Bear with me.

Jag har blivit impopulär. Detta uttalande begrundar jag i att jag från igår till idag har blivit av med hälften av mina bevakare till synes helt utan reson. Borta är de i alla fall och det är inte utan att jag med handen på hjärtat och tårar i ögonen sörjer bortfallet. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid för att undra över detta och kommit fram till följanse möjliga senarion.

1. Läsarna vill veta vad de får och ogillar ostabiliteten i mitt inläggs flöde. Då de ibland får minst ett inlägg om dagen och ibland blir utan över en vecka i streck. De senaste veckornas dåliga upptatering har varit droppen som fått bägaren att rinna över.
   
2. Eftersom jag bytt från att följa bloggar med hjälp av bloggers instrumentpanel till att prenumerera via bloglovin.com syns min ikon inte längre på deras lista över bloggintresserade. Detta har gjort dem stötta och de vill minnsan inte bevaka mig om inte jag bevakar dem.
3. De människor som är intresserade av bloggar på ämnet psykiskt sjukdom lider ofta själv av någon liknande åkomma och känner sig stötta över förra inläggets skämt om självskador. Kan tillägga att jag aldrig kommer kunna skriva PK och tror starkt på att man måste kunna skämta om allt för att övervinna det. I högsta grad om sig själv och sina egna problem.
4. En av mina favoritblogggare påpekade att även hon hade haft bortfall i bevakarantalet. Jag antar då att det finns en liten möjlighet att det är någonting på bloggers server som trasslar och att bevakarna så småningom kommer tillbaka.
   

Avslutar dethär mycket ointressanta inlägget med att til lägga att jag gör och tänker fortsätta göra allt jag kan för att ge er nya intressanta inlägg så ofta som möjligt. Ibland kommer bara inspirationen naturligt för mig, ibland inte. Det är speciellt svårt då jag känner mig deprimerad eller tvärtom är för upptagen med att vara uppspelt. Där till är jag drottningen av ytterligheter och hamnar oftast i någon av tidigare nämnda stämmningslägen.
Visst skulle jag kunna pressa ut mig ett och annat ointressant struntsnack, eller ljuga ihop någon historia då och då för att verka mer spännande...men... jag blir aldrig nöjd med inlägg jag bara skriver för skrivandes skull så även om jag skulle sätta mig ner och krysta fram någonting skulle jag förmodligen sällan eller aldrig publicera texterna. Så snälla, bear with me.
Angående punkt 3 kommer jag förmodligen aldrig bli vuxen och stram nog att sluta skämta om allt som skämtas kan om. Så är det anledningen till att ni inte står ut med mig och min blogg så tycker jag ni har gjort rätt val i att inte lägga ner med tid och energi på att läsa här. Torrbollar.