Ett barn med ångest.

I min bloggbeskrivning står det skrivet att bloggen ska handa om de trassel och problem som uppstod 14 "lugna" år efter min födelse. När jag stirrade ut i mörkret i fredags, mitt i natten, eftersom sömnen inte ville smyga sig på låg jag och funderade på om den beskrivningen var riktig. 14 lugna år, var det verkligen lugna år? Jag tror snarare att det var 14 också tunga år där ingen helt enkelt pratade eller tog upp att jag möjligen hade problem. Jag började jämföra saker jag minns med hur mina systerbarn uppför sig nu. Jag kom rätt snart in på gråten.
Systrarnas barn gråter när de slår sig, är rädda eller oroliga och ibland för att de inte får som de vill. Jag grät för allt, både länge och mycket. Jag grät på morgonen för att jag skulle till skolan och kanske skulle kunna komma sent, även om jag gick i tid. Jag grät för att det kanske skulle hända någonting otrevligt under dagen, även fast det de flesta dagar inte hände något spännande alls. Jag hade lätt för skolarbetet och var populär i klassen, så jag hade heller inte mobbning att oroa mig för. Jag hade ingenting att oroa mig för. Morgonen avslutades med att jag grät för att jag hade gråtit och var röd och svullen runt ögonen. Jag var livrädd och tycker fortfarande att det är fruktansvärt obehagligt om någon ser att man har varit ledsen (aka svag, i min värld). Vissa mornar slutade det med att jag skärrade upp mig själv så mycket att jag fick lov att stanna hemma. Detta började redan i första klass. Senare lärde jag mig att värma termometrar mot element och skylla på ont i magen. Jag kunde simulera sjukdom i flera dagar genom att helt enkelt inte kliva upp ur sängen. För alla utgick ifrån att om ett barn inte ens orkar och vill leka måste det vara väldigt sjukt. Var det någon gång någon som inte trodde på mig grät jag hysteriskt igen.
När jag väl börjat gråta gick det oftast inte att distrahera mig som man kan göra med andra barn. "Här ta en klubba så blir det bra" funkade helt enkelt inte. Hade jag börjar hade jag börjat och precis som nu handlar allt om en spiral och det blev helt enkelt bara värre och värre ju längre jag satt och det gick inte att bryta. En dag hade jag bråkat med mamma och skulle iväg med pappa till IKEA. Han kunde inte ta med mig in på varuhuset eftersom jag bara tjöt och tjöt. Han ledsnade efter mycket tröst och snälla ord (precis som folk gör nu eftersom jag aldrig ger med mig, aldrig blir bättre) och gick in på affären. Han trodde nog att jag skulle rycka ihop mig och springa efter honom då han väl gick därifrån, vi skulle ju förmodligen ha tittat lite på leksaker och dataspel. Men inte heller då fungerade jag som vanliga barn utan jag gav blanka fan och var bara glad över att få sitta och gråta ifred.
Jag kunde lika gärna gråta mig igenom tivolibesök som skoldagar som familjefester. Utan att det rörde mig i ryggen. För att gråta när gråten kom och gråta färdigt vad livsnödvändigt. När jag tänker igenom det och lägger upp det framför mig tänker jag genast på en internetväns nystartade blogg som heter Barntabu där hon tar upp "barn med ångest" som ett av de tabubelagda ämnena under 1990 och 200 talet. Så jag kan nog bara avsluta med att jag med största sannolikhet var ett utan dessa barn med ångest. Nu är det bara att ändra i bloggbeskrivningen som återstår.

XOXO