiden ner till Bonitas kalas på kåren. Där fanns det farligt billig öl för 21 kr så det blev alladeles för mycket öl. Men vi var glada ändå för vi hamnade mitt emot ett 3pack 17åringar som ägnade kvällen åt att kalla oss underbara prinsessor och annat i den gargongen. Så kan det gå. Sedan försvann Julia och likaså min väska (hennes likaså fick jag höra dan efteråt). Så jag blir arg och kaosade lite på många sätt och vis och stapplade hem till grabbarna grus och grina med sällskap i tvättstugan sedan sova som en gris.

Halloween outfit 1.0 Hippe.

I LÖRDAGS vaknade jag lika bakis som jag förtjänat och tvingade med utvald grabb på stan för att fixa nytt att dricka. Boa var stängt pga. röd dag och all pepp försvann. Kom hem till Lovisa

lika bakis hon, så vi ångrade rätt tidigt att vi hade bjudit in till Halloween kalas till kvällen som närmade sig mer och mer. Men vi tyckte att vi fick bita i det sura äpplet och jag infröskaffade folk öl. Framåt 9 tiden började folk droppa in, tack och lov hade vi en herre i doktors mundering i sällskapet som hade infröskaffat "läkarsprit" i form av någon Jägermiester liknande som alla fick medicinera sig med. Kvällen var räddad och efter några timmars syndigt Sanning eller konsekvens spelande (Tack för sugmärkerna Lovisa) drog vi oss ner för att göra stan osäker. Reminder till mig själv "Jag ska aldrig köra en outfit som kräver klackskor igen".

Halloween outfit 2.0 Pinuppa, liten flicka, 50tals filmstjärna.
You name it. Efter Lovisas design.

Det mina damer och herrar var en helg jag sent kommer våga glömma.
Vit vecka någon? Antar att jag gör en "Sörberge" det kommande veckoslutet.