Så hur var det med DBT.

Antar att jag borde informera er om hur DBT-samtalet gick i fredags. Kan börja med att jag som vanligt oroade mig mycket i onödan då jag både lyckades kliva upp utan problem (tack Christoffer <3) Behövde inte heller oroa mig för att jag inte skulle hitta eftersom ingången var den första dörren på det första huset (som för övrigt var de ända blå) man kunde se från busshållplatsen.
Blev ett litet missöde på vägen dit dock eftersom Sundsvallsstad har bestämt sig för att man inte längre kan använda kontanter på stadsbussarna och mitt busskort bestämde sig samtidigt för att vara tomt och eftersom jag har ett visa electron fick jag inte heller betala med det på bussen av någon dum anledning. Busschaffören vaaar dock en snäll man som lät mig åka med ner till bussstation där jag fick springa av och springa in på bussinformationen där jag fick använda mitt bankkort för att fylla på busskortet och sedan springa på bussen igen.
Detta lilla missöde gjorde mig inte oväntat helt stirrig så jag måste ha sett lika livrädd ut som jag känt mig när jag stapplade in på Affektiva enheten. Ännu mer panik då jag märkte att receptionen var tom och att de fanns pilar till 4 olika väntrum. "Stax tillbaka" stod det innan för luckan men mina katastroftankan var redan igång och översatte budskapet till "borta i en evighet". Fick sätta mig och vänta på 4 små stolar som stod utanför receptionen tillsammans med en kille som såg lika nervös ut som jag. Jag kunde inte sluta fundera på om han var psykopat och att han hade snygga skor. Stax därefter var receptionisten tillbaka som utlovat och jag blev hänvisad till väntrum 4.
Sedan kom behandlings assistent Kenneth och hämtade in mig. Han berättade mycket om sig själv och såg yngre ut än han måste ha varit eftersom han sa att han jobbat med på kliniken med KBT och senare DBT sedan mitten av 70talet. Han berättade hur terapin skulle fungera och verkade verkligen veta vad han pratade om. Jag var imponerad. Han pratade lungt och behagligt och blandade språket med massor av metaforer. Samtidigt som han förtydligade allt genom att rita symboler och förkortningar på en whitebordtavla som hänge på väggen. Jag var fnissig och lite salig för allt kändes så annorlunda på ett sätt som verkligen tilltalade mig.
Så mycket mer än att gå igenom vad behandligen går ut på och pressentera oss för varandra han vi inte med. Han skickade med mig ett veckokort som jag ska fylla i varje dag med siffror som symboliserar mitt mående och visa upp för honom nästa vecka så vi kan gå igenom olika problem situationer. Han gav mig också min första DBT-läxa som är att skriva upp en lista på vilka saker i min problematik som jag tycker är störst problem och vill ha hjälp att jobba med. Listan är redan ett A4 lång och jag får lite prestations ångest över om allt är så viktigt egentligen. Försöker banka in mitt huvud att det är min behandling och att det är han som är min behandlings assistent. Att listan ska skrivas för min egen skull och inte för att han ska tycka att jag är duktig och bli nöjd. Ni kanske får se listan någon gång, eller i allafall bitvis. Känns lite pinsamt och personligt.