"Slemmigt men mättande"

Tror att tanken på sjukskrivning börjar ta sig innanför skinnet på mig eftersom jag har kännt mig ovanligt tillfreds med tillvaron i över 2 dagar nu (för mig är det något att hurra för).
Är något ambivalent och upp-i-varv dock då jag inte vet om jag ska hoppa upp och ner av gläjde med mina avslappnade lemmar eller sätta mig spänd i försvars position tills allt är klart med soc. Det känns "slemmigt men mättande".
Har jag lite tur håller dethär humöret i sig ett tag så jag hinner försöka mig på att vara tillfreds med mig själv också. Något jag sällan hinner satsa på då det alltid är med konkreta problem i vägen.
Lyckades rätt bra med att göra mig nöjd på mig själv igår genom att inte anfalla med illskeutbrott på någon jag hjärtar utan tillräcklig anledning. Jag bara gnällde lite, och det får han nog leva med. Jag kämpade på bra när det bubblade och vred sig i magen på mig, med anledning eller inte. Jag hoppas han är stolt.

"Känner du stressen ja då känner du mig,
om du höjer värmen då bränner du mig,
om du sänker värmen då blir det för kallt.
Är det ljumet har jag tråkigt och tröttnar på allt"

Hatar att sakna dig!

"Det kan vara mysig att längta lite efter någon"

Jag blir så fruktansvärt arg av sådana kommentare för jag är så fruktansvärt dålig på dethär med att sakna människor. Saknad och längtan är alldeles för stora känslor för min smak, då mina känslor redan är mega super stora blir de bara explotionsartade och helt förlamande.
Plus att när jag väl längtar och saknar något till bristningsgränsen så är det så lätt att bli besviken om första gången man ses efter all frånvaro inte blir så vacker, glad och underbar som man har tänkt sig att den ska vara för att trösta sig mot saknaden. Lika illa är det som att sakna, för besvikelse är också en alldeles för stor känsla som tar över mig totalt.
Mitt huvud är för litet för att sakna någon, kan ni inte förstå det och sluta lämna mig ensam någon gång! Önskar att folk kunde hålla i mig hårt hela tiden så de inte märkte att jag höll fast dem.

Stäng in mig
Lås fast mig
Håll i mig.

En välbehövlig semester.

Igår förvånades jag av att Dr. Gunilla helt frivilligt bestämde sig för att rädda min sommar och mående helt utan visor. Är fortfarande alldeles för förvånad för att inse att det är på riktigt men poletten faller nog ner snart.
Vad som blev bestämt är att Dr. Gunilla kommer att sjukskriva mig för (till att börja med) i sommar. Hon kommer också följa med mig till försäkringskassan/soc för att lösa det med birag och allt sånt eftersom hon vet att jag får stora självan av att be om hjälp, speciellt av okända personer även om det är deras arbetsuppgift att hjälpa mig. Det känns helt underbart, har ingen aning om hur det hade gått annars. Det hade förmodligen tagit mycket längre tid vilket fall som och tid är något jag inte har då studenten närmar sig.
Jag tänker inte hoppas alldeles förmycket innan allting är löst och jag vet att myndigheterna i fråga godkänner sjukskrivningen osv. eftersom jag är så fruktansvärt dålig på att vara besviken så är det inte värt att hoppas för mycket.
Men lite hopp kittlar i magen i allafall så jag vill verkligen att allt blir bra för jag behöver få lite tid att slappna av efter alla dessa spända år. Annars kommer det att bli alldeles för mycket extrem besvikelse och kaos. Det tycker jag inte om.

Önskar att tårar på kinden hördes genom telefonluren.
För jag vill inte störa genom att prata om tråkiga saker,
som vanligt.

Mitt gröna djur är stort och fult.

Det går inte en dag utan att ansikten dyker upp eller namn kommer på tal som får min mage att vända på sig in och ut och gör så att pupillerna vidgas svarta av obehag. Det finns så många människor jag aldrig kan förlåta och inte tål.
Jag är så fruktansvärt duktig på att hata intensivt. Det finns så många människor som jag ser som smutset här i världen. Människor jag skulle vilja beröva allt hopp och lycka och ge all min olycka utan att en droppe samvetssvett skulle rinna ner för pannan.
Jag behöver nog se ner så hårt på dessa människor som är värre än mig för att orka stå ut med mig själv, veta att jag inte är värst och för att inte hata mig själv totalt.
Jag måste hata dem mer än mig själv för annars skulle de ha haft rätten att behandla mig som de gjort. Jag måste få hata dem mer än mig, hur mycket jag än hatar migsjälv annars är de bättre än vad jag är och får trampa på mig igen.

Det är tröttsamt att vara intensiv,
speciellt när det är negativt.

Kanske vinden vänder.

Känner ett enormt behov att att få ta några riktiga krafttag med mig själv. Jag vill göra ett försök till att välja nya vägar. Vill lära mig ge av mig själv och ta för mig för mig egen del. Vill kunna lita på både mig själv och andra. Därtill vill jag lära mig vem jag är så jag kan visa andra. Må det bära eller brista.
Antar att dena nya kraft och vilja beror mycket på mitt senaste akutbesök på UV* då jag för första gången fick höra att de kommit lite frammåt i sina funderingar på vad det är som spökar med mig och vill låta mig göra en utredning för borderline personlighetsstörning.
Har läst om störningen förut och kännt igen mig en hel del och tog upp det för Dr. Ylva senast jag var där och nu hade hon gått igenom mina uppgifter tillsamans med några kollegor och de har bestämt sig för att utredningen är mycket lämplig för mig. Äntligen händer det någonting. Orkar inte krångla längre.

Försöker mig också på en ny frisyr.
Ut med det gammla, in med det nya.

* Psykiatriska kliniken, enheten för unga vuxna

Andas, andas inte, andas, andas inte.

Efter ännu ett steg i fel riktning sitter jag här precis som jag anat. Bryter ner andra människor tillit som jag ändå inte varit värd från början men ger dem rädsla och ångest som dom inte är värda för allt i världen. Det blir inte lättare av att ha många som älskar än. Det blir bara svårare av starka nätverk. Det känns mycket bättre att få vad man förtjänar än att få mer än vad man är värd.
Jag har i allafall lärt mig hur man får tårarna att hitta till ögonen igen, istället för att skapa virvelstormar i maggropen. Det känns faktist bättre även om jag trodde annorlunda när jag lärde mig att sluta med dem.

Åker till mami nu och stannar där ett tag.
Hämtar andan, gråter ut och odlar kraft.

Wish me good luck.

Försöker ta itu med mig själv idag, vilket jag vet kan leda till något mycket smärtsamt eftersom det alltid är efter mina försök (som hitills alltid har misslyckats) som jag faller som hårdast ner mot marken igen. Förhoppningsvis blir fallhöjden inte lite förödande denhär gången eftersom jag är närmare botten än jag brukar vara då jag gör dessa försök. Vet inte vad som fick mig att försöka idag, kanske bara solen.
Har pratat ihop mig med min lärare i Svenska B och Religon A idag om mina chanser att klara kurserna med i allafall ett G på papperet. Hon vill få mig att tro att det är möjligt och ler mycket och länge. Möjligen bara för att vara snäll så jag vågar inte hoppas för mycket på varken chansen eller att jag ska klara av de uppgifter jag blivit tillskrivna efter reducering.

Svenska B
Uppsats, Karin Boyes Kallocain.
Nationellt prov, skriftliga.

Religon A
Uppsats, valfritt ämne.
Jämnförelse, Islam, Kristendom & Judendom.
Prov, Buddism & Hinduism (ur boken).

Småföretagande A
Prov (ur boken).

Ska bestämma mig för om det är värt att satsa på ett sönderslaget slutbetyg med IG-hål eller om det är bättre att radera någon/några kurs/kurser och ta mig härifrån med ett betygsdokument som är lättare att förbättra senare om orken någon gång kommer.
Måste prata med fler lärare också. Om Samhållskunskap A, Mediekommunikation A och alla medieämnena. Jag tror jag stryker Mediekommunikationen hur som helst eftersom jag trots allt ligger 50p plus och vilket val jag än gör kan det vara bra med mindre stress. Ska prata med SYOn om det så fort jag orkar försöka ta itu med mig nästa gång. Ska också bestämma mig för om det är värt att ha kvar gympan med utsikterna mot ett betygsdokument.

I need all luck I can get
I need all help you can give.

Gud, Allah och Buddah hjälpte mig!

Destomer trygghet, kärlek och lugn jag får destomer osäker, omöjlig och hispig blir jag. För jag vet så väl att det man inte vet något om saknar man inte medans det man tappar river en i bitar, mixar en till smet och blandar ut en med vatten tills man är helt upplöst, hopplös och inte finns mer.
Destomer jag borde ha anledning att slappna av destofler anledningar ser jag till att aldrig släppa garden, aldrig stänga ögonen och aldrig ta någonting för givet.
Destomer jag vill att ni ska tycka om mig, ta hand om mig och vara i min närhet destomer omöjlig gör jag min närhet att vara i.
På så sätt blir det mitt eget fel och mitt eget val när jag får rätt och ert goda övervinns av mitt onda. När ni helt enkelt inte står ut en sekund till måste det vara mitt eget fel. Precis som det alltid varit måste det vara för att jag ska överleva.
Gud, Allah och Buddah hjälpte mig om det nån gång blir på något annat vis. Tror jag i alla fall.

How to fight loneliness
Smile all the time
Shine your teeth to meaningless
And sharpen them with lies