Alla-andra-behöver-!!!HJÄLP!!!-mer-än-mig

Är nervös inför gruppstarten på onsdag nästa vecka bakom all uppspelthet. Vi ska vara dubbelt så många som innan sommaren. Det blir 2 helt nya ansikten + en tjej som presenterade sig på ett av de sista mötena förra terminen. Hoppas det ändå kommer kunna vara en så välbalanserad grupp som vi varit hittills. Att alla får en chans att höras utan att behöva ordbrottas och hävda sig. Jag faller alltid ner i tysta, alla-andra-behöver-dethär-mer-än-mig, vanor då.
Blir extra rädd eftersom Kenneth förra veckan föreslog att vi bara skulle ses varannan vecka istället för varje torsdag. Jag ville skrika nej med stora bokstäver, men återigen sa något i huvudet att "Du tar plats från andra patienter som behöver det här mer än dig!" så jag nickade bara mumlade och försökte se så förtvivlad ut som jag tordes utan att få dåligt samvete.
Kommer ihåg när min föredetta kurator G föreslog att vi skulle lägga ner kontakten helt plötsligt en dag utan någon tanke att skicka vidare mig till någon annan vårdform. Har aldrig varit så kronisk panikslagen som veckorna som följde och aldrig tidigare ballat ur så grovt som jag tillslut gjorde.

Lämna mig inte här helt ensam.
Det leder aldrig till något gott.