Det rullar på.

Jag känner mig lekfull.

Jag har ett litet uppsving just nu. En hel del problem som har stuckit mig i ögonvrån ett tag har fallit på plats under veckan som gått.
Minervagruppen har ring och bett mig godkänna ett upphävande av tysnadsplikten mellan dem och mina kontakter innom psykiatrin för att kunna börja inskrivningen där. Känns skönt att verkligen känna att praktik/studier kommer närmare steg för steg. Istället för att bara veta att det är pågång och vänta i tystnad månad efter månad.
Jag har hängt en hel del på Timrå vårdcentral också och kissat i burkar för att utreda misstänkt akut porfyri. Har inte fått provsvaren ännu men det känns ändå skönt att min del är gjort. Svaret kommer nog vilken dag som helst. Är extra nyfiken på utfallet eftersom några av symtomen är sånt som jag haft problem med i hela mitt liv (som t.ex oro, depression, muskel&ledvärk och problem med urivvägen). Skulle jag ha porfyri skulle det alltså finnas en chans att bli av med besvären genom att behandla sjukdomen. Vi får se.

Bear with me.

Jag har blivit impopulär. Detta uttalande begrundar jag i att jag från igår till idag har blivit av med hälften av mina bevakare till synes helt utan reson. Borta är de i alla fall och det är inte utan att jag med handen på hjärtat och tårar i ögonen sörjer bortfallet. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid för att undra över detta och kommit fram till följanse möjliga senarion.

1. Läsarna vill veta vad de får och ogillar ostabiliteten i mitt inläggs flöde. Då de ibland får minst ett inlägg om dagen och ibland blir utan över en vecka i streck. De senaste veckornas dåliga upptatering har varit droppen som fått bägaren att rinna över.
   
2. Eftersom jag bytt från att följa bloggar med hjälp av bloggers instrumentpanel till att prenumerera via bloglovin.com syns min ikon inte längre på deras lista över bloggintresserade. Detta har gjort dem stötta och de vill minnsan inte bevaka mig om inte jag bevakar dem.
3. De människor som är intresserade av bloggar på ämnet psykiskt sjukdom lider ofta själv av någon liknande åkomma och känner sig stötta över förra inläggets skämt om självskador. Kan tillägga att jag aldrig kommer kunna skriva PK och tror starkt på att man måste kunna skämta om allt för att övervinna det. I högsta grad om sig själv och sina egna problem.
4. En av mina favoritblogggare påpekade att även hon hade haft bortfall i bevakarantalet. Jag antar då att det finns en liten möjlighet att det är någonting på bloggers server som trasslar och att bevakarna så småningom kommer tillbaka.
   

Avslutar dethär mycket ointressanta inlägget med att til lägga att jag gör och tänker fortsätta göra allt jag kan för att ge er nya intressanta inlägg så ofta som möjligt. Ibland kommer bara inspirationen naturligt för mig, ibland inte. Det är speciellt svårt då jag känner mig deprimerad eller tvärtom är för upptagen med att vara uppspelt. Där till är jag drottningen av ytterligheter och hamnar oftast i någon av tidigare nämnda stämmningslägen.
Visst skulle jag kunna pressa ut mig ett och annat ointressant struntsnack, eller ljuga ihop någon historia då och då för att verka mer spännande...men... jag blir aldrig nöjd med inlägg jag bara skriver för skrivandes skull så även om jag skulle sätta mig ner och krysta fram någonting skulle jag förmodligen sällan eller aldrig publicera texterna. Så snälla, bear with me.
Angående punkt 3 kommer jag förmodligen aldrig bli vuxen och stram nog att sluta skämta om allt som skämtas kan om. Så är det anledningen till att ni inte står ut med mig och min blogg så tycker jag ni har gjort rätt val i att inte lägga ner med tid och energi på att läsa här. Torrbollar.

Den hemliga ingrediensen är blod.

I helgen har jag haft en herre i huset och därefter agerat duktig hemmafru (självfallet med tillhörande hysteri, nog om det). Slängde på lördagskvällen ihop ett väldoftande storkok efter thailändsk smakpaljett. Det blev tillräckligt med fried rice för att räcka till både en romantiskt finmiddag med tända ljus för bara oss två och lunch lådor till den arbetande mannen inför arbetsveckan.
Dessvärre fick jag sedan ångest över att jag inte fick leva på 50talet och beundras för mina husfruliga egenskaper. Så jag skar upp mig själv in till benet för att lindra smärtan. Nej, nu ljög jag visst. Egentligen var det en synnerligen elak konservburk med böngroddar som bestämde sig för att attackera mig rakt in i pekfingret.
Utöver någon droppe blod i riset gick olyckan nästintill smärtfritt. Förutom en kortare period av panik från min sida innan stora starka männen följde mina avgrundsvrål in till köket för att plåstra om mig. Maten smakade i alla fall gudomligt.

Hjärtedag varje dag.

Kom på såhär i efterhand att ni kanske undrade vad jag hade för mig på alla hjärtans dag eftersom alla andra bloggare sammanfattar det, eller så är ni fullkomligt ointresserade och uttröttade på ämnet av samma anledning.
I sanningens namn så gjorde jag ingenting, trots pojkvän och allt. Planen var att i gå och glo på lite bioduk men jag kände helt enkelt att jag inte orkade med något stoj bara för att det var en speciell utmärkning i almanackan. Jag ringde upp pojkvännen och bad honom sitta hemma hos en kompis och spela dataspel istället (inga ledsna miner där alltså ;P). Så vi firade alla hjärtans dag på varsitt håll med world of warcraft och någon öl.
Nu får ni inte tro att vi inte är kära&galna eller något sånt. Vi kom bara fram till att alla hjärtans dag är precis som alla andra dagar när man älskar varandra och att vi får ut mer glädje av att spara slantarna och använda dom någon dag då vi har viljan att göra något. Istället för när det känns som något man bara måste göra av tradition.
Jag börjar nästan tro att jag blivit något av en traditions hatare. Det har väll någonting att göra med att jag ska vara så alternativ hela tiden. Valentine's högtid ger mig helt enkelt bara samma meningslösa känsla som nyårsafton. Eftersom jag går på känslan spolar jag förväntningarna.

Avslutningsvis;
eftersom jag inte önskade er "Happy Valentine".
Glad hjärtedag på er alla, varje dag. <333

Visst gör det ont när knoppar brister.

Jag har legat med ansiktet nedåt mot kudden i två dagar. Depressionsperiod igen, javisst. Den här gången tvekar jag inte och undrar över om sinnestillståndet är en biverkning av andra kroppsliga plågor. Nu har ingentinget slagit mig medvetslöst medveten igen. Jag känner igen hur det känns.
Dagarna innan blixten slog ner var jag nästan i extas, kreativiteten flödade och skratten hängde i luften istället för att sitta på tvären i halsen. Det var underbart även om det bara var för någon enstaka dag, egentligen inte mer än några tiotal timmar. Kontrasten är lamslående och förstärker känslan av tomhet.
Så nu är jag här, i stormens öga, åter igen. Jag vet att land inte är allt för långt borta men jag ser ingenting för stormvågorna som skymmer sikten. Har förhoppningar om att fastlandet bara är runt hörnet så jag satsar på att sakta men säkert rida ut stormen. Det tar nog några dagar, kanske några veckor, men sällan eller aldrig månader.
Jag undrar om kroppen känner att våren börjar närma sig. Psyk.G påpekade förra året omkring den här tiden att hon trodde att jag främst hade vår depressioner. Jag tyckte att det lät underligt med tanke på att våren är det första efterlängtade ljuset efter vintermörkret. Det är ju vinter deppresioner man hört talas om. Hon sa att det var mycket vanligt att kroppen gör sig psykiskt redo och tömmer ur slaskhinken för att riktigt kunna njuta av sommaren. Sedan citerade hon Karin Boyes "Ja visst gör det ont". Det kändes mycket passande då och känns mycket passande idag.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen."

Äntligen dags för praktik.

Fick igår reda på att det äntligen är dags för mitt "inkrivningssamtal" hoss Minervagruppen som sysslar med arbetsinriktad rehabilitering för personer med psykisk ohälsa. Det här betyder för mig att jag kommer att få en sysselsättning som inte går ut på att pilla sig i naveln och vänta på att nära och kära ska komma hem från arbete/skola att sysselsätta mig med under dagarna.
10 timmars praktik i veckan har det pratas om, men jag hoppas på några fler timmar och att de ska gå och anpassa så att jag är ledig vissa dagar och jobbar minst 5timmar andra. Det känns så onödigt att ta sig till en arbetsplats och knappt hinna ta av sig ytterkläderna innan man slutar för dagen. Kanske att jag paralellt skulle kunna läsa upp 1eller2 ämnen på komvux eller liknande också. Det vore inte fyskam.
En annan förhoppning jag har är att få ha min praktik på någon förskola så nära där jag är bosatt som möjligt. Eftersom jag älskar barns raka och närvarande sätt som gör mig både trygg och inspirerad. Jag vet dock att dagis och liknande kan vara en väldigt stökig och högljud miljö, men jag tror inte att det kommer bli något problem. Stökighet utanför mitt huvud kan nog snarare hålla mig sysselsatt nog att komma bort från stökigheten innuti det.

No need to wish for good luck.
'Cause I already feel lucky.
But I wish for it anyway.
I wish everyday.

Upp och stå.

Födelsedagsfirandet gick underbart bra. Mest tack vare alla underbara människor som firade vid min sida både på födelsedagen och på fylleslaget i helgen. Älskar er!
Dessvärre så blev jag som alltid då jag varit social helt utmattad efteråt. Så jag har sedan jag vaknade i lördags (utan bakfylla, tack gud, det var den bästa presenten) legat helt utslagen på rygg och glott på serier, film och på sin höjd slösurfat.
Det är skönt att bara kunna ta det lugnt och lägga latsidan till ibland. Har svårt att unna mig lugn och ro utan vidare men efter den här kalas helgen och den fullspäckade veckan före det tyckte jag att jag förtjänade det. Bäst av allt var nog att älsklingen var lika slut som mig så vi kunde ligga och dra oss hela helgen tillsammans.
Nu är det dock dags för en ny vecka lika full av sysslor som den föregående. Det kommer att gå bra jag känner mig utvilad och full laddad. Go for it.

Happy birthday to me.

20 år från starten. Ett helt år äldre. Ett helt år smartare, självständigare, vackrare, starkare, lyckligare? Det återstår att se. Idag är det fira till min ära som gäller. Ska pressa i mig glass och inlagda frukter i stora lass och bjuda gästerna på detsamma.
Egentligen tänkte jag gegga ihop en smörgåstårta med lax, rom och räkor men p.g.a psykbryt under gårdagen på väg till affären fick det blir fin middag med närmaste familjen till att börja med och sedan glass buffé för övriga gratulanter.
Imorgon är det supa tills man stupar i min ära som gäller. Antar att jag måste pallra mig iväg till the al mighty systembolaget senare idag eller i morgon. Förstår inte riktigt hypen över att få gå och handla sprit själv och sedan bära den hem. Hemkörning är bekvämare. Det är väll dock en sån sak man bara måste göra vilket fall som, i alla fall en gång.

Lets see what this day brings.
Lets see what this age brings.

Let it shine, let it shine, let it shine.

Det är skrikande solsken utanför alla mina fönster. Jag längtar ännu mer till sommarens hetta och svalkande vindar nu än när det är bitande iskallt av någon anledning. Med solen i ögonen känns juni, juli och augusti så nära och samtidigt så långt bort. Som om jag har ett distansförhållande med sommaren. En relationsform som aldrig fallit mig i smaken.
Det är andra eller tredje solskensdagen nu, dagarna har en förmåga att flyta ihop när man inte fyller ut dem. Det pirrar i benen av gå ut i solen-lust men jag håller mig ändå inne. För bilden jag har av känslan av strålar mot huden stämmer inte överens med känslan av isig luft och slask i skorna.
Att klara av besvikelser har ju aldrig varit min starka sida. Så jag stannar hellre inne och drömmer om perfect sommarvärme än tvingar mig ut till någonting otillfredsställande. Jag gillar inte att bli otillfredställd.

Keeping my fingers crossed when I´m dreaming.

Jag har börjar sova igen. Jävligt tungt men lagom mycket. Är inte ens uppe och kissar efter att jag har lyckas somna in, bara 4-5 gånger innan jag gör det och ligger och myser i sängen med en god bok, spännande serie eller bra film.
Drömmer som bara den gör jag dock. Långa och krångliga drömmar, med problem jag måste lösa, som jag är helt övertygade om är sanna ända tills jag plötsligt vaknar av väckarklockan. Ändå är första tanken "oj hur hamnade jag här" snarare "jaha det var bara en dröm". Verklighets nivån på drömmarna gör mig osäker på sanningsvärdet.
Tänker inte berätta vad jag drömde inatt. Det var inte en mardröm men den var hemsk nog ändå. Tänker avvakta och se om den slår in. Gör den det kommer jag nog dessvärre skylla det på mig själv eftersom det var min hjärna som hittade på det. Men ni kan i alla fall inte klandra mig så länge ni inte vet vad den handlade om.

Keeping my fingers crossed.
Hoping you´ll live trough this.