Julklappsinköp

Jag drar ut på tiden och snart kommer det börja påverka mig med stress och ont i magen. Jag har inte tagit mig ut och köpt en ända julklapp ännu. Jag har i och för sig bestämt mig för att bara shoppa åt barnen men de blir ändå 5-6 stycken (vet inte vilka små kusiner som ska med). Möjligen att jag slår in något till mor&far också om jag hittar något jag verkligen tycker passar.
Varför kommer jag inte iväg? Tanken på att bryta mitt mönster av att sitta hemma och vänta på att någon ska ringa mig och vilja hälsa på eller ta mig härifrån känns banbrytande. Det har blivit en spärr i huvudet och när skallen börjar jävlas såhär kommer jag ingen vart med mig själv.
Jag har ju varit förkyld i några veckor nu. Fast ingenting allvarligt så snart får jag fan skärpa till mig på riktigt. Det är mindre än en vecka kvar så att lägga på ett järn kan nog vara en idé. Det känna bara som att det kommer bli extra trångt och jobbigt på stan nu när julen är så nära. Jag har ju inte social fobi eller så. Bara ibland.
Är väll uppslukad av kärleken också. Blir super intensiv och kan bara fokusera på en ända person vare sig den är med eller inte och glömmer bort allt annat. Till och med mig själv i början. Som sagt ska jag skärpa mig, jag ska försöka ringa er andra älsklingar någon dag. Blir apglad om ni ringer mig.

Inget behov av att fråga.

Nu är jag på väg till älskade älsklingen och jag behövde inte ens böna och be. Jag hade i stort sett bestämt mig för att skicka iväg ett "Får jag sova hos dig?"-sms då telefonen ringde i handen och hans söta nuna syntes på displayen. "Vill du komma hit och vara med mig?" sa den mjukaste röst jag vet och mitt hjärta pep "Ja, ja, ja det vill jag!".

Så nu bär det av för min del.
Ska vara nyttig och promenera bort.
Så att jag kan vara onyttig och äta chips sedan.

XOXO

Frågan är att fråga eller inte fråga.

En sak som suger kuk med att älska och bli älskad tillbaka är att man blir så inbäddad i tryggheten av att alltid ha någon vid sin sida som kan skydda en mot allt ont. Så när man väl ska stå på egna fötter en dag blir man helt labil av ensamheten som trycker på mot tinningarna.
Inte har jag vett att fråga om han vill sällskapa med mig heller. En så löjlig grej att bara fråga om klarar jag inte av. Säger han nej så blir det ändå inte värre än att jag får sitta ensam hemma precis som om jag inte hade frågat alls. Säger han ja slipper jag sitta invirad i två filtar men ändå frysa p.g.a avsaknaden av någon annans kroppsvärme. Någonting onödigt gör det dödsläskigt.

Fråga, fråga inte, fråga,
fråga inte, fråga, fråga inte.
Vi får se var jag hamnar.

Once again we go RETRO.

Hampus bjöd åter igen in till studion, så det var dags att leka modell. Delade rampljuset med älsklingen Evelina (som flyttar ifrån mig om bara några futtiga små veckor :´( :´( :´( men med lite tur kanske jag får hälsa på henne i Skottelandet). Trots feber, as tom mage och dålig hårdag blev resultatet inte så pjåkigt alls. Tur att Hampus superbra ljussättning fixar de flesta små skavanker. Kika mer på Hampus flickr.

PS. Kände mig konstnärlig imorse och målade ihop ett självporträtt med bårderlajn-symbolik. Pang så blev det dessutom en ny layout. Så det kan gå! Lite slipning kvar men det duger väll?
PS2. Jag har raggat över 5000 mer eller mindre unika besökare så idag tyckte jag att det var dags att skaffa en ny besökarräknare som räknar besökare per dygn och annat häftigt.
PS3. Fan va bra att dagen efter p-piller finns ibland.

Je t'aime

Han väckte mig mitt i mörkaste natten för att viska "Vet du vad? Jag älskar dig" utan att jag sagt ett ljud. Mitt hjärta slog ett dubbelslag samtidigt som andan fastnade i halsen och det ända som kom ut ur munnen var "Men gud, sådär kan du ju inte säga när jag ska sova. Nu slår mitt hjärta jätte hårt". Jag hoppas att han förstod att det betydde att min bröstkorg höll på att sprängas av lycka.

Ana Behibak
Ich liebe dich
Mina rakastan sinua
Aloha Au Ia`oe
Hum Tumhe Pyar Karte hae
Te amo
愛しています
Eg elskar deg
Я тебя люблю
Jag älskar dig
Christ"Offe"r Nilsson

SaXaT & kLaRt

Godmorgon impulsiva tjejen som helt plötsligt bestämmer sig för att klippa lugg på sig själv

Jag låter det alltid bära eller brista

Jag är flugan som förvirrad och lockad surrar närmare och närmare dödsbrännande UV-ljus. Jag är de skenande vagnarna på berg-o-dalbanan som för länge sedan sett sina bästa år. Jag är alltid i full fart. Jag låter det alltid bära eller brista.
Just nu är jag upp & just nu är jag ner. Just nu är jag darrande, självande mitt i mellan. Just nu är jag allt och ingenting på samma gång. Just nu är jag kär. Det känns helt underbart men samtidigt helt livsfarligt att vara här.
Alla mina sinnen är på helspänn på ett sätt som är mer djurlikt än mänskligt. Jag är en antilop, en gråhaj, en vithavsörn och en tiger på samma gång. Jag lurar i gräset i väntan på bekräftelse. Svävar i vinden då älskvärda läppar ler mot mig och drömmande bruna ögon ser in i mina. Håller andan under tunga vågor då du gått härifrån.
Jag låter det alltid bära eller brista. Just nu känner jag mig så upplyft att jag inte ens behöver ta ett stadigt tag om sargen. Jag känner mig säkrare än någonsin och går rak i ryggen med ett leende på läpparna. Han tänker som mig och säger ord som skulle ha kunnat komma från min mun. Det här har aldrig hänt förut. Full fart framåt.

Så hur var det med DBT.

Antar att jag borde informera er om hur DBT-samtalet gick i fredags. Kan börja med att jag som vanligt oroade mig mycket i onödan då jag både lyckades kliva upp utan problem (tack Christoffer <3) Behövde inte heller oroa mig för att jag inte skulle hitta eftersom ingången var den första dörren på det första huset (som för övrigt var de ända blå) man kunde se från busshållplatsen.
Blev ett litet missöde på vägen dit dock eftersom Sundsvallsstad har bestämt sig för att man inte längre kan använda kontanter på stadsbussarna och mitt busskort bestämde sig samtidigt för att vara tomt och eftersom jag har ett visa electron fick jag inte heller betala med det på bussen av någon dum anledning. Busschaffören vaaar dock en snäll man som lät mig åka med ner till bussstation där jag fick springa av och springa in på bussinformationen där jag fick använda mitt bankkort för att fylla på busskortet och sedan springa på bussen igen.
Detta lilla missöde gjorde mig inte oväntat helt stirrig så jag måste ha sett lika livrädd ut som jag känt mig när jag stapplade in på Affektiva enheten. Ännu mer panik då jag märkte att receptionen var tom och att de fanns pilar till 4 olika väntrum. "Stax tillbaka" stod det innan för luckan men mina katastroftankan var redan igång och översatte budskapet till "borta i en evighet". Fick sätta mig och vänta på 4 små stolar som stod utanför receptionen tillsammans med en kille som såg lika nervös ut som jag. Jag kunde inte sluta fundera på om han var psykopat och att han hade snygga skor. Stax därefter var receptionisten tillbaka som utlovat och jag blev hänvisad till väntrum 4.
Sedan kom behandlings assistent Kenneth och hämtade in mig. Han berättade mycket om sig själv och såg yngre ut än han måste ha varit eftersom han sa att han jobbat med på kliniken med KBT och senare DBT sedan mitten av 70talet. Han berättade hur terapin skulle fungera och verkade verkligen veta vad han pratade om. Jag var imponerad. Han pratade lungt och behagligt och blandade språket med massor av metaforer. Samtidigt som han förtydligade allt genom att rita symboler och förkortningar på en whitebordtavla som hänge på väggen. Jag var fnissig och lite salig för allt kändes så annorlunda på ett sätt som verkligen tilltalade mig.
Så mycket mer än att gå igenom vad behandligen går ut på och pressentera oss för varandra han vi inte med. Han skickade med mig ett veckokort som jag ska fylla i varje dag med siffror som symboliserar mitt mående och visa upp för honom nästa vecka så vi kan gå igenom olika problem situationer. Han gav mig också min första DBT-läxa som är att skriva upp en lista på vilka saker i min problematik som jag tycker är störst problem och vill ha hjälp att jobba med. Listan är redan ett A4 lång och jag får lite prestations ångest över om allt är så viktigt egentligen. Försöker banka in mitt huvud att det är min behandling och att det är han som är min behandlings assistent. Att listan ska skrivas för min egen skull och inte för att han ska tycka att jag är duktig och bli nöjd. Ni kanske får se listan någon gång, eller i allafall bitvis. Känns lite pinsamt och personligt.

Mörkrädd&ljusrädd med ensamskräck&sällskapsskräck.

Hela veckan har jag försökt kliva upp en timme tidigare för varje morgon så jag ska vara redo upp ur sängen senast 08:30 i morgon. Att sova när jag borde och vakna när jag ska har aldrig varit min starka sida. Jag lyckas för det mesta göra precis tvärt om. Jag har hittat någon som ringer mig imorgon i alla fall. En mjuk röst som kan viska i mitt öra och få mig på fötter.
Jag är helt nervpirrig. Har varit i upplösningstillstånd hela dagen. Suttit ensam hemma och stressat upp mig själv och känns mig tom och öm inifrån och ut. Rädd för alla ljud, smugit runt på tå för att inte göra ljud. Mörkrädd&ljusrädd med ensamskräck&sällskapsskräck.
Lovisa kom hem ett tag, det gjorde inte så mycket skillnad. Svårt att samla tankarna gör det svårt att prata, svårt att komma ihåg i vilken ordning orden sägs svårt att komma ihåg i vilken ordning orden ska sägas, svårt att komma ihåg i vilken ordning orden just sagt. Allt blir bara ett virvarr och jag känner mig tom och utanför fast att jag är med och mitt i allt.
Nu har Lovisa gått iväg igen, blir varken tommare (svenska?) eller fullare. Jag är i allafall inte lika uppskrämd längre. Utomhusljud är inte lika läskiga nu när någon har varit här. Fina Lovisa har varit här.
Nu ska jag krypa ner i sängen och försöka somna fort fort fort för att bättre på mina chanser i morgon. För jag vill verkligen upp, jag vill verkligen dit. Dethär är kanske inte min ända chans men jag har väntat så länge och vill att allt ska hända nu. Det gör mig förbaskat nervös och jag mår förbaskat illa, så illa att jag nog får sova med hinken i natt. Antar att att sova med hinken är bättre än att sova ensam. Man måste tänka positivt.

Godnatt, Sover gott, Drömmer sött
men vaknar ändå alltid trött.

Välkommen till DBT

Idag fick jag ett riktigt brev med frimärke, eller inte riktigt, ett riktigt brev med porto betalt från landstinget. Ett mycket efterlängtat brev som jag antar innebär att det är dags för mig att komma igång med dialektisk beteende terapi redan nu på fredag den 5e. Men det vore ju inte riktigt likt mig om jag var bara glad för det.
"Välkommen till Affektiva enheten" är inledningsfasen. Redan där rasar min värld en liten smula eftersom att det känns sådär jätte skönt och bra att jag inte vet vart det ligger. Ligger ju i närheten av Unga Vuxna som jag hittar till som jag har förstått det, men ändå inte riktigt. Har googlat och hetsat på eniro ändå sedan brevet damp i brevlådan och ännu inte hittat någon information om precis vart jag ska förutom att det är ett blått hus. Jag blir ju inte alls stressad och tvångsmässig av att inte veta precis vart jag ska och precis igenom vilken dörr jag ska gå in och precis hur jag ska gå när jag väl kommit in igenom dörren. Någon som kan rita en karta?
Tidigt är tiden också, men jag vågar inte gnälla nu när jag väl fått den. Håller istället tummarna för att jag sover extra bra den natten och är utvilad eller inte lyckas somna alls så att jag ändå är vaken när det är dags att ta sig därifrån. Får i nödfall be någon morgon människa väcka mig senast 8 (ring mig!) så att det finns en liten chans att jag hinner. Kanske borde umgås med Christoffer på torsdag så jag kliver upp med honom klockan kvart över 5 och ger fan i att somna om efteråt. Det är ju sunt att behöva planera hur man ska komma upp ur sängen 4 dagar i förväg.
Inte vet jag om det är invidualterapi eller gruppterapin heller. Gruppterapin känns fruktansvärt skrämmande eftersom jag är som jag är och antingen kommer älska alla som är där och känna mig välkommen eller så kommer jag känna mig ovälkommen redan från första sekund och så småningom hata alla i rummet. Allt kommer att hänga på det första mötet och hur jag känner mig bemött och som vanligt kommer det kännas omöjligt att ändra på upplevelsen av gruppen sedan om början blir negativ. Men kanske det inte är gruppterapi på fredag, utan bara en liten intervju av mig med min nya bahandlingsassistent som heter Kenneth. Hur som helst måste jag träffa minst en ny och läskig människa. Hjääälp, allt är asläskigt idag. Inte en bra dag.