Beronde personlighet

Mina axlar dunkar och sprider en brännande ömhet genom hela ryggen. Ögonlocken är tunga och ögonen fulla av "grus". Ändå sitter jag här, vaken, och plågar mig själv. Kan ni gissa varför?
Sambon lyckades nämligen övertala mig till att börja spela WoW igen igår. Lockade med några gratis dagar sedan var jag fast. Har suttit non-stop framför datorn 17-05 igår(inatt) och upp och hoppa nu klockan 10 igen. Var knappt att jag lyckades förmå mig att lugna mig och skriva ihop ett blogginlägg.
Sällan jag bara orkar med ett ända intresse åt gången och helt maniskt ägnar mig åt det dygnet runt. Lika dant med människor, jag vill umgås med en människa i taget och klänger mig fast vid den dag ut och dag in i vecka efter vecka. Jag orkar inte hålla på att hoppa i mellan människor. Klarar inte av pressen på av att behöva uppfylla vad olika personer förväntar sig av en. Jag är för splittrad själv och klarar bara av att leva upp till en persons bild va mig åt gången.
Ikväll är det nyårsafton, kanske jag lyckas ta mig ifrån datorn och träffa lite folk. Fick en väldigt överaskande festinbjudan sent igår kväll från en vän jag inte hört ifrån på väldigt länge så jag blev väldigt sugen på att gå. Vet inte om jag ska dricka så mycket dock då jag saker bara blir mer förvirrad och uppsnurrad än jag varit hela veckan. Pappa och syster ystrarna skulle ha ett mysigt knytkalas som jag var välkommen till också. Vi får se hur det blir.

Your Personality is 79% Addictive

You definitely have an addictive personality, and you're probably hooked on something. Even if it's just peanut M&Ms or online shopping.

Do You Have an Addictive Personality?

Nu blir det lvla, lvla, lvla!
Ses på Stormscale, horde kamrater!

Don't want to scare him away from me

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt mig!

"my baby loves me when i'm down and out

my baby loves me when i'm up and shining
don't want to scare him away from me
oh, how i love him"

Miss Li

Inte för att du läser här men ibland måste jag bara få det ur mig.

Upp&ned, ned&upp

Jag är tom men samtidigt sprängfylld av tankar och funderingar. Jag är frånvarande på ett närvarande sätt, närvarande på ett frånvarande sätt. Jag ändrar åsikter en gång i minuten. Ändrar upplevelsen av personer, saker och händelser. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar. Jag bryr mig för lite för att plötsligt byta av och bry mig för mycket. Jag klarar mig själv och ber dig gå. Sedan behöver jag dig och bönar om att få komma tillbaka. Fast bara inne i mitt huvud för jag vågar inte dela med mig av någonting. Det ända som är konstant är skam.

Vill landa snart
är utmattad.

Knölen

Nu ska jag dela med mig av en pinsamhet som jag kan skratta åt såhär i efterhand. Några dagar före julfirandet började min vänstra armhåla att ömma. Vilket i min tur fick mig att tvångsmässigt gräva och klämma och känna. Rätt som det var hittade jag en !!!KNÖL!!! stor som en ärta mitt i armhålan. Nu dör jag i cancer tänkte jag och satte mig vid netdoktor.se, vilket inte direkt bromsade upp tankegångarna.
Tvingade Christoffer att leta reda på !!!KNÖLEN!!! och ställa sin diagnos. Han sa att "det är ingen fara, kanske en knut på senan" (kan man ens ha det?). Jag var helt övertygad om att han ljög för att lugna mig och kände mig sviken. Om han inte trodde på min cancer ville jag inte ens ha honom där när jag satt och var helt uppfylld av oro så jag antydde att han borde åka därifrån.
Han snappade självklart upp piken och packade ihop sitt pick och pack. Jag psykbrytade och dränkte hans bröstkorg i snor och tårar för att slutligen bestämma mig för att vi skulle följa med honom hem. Jag och knölen alltså. Tvärt emot det jag bestämt till att börja med.
Morgonen efter hade !!!KNÖLEN!!! expanderat till storleken av en glaskula och jag skickade iväg hysteriska sms till Etko eftersom hans mamma är sjuksyster han svarade med att kalla mig "lilla hypokondrikern". Jag hatade honom. Hans mamma sa att det förmodligen var en fettknöl. Jag betvivlade att de förstod allvaret och var övertygad om att om de verkligen skulle känna på den skulle de också förstå att det var lymfkörtelcancer (tack netdoktor >_<).
Vid det här laget var jag helt utmattad av oro och orkade verkligen inte ta tag i något överhuvudtaget så jag bestämde mig för att ta upp det med min Behandlings assistent nästa dag. Han frågade om jag känt mig hängig på sista tiden och jag svarade att "Ja självklart, jag har ju haft feber i 3 veckor" han hummade som bara folk som jobbar inom vården kan och fortsatte med att fråga om febern hade följts av halsont vilket mitt svar var ja på. Så då blev jag informerad om att jag förmodligen hade fått influensan och att svullna lymfkörtlar(jag hade i alla fall hälften rätt) var ett vanligt symptom vid virusinfektion i halsen.
Allt tvivel släppte inte på en gång men några dagar senare var knölen nästan obefintlig igen och dethär kunde bli en roande historia vid julbordet. Han är verkligen helt allsmäktig Kenneth och fixar allt! Jag däremot är bara dum och korkad men numera i alla fall !!!KNÖL!!!fri. Ett noll till mig Cancer!

MIN BÅRDERLAJN ÄR SÅ JÄVLA NÄRVARANDE JUST NU!!!!
AAAAAHHHHHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAH!!!
RACERHUMÖRSVÄGNINGARNA FRÅN HELVETET &
KONSTANTA GRÅTATACKER UTAN ANLEDNING!
JAG ÄLSKAR DETHÄR!!!!! <3

Tiderna förändras. Tider ändras.

Allting och alla förändras och det ska jag lära mig att ta. Har alltid haft svårt för när saker och ting ändras eftersom besvikelse är den värsta och största känslan i mitt känsloregister. Det är OK att ändra på bestämda tider. Det är till&och med OK att flytta på bestämda datum. Jag tycker inte alls om det men det är mitt eget problem. Att saker kommer i vägen är sånt som händer. Men... ring förfasen och meddela mig om du byter ut någonting i planeringen.
Varje gång det ska hända någonting som glädjer mig i mitt liv, smått som stort, sitter jag förväntansfullt och räknar ner minuterna tills inträffandet. För varje minut det går över utsatt tid vrider sig min strupe ett varv runt sig själv och klumpen i bröstet bara växer och växer. Så snälla dyk inte upp en timme för sent och säg "Hej älskling, ursäkta det kom något i vägen". Snälla, gör dig besväret och slå en signal när du märker att du kommer komma sent. Snälla, ring åtminstone en pling då du ser att klockan slår slaget då du skulle varit här. Så jag vet och förväntansfullt kan räkna ner till en ny tid istället för att plågsamt räkna förbi den första.

Massiv felprogramering i smaksystemet.

Vart är människomakaren när man behöver ställa ett par väl valda frågor? Evolutionen måste ju ha varit på väg åt fel håll i århundraden. Hur i hela friden kan man få så fruktansvärt ont i magen av någonting som smakar så gott. Hur mycket smartare hade det inte varit om mat som var bra för kroppen kändes bra mot smaklökarna och tvärt om. Hur mycket mer logiskt hade inte det varit? Sorry Gud fader du misslyckades. Fel att vara tjock när man kan vara smal?

PS. Hjälp mig! Jag kan inte sluta äta julmat(GODIS!) fast att magen är så öm och uppspänd som den kan bli. Jag kommer explodera om ingen kommer hit och installerar en ny uppdatering så jag kan äta på ett mer riktigt sätt. Tack på förhand! Nu ska jag rosta bröd.

Go hjul ute i stugorna.

Till er alla från mig, antar jag.


Finns inte så mycket mer intressant att berätta om idag. Igår gjorde jag jul grejer med pappa idag ska jag göra jul grejer med mamma. Jag äter allt jag kommer över (även det jag inte tål) för det är jul och då får man vräka i sig så att underhudsfettet byggs upp. Planen är att lyckas hålla värmen när man stirrar hjärndött efter stjärnsprak på nyårsafton.

GO HJUL!

Har tydligen dissociativa symptom.

Igår på DBTn berättade jag för BA* Kenneth att jag under den gångna vecka till och från varit extremt förvirrad och tankspridd beskrev mig också som uppivarv och uppsnurrad. Vilket jag till och från alltid är men just av den här extrema sorten bara några dagar någon gång varann månad även om det då också bara varar några minuter, högst någon timme, åt gången.
Har glömt saker jag annars alltid kommer ihåg och sätter stor vikt på att komma ihåg som p-piller, psyktider och att ta med extra underkläder när man reser bort (pinsamt!!!). En dag lyckades jag till&med glömma bort att duscha vilken är helt olikt mig eftersom jag konstant brukar ha smutskänslor om det gått över ett dygn sedan senaste avskrubbningen. Då förstår ni att jag måste ha varit väldigt förvirrad just den dagen.
Fortsatte med att berätta att istället för att försöka vara organiserad, föredra att vara isolerad och följa mina rutiner. Har jag varit uppspelt och rastlös, haft svårt att sitta still och sprungit omkring i lägenheten, tänkt och pratat fort och ibland till&med osammanhängande då orden bara snubblar över varandra. Omväxlingsvis lätt blivit avbruten (glömde att jag höll på att handla på apoteket då kassörskans frågade om jag skulle betala med kort. "Va? Ska jag betala med kort? Hade jag tänkt betala med kort? Vad är kort?") omväxlingsvis försvinner in i mina egna funderingar och inte alls märker vad omvärlden har för sig (sitter och pratar med en god vän som berättar om någonting jag tycker är intressant också börjar jag fundera på hur mycket jag längtar till sommaren. Ljudet skruvas ner och jag är inte ens medveten om att personen längre pratar, och ställer plötsligt frågan "När ska du plocka fram din cyckel?" mitt i den andres mening.) Det sistnämnda har jag väldigt ofta fått skäll för. Främst av lärare och bossiga besserwisser pojkvänner som går på om oartighet och respekt. Det har alltid fått mig att känna en fruktansvärd vanmakt då jag inte känner att det är något jag kan styra över what so ever.
Nu skenade jag visst iväg lite men för att komma till saken så efter att ha ställt lite följdfrågor konstaterade BA* K att det jag upplevde förmodligen var dissociation. (för att citera det sista kriteriet ur De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV "9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom."). Jag blir helt paff för om det är något av kriterierna som jag inte trott mig känna igen mig i så var det just detta sista. Samtliga av just de problem vi just pratat om skulle jag dessutom spontant vilja förknippa med det jag fått läsa om ADHD och perceptions störningar i Psykologi A (som jag redan har testas för men med nöd och näppe inte uppfyllt kraven).
Där fick jag dock en knäpp på näsan i mina trodda smarta iakttagelser då jag googlar fram information om dissociation som en vett villig och det visar sig att det bitvis är perceptions störning. För att återigen citera "Enligt en mer "officiell", klinisk definition innebär dissociation en störning eller förändring av normalt integrerade funktioner såsom identitet, minne, medvetande eller perception av omgivningen."
Pang! När chocken har lagt sig så kan jag inte säga annat än att det just precis är det jag har pratat om med BA* K och skrivit om idag. Jag blir inte riktigt klok på mig själv men uppenbarligen lär jag mig mer och mer hela tiden. Han är förövrigt jävligt bra den där Kenneth som upptäcker det här på 3 samtal medan det aldrig ens har kommit på tal förut. Hejja min nya Behandlings assistent!

"Plötsligt får vi en upplevelse av att vara främmande för oss själva (störning av identitet), saknar minnesbilder från ett offentligt framträdande (störning av minnet), är så absorberade av en spännande film att vi inte hör vad som pågår runt omkring oss (störning av medvetandet) eller får en känsla av déja vu (störning av perception)."

*BA - Behandlings assistent.

Jag skitsnackar om skitsnack.

Är less intill spyfärdighet. Sitter och rotar i bloggen och kommer fram till att jag kläcker ut mig så fruktansvärt mycket ointressant skit. Någon gång ibland kommer det något halvvettig men det mesta är bara snack om strunt.
Blir extra irriterad eftersom jag känt mig så extra produktiv de senaste dagarna eftersom jag bara har skrikigt av saker jag vill skriva om i huvudet. Kanske därför det blir så rörigt, hinner inte med någon eftertänksamhet. I vanliga fall kan jag gå och lura på problem i flera dagar, kanske träffa Gunilla (nu mera Kenneth) ang. dem och fila ner det till det viktigaste.
Blir sugen på att bara släppa allt och lägga ner skiten helt. Fast då tänker jag på att det är så många surpuppor(och kukar) som gnällt på bloggen tidigare som skulle bli nöjda så jag låter nog bli. Kör på i mina egna spår och ser hur det går. Verkar ju som vissa finner mig intressant i alla fall. Hjärta er!

Nu blir det dricka öl & pumpa Jefferson airplane.
Hej hej. X0X0

Julklappsinköp

Jag drar ut på tiden och snart kommer det börja påverka mig med stress och ont i magen. Jag har inte tagit mig ut och köpt en ända julklapp ännu. Jag har i och för sig bestämt mig för att bara shoppa åt barnen men de blir ändå 5-6 stycken (vet inte vilka små kusiner som ska med). Möjligen att jag slår in något till mor&far också om jag hittar något jag verkligen tycker passar.
Varför kommer jag inte iväg? Tanken på att bryta mitt mönster av att sitta hemma och vänta på att någon ska ringa mig och vilja hälsa på eller ta mig härifrån känns banbrytande. Det har blivit en spärr i huvudet och när skallen börjar jävlas såhär kommer jag ingen vart med mig själv.
Jag har ju varit förkyld i några veckor nu. Fast ingenting allvarligt så snart får jag fan skärpa till mig på riktigt. Det är mindre än en vecka kvar så att lägga på ett järn kan nog vara en idé. Det känna bara som att det kommer bli extra trångt och jobbigt på stan nu när julen är så nära. Jag har ju inte social fobi eller så. Bara ibland.
Är väll uppslukad av kärleken också. Blir super intensiv och kan bara fokusera på en ända person vare sig den är med eller inte och glömmer bort allt annat. Till och med mig själv i början. Som sagt ska jag skärpa mig, jag ska försöka ringa er andra älsklingar någon dag. Blir apglad om ni ringer mig.

Inget behov av att fråga.

Nu är jag på väg till älskade älsklingen och jag behövde inte ens böna och be. Jag hade i stort sett bestämt mig för att skicka iväg ett "Får jag sova hos dig?"-sms då telefonen ringde i handen och hans söta nuna syntes på displayen. "Vill du komma hit och vara med mig?" sa den mjukaste röst jag vet och mitt hjärta pep "Ja, ja, ja det vill jag!".

Så nu bär det av för min del.
Ska vara nyttig och promenera bort.
Så att jag kan vara onyttig och äta chips sedan.

XOXO

Frågan är att fråga eller inte fråga.

En sak som suger kuk med att älska och bli älskad tillbaka är att man blir så inbäddad i tryggheten av att alltid ha någon vid sin sida som kan skydda en mot allt ont. Så när man väl ska stå på egna fötter en dag blir man helt labil av ensamheten som trycker på mot tinningarna.
Inte har jag vett att fråga om han vill sällskapa med mig heller. En så löjlig grej att bara fråga om klarar jag inte av. Säger han nej så blir det ändå inte värre än att jag får sitta ensam hemma precis som om jag inte hade frågat alls. Säger han ja slipper jag sitta invirad i två filtar men ändå frysa p.g.a avsaknaden av någon annans kroppsvärme. Någonting onödigt gör det dödsläskigt.

Fråga, fråga inte, fråga,
fråga inte, fråga, fråga inte.
Vi får se var jag hamnar.

Once again we go RETRO.

Hampus bjöd åter igen in till studion, så det var dags att leka modell. Delade rampljuset med älsklingen Evelina (som flyttar ifrån mig om bara några futtiga små veckor :´( :´( :´( men med lite tur kanske jag får hälsa på henne i Skottelandet). Trots feber, as tom mage och dålig hårdag blev resultatet inte så pjåkigt alls. Tur att Hampus superbra ljussättning fixar de flesta små skavanker. Kika mer på Hampus flickr.

PS. Kände mig konstnärlig imorse och målade ihop ett självporträtt med bårderlajn-symbolik. Pang så blev det dessutom en ny layout. Så det kan gå! Lite slipning kvar men det duger väll?
PS2. Jag har raggat över 5000 mer eller mindre unika besökare så idag tyckte jag att det var dags att skaffa en ny besökarräknare som räknar besökare per dygn och annat häftigt.
PS3. Fan va bra att dagen efter p-piller finns ibland.

Je t'aime

Han väckte mig mitt i mörkaste natten för att viska "Vet du vad? Jag älskar dig" utan att jag sagt ett ljud. Mitt hjärta slog ett dubbelslag samtidigt som andan fastnade i halsen och det ända som kom ut ur munnen var "Men gud, sådär kan du ju inte säga när jag ska sova. Nu slår mitt hjärta jätte hårt". Jag hoppas att han förstod att det betydde att min bröstkorg höll på att sprängas av lycka.

Ana Behibak
Ich liebe dich
Mina rakastan sinua
Aloha Au Ia`oe
Hum Tumhe Pyar Karte hae
Te amo
愛しています
Eg elskar deg
Я тебя люблю
Jag älskar dig
Christ"Offe"r Nilsson

SaXaT & kLaRt

Godmorgon impulsiva tjejen som helt plötsligt bestämmer sig för att klippa lugg på sig själv

Jag låter det alltid bära eller brista

Jag är flugan som förvirrad och lockad surrar närmare och närmare dödsbrännande UV-ljus. Jag är de skenande vagnarna på berg-o-dalbanan som för länge sedan sett sina bästa år. Jag är alltid i full fart. Jag låter det alltid bära eller brista.
Just nu är jag upp & just nu är jag ner. Just nu är jag darrande, självande mitt i mellan. Just nu är jag allt och ingenting på samma gång. Just nu är jag kär. Det känns helt underbart men samtidigt helt livsfarligt att vara här.
Alla mina sinnen är på helspänn på ett sätt som är mer djurlikt än mänskligt. Jag är en antilop, en gråhaj, en vithavsörn och en tiger på samma gång. Jag lurar i gräset i väntan på bekräftelse. Svävar i vinden då älskvärda läppar ler mot mig och drömmande bruna ögon ser in i mina. Håller andan under tunga vågor då du gått härifrån.
Jag låter det alltid bära eller brista. Just nu känner jag mig så upplyft att jag inte ens behöver ta ett stadigt tag om sargen. Jag känner mig säkrare än någonsin och går rak i ryggen med ett leende på läpparna. Han tänker som mig och säger ord som skulle ha kunnat komma från min mun. Det här har aldrig hänt förut. Full fart framåt.

Så hur var det med DBT.

Antar att jag borde informera er om hur DBT-samtalet gick i fredags. Kan börja med att jag som vanligt oroade mig mycket i onödan då jag både lyckades kliva upp utan problem (tack Christoffer <3) Behövde inte heller oroa mig för att jag inte skulle hitta eftersom ingången var den första dörren på det första huset (som för övrigt var de ända blå) man kunde se från busshållplatsen.
Blev ett litet missöde på vägen dit dock eftersom Sundsvallsstad har bestämt sig för att man inte längre kan använda kontanter på stadsbussarna och mitt busskort bestämde sig samtidigt för att vara tomt och eftersom jag har ett visa electron fick jag inte heller betala med det på bussen av någon dum anledning. Busschaffören vaaar dock en snäll man som lät mig åka med ner till bussstation där jag fick springa av och springa in på bussinformationen där jag fick använda mitt bankkort för att fylla på busskortet och sedan springa på bussen igen.
Detta lilla missöde gjorde mig inte oväntat helt stirrig så jag måste ha sett lika livrädd ut som jag känt mig när jag stapplade in på Affektiva enheten. Ännu mer panik då jag märkte att receptionen var tom och att de fanns pilar till 4 olika väntrum. "Stax tillbaka" stod det innan för luckan men mina katastroftankan var redan igång och översatte budskapet till "borta i en evighet". Fick sätta mig och vänta på 4 små stolar som stod utanför receptionen tillsammans med en kille som såg lika nervös ut som jag. Jag kunde inte sluta fundera på om han var psykopat och att han hade snygga skor. Stax därefter var receptionisten tillbaka som utlovat och jag blev hänvisad till väntrum 4.
Sedan kom behandlings assistent Kenneth och hämtade in mig. Han berättade mycket om sig själv och såg yngre ut än han måste ha varit eftersom han sa att han jobbat med på kliniken med KBT och senare DBT sedan mitten av 70talet. Han berättade hur terapin skulle fungera och verkade verkligen veta vad han pratade om. Jag var imponerad. Han pratade lungt och behagligt och blandade språket med massor av metaforer. Samtidigt som han förtydligade allt genom att rita symboler och förkortningar på en whitebordtavla som hänge på väggen. Jag var fnissig och lite salig för allt kändes så annorlunda på ett sätt som verkligen tilltalade mig.
Så mycket mer än att gå igenom vad behandligen går ut på och pressentera oss för varandra han vi inte med. Han skickade med mig ett veckokort som jag ska fylla i varje dag med siffror som symboliserar mitt mående och visa upp för honom nästa vecka så vi kan gå igenom olika problem situationer. Han gav mig också min första DBT-läxa som är att skriva upp en lista på vilka saker i min problematik som jag tycker är störst problem och vill ha hjälp att jobba med. Listan är redan ett A4 lång och jag får lite prestations ångest över om allt är så viktigt egentligen. Försöker banka in mitt huvud att det är min behandling och att det är han som är min behandlings assistent. Att listan ska skrivas för min egen skull och inte för att han ska tycka att jag är duktig och bli nöjd. Ni kanske får se listan någon gång, eller i allafall bitvis. Känns lite pinsamt och personligt.

Mörkrädd&ljusrädd med ensamskräck&sällskapsskräck.

Hela veckan har jag försökt kliva upp en timme tidigare för varje morgon så jag ska vara redo upp ur sängen senast 08:30 i morgon. Att sova när jag borde och vakna när jag ska har aldrig varit min starka sida. Jag lyckas för det mesta göra precis tvärt om. Jag har hittat någon som ringer mig imorgon i alla fall. En mjuk röst som kan viska i mitt öra och få mig på fötter.
Jag är helt nervpirrig. Har varit i upplösningstillstånd hela dagen. Suttit ensam hemma och stressat upp mig själv och känns mig tom och öm inifrån och ut. Rädd för alla ljud, smugit runt på tå för att inte göra ljud. Mörkrädd&ljusrädd med ensamskräck&sällskapsskräck.
Lovisa kom hem ett tag, det gjorde inte så mycket skillnad. Svårt att samla tankarna gör det svårt att prata, svårt att komma ihåg i vilken ordning orden sägs svårt att komma ihåg i vilken ordning orden ska sägas, svårt att komma ihåg i vilken ordning orden just sagt. Allt blir bara ett virvarr och jag känner mig tom och utanför fast att jag är med och mitt i allt.
Nu har Lovisa gått iväg igen, blir varken tommare (svenska?) eller fullare. Jag är i allafall inte lika uppskrämd längre. Utomhusljud är inte lika läskiga nu när någon har varit här. Fina Lovisa har varit här.
Nu ska jag krypa ner i sängen och försöka somna fort fort fort för att bättre på mina chanser i morgon. För jag vill verkligen upp, jag vill verkligen dit. Dethär är kanske inte min ända chans men jag har väntat så länge och vill att allt ska hända nu. Det gör mig förbaskat nervös och jag mår förbaskat illa, så illa att jag nog får sova med hinken i natt. Antar att att sova med hinken är bättre än att sova ensam. Man måste tänka positivt.

Godnatt, Sover gott, Drömmer sött
men vaknar ändå alltid trött.

Välkommen till DBT

Idag fick jag ett riktigt brev med frimärke, eller inte riktigt, ett riktigt brev med porto betalt från landstinget. Ett mycket efterlängtat brev som jag antar innebär att det är dags för mig att komma igång med dialektisk beteende terapi redan nu på fredag den 5e. Men det vore ju inte riktigt likt mig om jag var bara glad för det.
"Välkommen till Affektiva enheten" är inledningsfasen. Redan där rasar min värld en liten smula eftersom att det känns sådär jätte skönt och bra att jag inte vet vart det ligger. Ligger ju i närheten av Unga Vuxna som jag hittar till som jag har förstått det, men ändå inte riktigt. Har googlat och hetsat på eniro ändå sedan brevet damp i brevlådan och ännu inte hittat någon information om precis vart jag ska förutom att det är ett blått hus. Jag blir ju inte alls stressad och tvångsmässig av att inte veta precis vart jag ska och precis igenom vilken dörr jag ska gå in och precis hur jag ska gå när jag väl kommit in igenom dörren. Någon som kan rita en karta?
Tidigt är tiden också, men jag vågar inte gnälla nu när jag väl fått den. Håller istället tummarna för att jag sover extra bra den natten och är utvilad eller inte lyckas somna alls så att jag ändå är vaken när det är dags att ta sig därifrån. Får i nödfall be någon morgon människa väcka mig senast 8 (ring mig!) så att det finns en liten chans att jag hinner. Kanske borde umgås med Christoffer på torsdag så jag kliver upp med honom klockan kvart över 5 och ger fan i att somna om efteråt. Det är ju sunt att behöva planera hur man ska komma upp ur sängen 4 dagar i förväg.
Inte vet jag om det är invidualterapi eller gruppterapin heller. Gruppterapin känns fruktansvärt skrämmande eftersom jag är som jag är och antingen kommer älska alla som är där och känna mig välkommen eller så kommer jag känna mig ovälkommen redan från första sekund och så småningom hata alla i rummet. Allt kommer att hänga på det första mötet och hur jag känner mig bemött och som vanligt kommer det kännas omöjligt att ändra på upplevelsen av gruppen sedan om början blir negativ. Men kanske det inte är gruppterapi på fredag, utan bara en liten intervju av mig med min nya bahandlingsassistent som heter Kenneth. Hur som helst måste jag träffa minst en ny och läskig människa. Hjääälp, allt är asläskigt idag. Inte en bra dag.