Duktiga flickan.

Jag vill tillåta mig själv att bryta ihop! Det tillåter jag mig aldrig att göra, absolut inte, för jag är "duktiga flickan", har alltid varit "duktiga flickan", kommer förmodligen alltid vara "duktiga flickan". Duktiga flickor får inte lika mycket hjälp som andra flickor. Duktiga flickor gör plats för andra och utplånar sig själva. Duktiga flickor problem syns inte lika mycket och alla vet att "syns det inte finns det inte". Duktiga flickor uppmuntras stå på sina egna ben för ingen ser att de redan spjärnar emot och griper tag med tårna i marken för att inte falla ut i omloppsbanan. Bara för några minuter, någon enda gång, kan jag väll tilllåta mig att släppa masken. Ge mig själv lov att spegla rörigheten på insidan på utsidan. Skrika "Se vad jag står ut med!". Det skulle förmodligen sluta i blod, svett, skrik & tårar. Möjligen också ett och annat motiv löst mord. Så det är bäst att jag fortsätter vara "duktiga flickan" och kniper händerna hårt i fickorna och pressar käkarna mot varandra så ingen fult faller ut. För duktiga flickor är förnuftiga.

Flyttar ut.

Flyttpackar ner mitt huvud som fallit isär i tusen småbitar i banankartonger. Ni hör nog inget ifrån mig på några dagar (veckor?) eftersom jag kommer vara hemlös(=internetlös) från och med måndag. Nu ska jag återgå till alla miljoner saker jag har att göra på alldeles för kort tid. Save our souls.

Cerazette

En bra sak med mina p-piller är att det gör så att jag bara får mens varannan månad och oftast så lite att jag knappt märker av det om jag inte råkar ha ljusa trosor på mig någon av de högst tre dagarna den varar.
En dålig sak med mina p-piller är att de gör så att jag bara får mest varannan månad och oftast så lite att jag knappt märker av det om jag inte råkar ha ljusa trosor på mig någon av de högst tre dagarna den varar.

Idag har jag ljusa trosor.
Idag har jag mens. PUST!

ps. jag kommer ihåg den tuffa killen på festen förra sommaren som hade fisfobi och bröt ihop då vi tjejer berättade om att en blodprutt är när man råkar lägga av en musfjärt och har mens samtidigt så blodet flyger med ut i farten. (HAHA FARTEN.. FART...en)

"Careful when you date passionate people"

Skrattar hjärtligt åt det här klippet om & om igen. Det pinsamma är att det här faktiskt är igenkänningshumor för mig. Visserligen är jag en något bättre lyssnare och hade förmodligen inte misslyckats med att snappa upp att min pojkvän planerade att lämna landet. Om jag, gud förbjude, ändå hade lyckas missa det så kan jag lova att min reaktion hade varit slående lik. Jag i ett nötskal. Satsar 100 spänn på att tjejen brottas med borderline. Hoppas hon har lika mycket självdistans som mig. I´m on your side Em! <3

Alla-andra-behöver-!!!HJÄLP!!!-mer-än-mig

Är nervös inför gruppstarten på onsdag nästa vecka bakom all uppspelthet. Vi ska vara dubbelt så många som innan sommaren. Det blir 2 helt nya ansikten + en tjej som presenterade sig på ett av de sista mötena förra terminen. Hoppas det ändå kommer kunna vara en så välbalanserad grupp som vi varit hittills. Att alla får en chans att höras utan att behöva ordbrottas och hävda sig. Jag faller alltid ner i tysta, alla-andra-behöver-dethär-mer-än-mig, vanor då.
Blir extra rädd eftersom Kenneth förra veckan föreslog att vi bara skulle ses varannan vecka istället för varje torsdag. Jag ville skrika nej med stora bokstäver, men återigen sa något i huvudet att "Du tar plats från andra patienter som behöver det här mer än dig!" så jag nickade bara mumlade och försökte se så förtvivlad ut som jag tordes utan att få dåligt samvete.
Kommer ihåg när min föredetta kurator G föreslog att vi skulle lägga ner kontakten helt plötsligt en dag utan någon tanke att skicka vidare mig till någon annan vårdform. Har aldrig varit så kronisk panikslagen som veckorna som följde och aldrig tidigare ballat ur så grovt som jag tillslut gjorde.

Lämna mig inte här helt ensam.
Det leder aldrig till något gott.

Det fulaste ordet i Sverige är: Särbo.

Idag börjar Christoffer flytta in i sin nya bostadsrätt. Ja ni läste alla rätt "sin" bostadsrätt. Planerna sprack kring drömbubblan om det tänkta gemensamma boendet. Note to self "Ta aldrig ut något i förskott vad än folk säger". Har inte velat skriva om det tidigare. Inte velat ta in det riktigt själv heller för den delen.
Jag vill bland annat tacka socialtjänsten som uppenbarligen tycker att personer som väljer att leva med någon som är sjukskriven/arbetslös ska straffas med hjälp av en liten oskyldig lag som modernt nog kallas "försörjningsskyldighet". Därutöver inga nämnda, inga glömda som man säger.
Försöker allt jag kan att inte vara arg på Woffsen, men som ni vet skenar ju känslorna iväg lite som de vill ibland. Vi är fortfarande tillsammans och älskar varandra och allt det där. Det är inte för att han inte vill bo tillsammans med mig. Det är för att han, eftersom han flyttar hemifrån för första gången, vill lära sig att ta ansvar för sig själv och känna att han klarar av det. Det låter både väldigt trovärdigt och rimligt. Det låter rentav som ett mycket klokt beslut. Självklart skriker hjärnan i alla fall att det är mitt fel (och socialtjänstens).
Gör allt jag kan för att försöka vara zen och inte ta så allvarligt på det här. Framför allt försöker jag att inte förstora allt i mitt huvud för både min egen och andras trevnad. Innanför skallbenet ekar ändå slagdängor som "Dumma tjej, gick du på den också?" följt av klassiker som "Tror du på allt folk säger eller?" alternativt "Varför skulle någon överhuvudtaget vilja/orka bo med dig?" ...även om de älskar mig.

It´s a bumpy ride to a dead end

Du kan aldrig riktigt veta hur andra människor ser på dig. Jag kan ändå inte sluta försöka. Jag vill alltid ha kontroll över situationen, men utan superkrafter som telepati eller tankeläsning är jag helt maktlös. Jag hatar att vara utan kontroll. Jag blir paranoid och har tusentals frågor skrikandes i huvudet i alla sociala samspel. Ibland gör frågorna mig nervös och olustig som när jag är bland mycket folk varav jag kanske inte känner några alls.
Ibland är frågorna direkt livsviktiga. När frågorna som ställs inom mig handlar om hur någon viktig person i mitt liv ser på mig. De ekar "Är han/hon med dig för att vara snäll, för att han/hon är rädd, eller för att han/hon faktiskt vill". Det förstärks av att jag bara har mig själv att utgå ifrån. Så det ända jag vet med säkerhet är att jag minsann inte skulle orka med en sekund i mitt sällskap. Det blir tankespiraler som inte låter mig vara. Som håller mig tvivlande, gör mig irriterad, sårar mig om vartannat medan jag ovetande studsar mellan de olika påståendena. Helt utan kontroll.
I desperata försök att återfå kontrollen när jag tappat den brukar frågorna smita ut mellan läpparna. Det spelar dock ingen roll vilket svar jag får, eftersom jag i mina uppsnurrade, skrämda & näst intill sjukligt paranoida sinnesläge inte kommer lita på svaret i alla fall. Frågeställningen kommer bara bytas ut till "Säger han/hon så för att vara snäll, för att han/hon är rädd, eller för att det faktiskt är sant" sedan sätter karusellen fart igen. Det ända som ändrats är att den älskade personen som är målet för min ologiska tvivel blir sårad och irriterad.
Säger jag istället ingenting gnager tvivlet och oron mig i timme eller timme (Det här är alternativet behandlings assistent Kenneth förespråkar "för att vårda relationen"). Efter en tids gnagande blir jag lätt irriterad, grälsjuk och försöker bråka bort obehaget utan att ta upp den ologik som egentligen stör mig. Summa sumarum blir att den älskade personen som är målet för min ologiska tvivel ÄNDÅ blir sårad och irriterad. Inget av alternativen ledet någonstans. It´s a bumpy ride to a dead end.
Vad gör man? Jag behöver kontroll, alternativt "Lie detection" förmågan Sylar lyckas sno åt sig i Heroes. Då kommer jag aldrig behöva tvivla på någon igen. Äh vafan! Ge mig Sylar.

Ögongodis du vet att du aldrig kan lita på

Back on track.

Igår var jag på min första individualterapisession på månader eftersom Kenneth haft semester, jag blev övermodig och sa att jag klarade mig från det sista mötet innan sommaren och jag glömde helt bort vårat möte förra veckan. Höll på att missa mötet igår också men kom på mig 10 minuter innan utsatt tid. Kände att jag verkligen behövde komma iväg så jag slängde på mig kläder och hoppade ner för trapporna. Missbedömde hur långa hopp jag kunde göra, landade på näst sista trappsteget, tappade balansen och studsade in i trapphusväggen nedanför, skrek HELVETE! så det ekade i hela trappuppgången och sprang sedan vidare till bussen och kom till Kenneth 30 minuter sent med andan i halsen och lätta skrapsår på knäna.
Jag tycker att det ska bli skönt att komma in i rutiner igen nu efter sommaren. Jag har blivit helt dagvild och kan inte hålla reda på någonting när det inte finns något som tvingar mig att hålla reda på vilken veckodag det är. Blir vimmsig och oengagerad. Får ingenting gjort hemma och blandar ihop födelsedagar, eller glömmer bort dem helt. Ringde tillexempel och grattade min egen mamma en hel vecka i förväg innan den egentliga födelsedagen. Förlåt mami <3
Nästa vecka sätter komvux igång igen och veckan efter det är det dags för DBT-gruppen att starta. Ska bli skönt att få något att fördriva tiden med. Ha något som driver en, tar energi för att sedan ge energi. Blir alldeles matt av att inte ha något att göra på dagarna.

Grattis för i helvete!

Hjärtliga färgsprakande superkramiga grattulationer på 59års dagen papi.

Får lite dåligt samvete för att jag inte grattade mamis på 50års dagen den 28/7 och Woffsen på 21års dagen den 28/7 i bloggen, men jag var faktiskt så upptagen med att fira dem att jag inte satt något vid datorn. Säger väll grattis till er nu också då, och till alla andra slipper jag grattis-blogga mer i framtiden. Grattis till alla för i helvete!. Papis ska firas ikväll med kinesisk buffé på Asia i Timrå. Där åt vi ALLTID vid finare tillfällen när jag var liten. Nu ska jag iväg på loppis.

60kg

Nu är smärtgränsen nådd. I morse ställde jag mig på vågen och där kunde jag läsa 60.1 kg. Har kommit innanför ramen av ett tiotal jag lovat mig själv att aldrig klättra upp till igen. Har inte varit såhär "tung" sedan jag gick i 8an. Då vägde jag hela 62 kilo och bilderna därifrån är mardrömslika.
Rör mig verkligen för lite nu för tiden. Jag som brukar falla ner på under 55kg under sommar månaderna. Ska komma igång och promenera (alternativt simma om jag hittar sällskap). Möjligen också köra lite styrka någon gång ibland och situps, situps, situps. Har varit ut och gått två dagar i rad nu och känner på flåset att även konditionen har dalat. Visserligen har det varit stekhet ute men det kändes ändå som att jag blev tröttare än jag borde ha blivit.
Ett annat delmål är att få mer kontroll på maten. Inte använda mat som tidsfördriv, glädjeämne och tröst. Få stopp på kvälls vräkandet, alltså sluta trycka i mig snaks tills jag mår illa näst intill vareviga kväll. Vet inte om det vore enklare med en clean cut och bestämma mig för att sluta är chips och godis helt eller om det bara kommer leda till ett massivt återfall. Hejja impulser! Måste ta tag i mig innan jag blir så stor att jag sprängs.

I know I said it before...
...and before that...
...and before that...
...and before that.