Diagnos okänd.

Idag ska vi prata mage, tarm och bajs. Drick&ät med andra ord upp innan du fortsätter. Min mage löper amok. Har alltid haft en känslig mage som inte tål lök och mediciner. Kryddig mat har däremot alltid fungerat, och gör det fortfarande.
Har den senaste månaden haft buksmärtsanfall (lika otrevlig som det låter) 3 gånger. De två första gångerna hade jag vid båda tillfällena tagit en alvedon eftersom jag haft huvudverk. Vaknar svettig mitt i natten med en knip som inte går att beskriva. Knipet vandrar omkring obegripligt i magen. Vid det andra anfallet föll det sig dock nere i magen till höger tillsammans med feber så både jag och Woffsens sjuksköterske mor misstänkte blindtarmen och höll koll på hur värken betedde sig hela dagen. Den var molande och försvann och kom med någon timmes mellanrum hela dagen. Nästa dag var den bortblåst. Ungefär likadant såg det första anfallet ut. Feber och lösmage som senare övergår till hård är återkommande faktorer.
Vaknade i morse med samma verk igen. Jag vill bara krypa fram och gråta i 15-30 minuter då magen trycker och pressar, just idag nedåt mot bäckenet. Sedan släpper verken lika fort som den kommit och svetten rinner av mig. Känner mig fortfarande febrig och en hastig rörelse kan sätta igång verken igen när som helst. Ibland behöver jag inte ens röra mig. Får springa på toaletten stup i kvarten.
Det är ingen med medicinsk utbildning som sitter och läser det här som kan tipsa mig om vilken väg jag kan gå, vart jag ska söka, vem jag ska ringa? Blir inte klokare av all information som finns på internet heller, tycker inte att något stämmer ordentligt. Det är ju den här buksmärtan som ledde till att jag fick göra tester för akut porfyri, har inte fått något ordentligt svar på det testerna ännu trots att det snart gått en månad. Sjuksköterskan som jag pratade med när jag ringde till vårdcentralen för att tjata sa dock att siffrorna på papperet såg bra ut jämfört med referenstalen vilken hon antog betydde att allt var frid och fröjd. Hjälp mig.

Can´t say no to you.

Har varit hemma hos Woffsen största delen av helgen. Förutom under lördagens födelsedagsfest till Sambons ära. Det är trevligt hemma hos honom men det är slitsamt att inte kunna duscha när man vill och att inte ha sina egna saker till hands.
Känner mig också lätt instängd eftersom jag får någon form av socialfobi när hans familj också är hemma. Får hjärtklappning på väg till toaletten eftersom jag måste springa förbi vardagsrummet där Woffsens mamma och hennes karl sitter i soffan. Dom är samtliga hur trevliga som helst, det känns bara så fel att springa runt och "ta för dig" i deras hem.
Idag hade jag då tänkt vila upp mig, bara vara hemma och slappna av. På vägen hem i morse ändras dock dessa planer på Woffsen frågar om jag ville följa med honom hem ikväll igen. Jag kan inte säga nej till honom för i huvudet stormat tankar på hur ledsen jag blir när jag blir avspisad och på att det är lika bäst att passa på för annars kommer jag kanske ångra mig när jag sitter här ensam ikväll.
Det är absolut inte så att jag inte vill umgås med honom. Jag vill vara med honom hela tiden och saknar honom så fort jag inte sitter i hans knä, i stort sett. Det känns bara så jobbigt att aldrig få ordentligt med "hemma tid". Ensam tid skiter jag fullständigt i. Det där med att ha space har aldrig varit min grej.
Längtar tills allt är klart med älsklingens fastanställning så vi kan börja leta efter vår alldeles egna lägenhet där vi båda kan ta för oss hur mycket vi vill. Har börjar kika lite i annonser och jämföra priser både två. Det kommer bli hur bra som helst och mycket snart. Så jag står ut så länge & åker hem till Woffsen igen.

Drömtjej med drömläge.

Mötet hos Minerva gick jätte bra och fort. Fick berätta vilka problem jag har, vad jag skulle vilja göra i framtiden och vad jag kunde tänka mig att göra just nu. Jag sa att jag väldigt gärna ville ha praktik på en förskola men också att jag skulle vilja läsa upp mina betyg till gymnasiekompetens för att få ett problem ur världen.
Som det lät på henne så gick det att ordna genom att jag läser ett ämne i taget i min egen takt på komvux parallellt med praktik. Drömläge tycker jag. Nästa steg i planeringen blir ett nytt möte till veckan då min handledare också ska bjuda in minervagruppens länk till komvux som kan svara på mina frågor och hjälpa mig att bestämma mer exakt vilka ämnen jag ska köra och i vilken ordning.

X0Xo från er drömtjej.
Nu ska jag gå och dricka öl.

Ge mig ramar och ha möjliga förväntningar.

Idag klockan elvanollnoll ska jag på intervju och inskrivning hos Minervagruppen. Är nervös för att jag ska glömma bort viktiga detaljer eller omedvetet stryka över problem som egentligen är stora som stormvågor bara för att inte "vara till besvär" och bete mig som en "duktig flicka" som vanligt.
Gick igenom det mesta med Kenneth igår. För att få en bild av vad som är viktigt att få fram hela bilden och inte fastna i detaljer som jag alltför ofta gör. Vi satte ord på det flesta problemen så nu känner jag mig mycket mer trygg & redo än jag annars skulle ha gjort. Kändes så sjukt bra att få släppa på nervositeten så jag började stört gråta efter mötet. Inte av sorg, inte av lycka heller. Jag grät för att kroppen kändes så avslappnad och skön att det gick så lätt att bara låta tårarna droppa.
Det viktigaste stödet jag kommer behöva från den kontakt jag får ifrån Minerva är att medling mellan mig och den arbetsplats/studieplats jag får så att deras förväntningar matchar min förmåga. Annars kommer "duktiga flickan" i mig göra allt för att leva upp till allas förväntningar även om det blir omöjligt för mig i längden. För skulle jag själv stå och berätta för en arbetsgivare att "Vissa dagar orkar jag bara inte ta mig utanför dörren, ibland kommer jag inte ens upp ur sängen" och hans förväntningar skulle ha varit annorlunda skulle det kännas lika illa som om jag utan att ha informerat honom skulle stappla in halv 3 på eftermiddagen. För vilken väg man än väljer så bryter jag personens förväntningar. Skulle han säga emot något i stil med "Det är väll bara att rycka upp sig", som svenska män av någon anledning gärna säger, skulle det nog förmodligen resultera i ett mental breakdown och i att jag aldrig skulle orka återvända till platsen igen. "I am fragile, I am hopeless, I´m not perfect. But I am free." Maria Mena mitt i allt ihop.
Förväntningarna på mig måste alltså ligga nere på min nivå så jag utan problem (läs, panikångest & konstant stress) kan leva upp till dem. Jag vill inte heller ha det för slappt, då slackar jag lätt efter. Jag vill ha strikta ramar som jag kan känna mig trygg i. Ramar som tydligt visar vad som förväntas av mig och som jag vet att jag kan klara av. Jag kan inte ha arbetstider eller lektioner innan klockan 11. Vissa dagar skulle jag visserligen kunna börja tidigt på morgonen men eftersom jag inte vet vilka dagar det är vill jag hellre kunna känna mig lugn och trygg de dagar det inte är pigg som en fågel. Tidiga mornar får jag använda till något annat. I lägenheten finns det alltid något att ta reda på. Jag vill ha så nära till arbetsplatsen som möjligt så jag kan promenera nu när sommaren förhoppningsvis är påväg. En promenad i solen i början av dagen kan vända på den mest usla morgon. Annars har jag inte så mycket krav på hur praktiken eller studierna ska se ut. Jag vill bara veta att jag kan uppfylla det som förväntas av mig och inte ha några missförstånd som jag själv kommer behöva stå och förklara mig när det handlar om någonting jag inte kan påverka. Kan ju undra om det är för mycket begärt?

HAHAHAHA!

Jag sitter och dricker öl på mitt håll. Älskade älskade dricker öl på sitt håll. Jag tror hela tiden att han somnat och glömt bort att telefonkyssa mig godnatt innan jag kryper ner i sängen. Jag skickar skämtsamma sms i stil med "du snackar väll inte skit om din instabila flickvän, för då kommer hon plåga dig" med en skämtsamt "hihi" för att avrunda.
Jag menar det dock pinsamt nog, vartenda ord. Jag tycker det är pinsamt redan nu. Jag kommer tycka att det är desto mer pinsamt i morgon. Jag skulle aldrig plåga honom medvetet såklart, men jag vet att "paranoian (jag vill inte kalla det så, men det är vad det är) kommer hålla sig kvar. Till trots all logik biter den sig fast. Hur mycket jag själv än skrattar år det.
Det svåraste i världen är att hålla sig vaken när vett och sans går i ide. Ge mig koffeintabletter för själen. Nu på en gång innan jag gör dagen, livet, stunden sur för någon som jag inte vill göra något illa alls. En smula självdistans till det, tack!

Lycklig som jag bara är med honom.

Igår var den absolut bästa dagen på länge. Älskade Woffsen behövde en ny vårjacka så vi tog oss ner på stan. Eftersom älsklingen hatar att gå i affärer antog jag att vi därefter skulle skynda oss hemåt igen, men så var inte fallet. Istället vänder han sig till mig och undrar "vart ska va gå nu?".
Jag blir först lite förvirrad och lamslagen och har svårt att komma på någonting alls och försöker komma på någon butik som även han skulle uppskatta. Butikbesök efter butikbesök upprepar han frågan "vart ska vi gå nu?". Jag blir mer och mer avslappnad och nästan euforisk och springer i favoritbutik efter favoritbutik. Varje gång vi kommer ut dyker frågan upp igen.Tillslut jag inte längre komma på fler affärer och då föreslår han en liten fika på ett mysigt café eftersom han blivit sugen på kaffe. När jag druckit ur mitt chaite och tror att "nu är vi väll ändå på väg hem" ler han och ställer samma fråga ännu en gång. Jag är helt urmjölkad ut shopping synvinkel, men föreslår ett besök på stadens museum, som jag tror ska bli avspisat men icke sa "Nicke". Min karl är minsann med på allt idag. Efter museum rundan bestämmer vi oss för att hyra en film innan vi ska gå hem. Vi väljer ut filmer och godis och går ut från videoteket och börjar vandra mot busshållplatsen. Trodde jag. Halvvägs framme griper Woffsen tag i min arm och drar in mig i dörröppningen på en av mina favorit restauranger som jag har tjatat om i veckor. Det visar sig att anledningen till att han dragit ut på shoppandet är för att hålla oss ute till middagstid för att kunna bjuda mig på godmiddag.Jag blir lyrisk, fnissar och vill inte göra någonting annat än att hålla handen och skina med ögonen. Han gör detsamma. Mätta i magen tassar vi sedan genom snöyran till bussen som ska ta oss hem. Väl hemma roar vi oss med att värma oss varma på varandra mellan fluffiga kuddar och somnar så nära om bara vi kan. Lycklig som jag bara är med honom.

Grattis på kvinnodagen i förskott till mig.
Grattis på kvinnodagen till alla er idag.

DBT-gruppterapi = DBT-studiecirkel

Jag är helt insnöad på DBT-gruppen. Som vanligt blir jag besatt av ett "intresse" åt gången och kan inte ägna mig åt någonting annat tills det svalnat. Tänker och pratar inte om någonting annat just nu. Nära och kära tycker nog dock att det är en välkommet avbrott i bitterheten. Allting känns så väldans positivt.
En sak som jag oroat mig för inför gruppstarten är att det skulle kännas alldeles för intimt för min smak. Jag är i allmänhet inte särskilt intim om mina känslor och tankar öga mot öga med människor. Jag har ingenting emot att folk vet hur jag fungerar känslomässigt, då skulle jag inte skriva blogg. Jag tycker bara inte om att använda varken mun, kropp eller ögonkontakt för att förmedla det. Känner mig också illa till mods om jag känner att andra människor pratar alldeles för intimt om sig själva.
Mitt skräckscenario var alltså att vi skulle sitta där så nära intill varandra att vi blev svettiga av varandras andetag och "öppna upp oss". Att gruppledarna skulle pusha och dra och försöka slita ur mig mitt allra innersta inför främmande människor. Att dessa i sin tur också helt ogenerat (ogenerade människor skrämmer mig) skulle dela med sig av sina allra mörkaste hemligheter inför mig. Att jag då ska sitta och nicka förstående när det egentligen kryper i hela kroppen kändes omöligt.
Till min stora glädje förklarade dock gruppledaren (som jag redan glömt namnet på, lika så alla deltagarna) att färdighetsgruppen inte kommer fungera som någon terapi. Utan mer som en plats där vi kan lära oss om, diskutera och träna på att hantera känslor & relationer. Som jag förstod det skulle vi mer se på gruppterapin som en kurs eller en studiecirkel. Jag som älskar studiecirklar & diskussions grupper kände mig med ens betydligt mycket tryggare, nästan på gränsen till "hemma".
Nog tror jag att det ändå någon gång kan dyka upp någonting som för mig känns skrämmande. Kanske jag till&med någon gång kommer känna behov av att dela med mig av någonting som egentligen känns alldeles för nära själv. I det sist nämnda fallet vet jag i alla fall nu att det kommer att vara helt mitt eget val och att jag kommer ha chansen att ta upp det på individualterapin istället om det känns bättre. Vad det gäller båda scenariorna så klarar jag av det mesta när det inte är allt för ofta. Upprepar mig själv igen "Allting känns så väldans positivt."

PS. Jämtlandsresan bliv uppskjuten tills den 20e.

Första mötet.

Gruppterapin var inte ens i närheten av så farlig som jag hade tänkt mig. På vägen till affektiva enheten satt jag spyfärdig i sätet på bussen. Flackande med blicken över alla andra passagerare undrande om någon av dem var på väg dit jag var på väg och skulle dela det allra intimaste av mitt liv det kommande året. Ingen av mina med passagerare var dock i det lilla konferens rummet när jag steg in. Jag som haft vaken mardrömmar om en tät cirkel av stolar som känns obehagligt närgången blev glatt överaskad när jag klev in i något som påminde om en föreningslokal med tillhörande te och mjölk. Jag kände mig väldigt välkommen och fick en mer än tillräcklig dos av vänliga frågor och leenden från både brukare och gruppledaren. Så allt gick verkligen över förvänta. Känns jätte skönt eftersom första intrycket av saker är så väldigt viktiga för mig.
Det vara bara två andra gruppmedlemmar på träffen den här gången och en av de två tänkta ledarna, eftersom min Kenneth varit sjuk i två veckor. Det kändes skönt att det inte var så mycket folk där. Inte så många blickar och namn att hålla reda på och nervöst flacka i mellan för att inte ge någon mer än någon annan. Nästa vecka kommer det en till tjej men jag tror inte att det kommer stöka till det för mig heller. Jag är mest bara rädd att hon inte ska känna sig välkommen nu när hon inte varit med från början. Så det blir viktigt att le vänligt och glittra med ögonen mot henne nästa gång. Eftersom jag inte pratar så mycket är det mina bästa "vapen" i den typen av situationer. Det är viktigt för mig att jag gör allt för att det inte ska vara någon som känner sig obekväm som jag kan göra i sociala situationer. Om jag tror att någon gör det blir jag lika uppskrämd och rastlös som om det hade varit mig själv det handlat om. Så det blir stora glada miner på onsdag.

Fullt upp i grupp.

Slappare än slappast har dagen varit. Fast det betyder dock inte att jag inte varit produktiv. Har illustrerat skiten ur mig och slängt ihop en ny blogglayout. Hoppas ni blir lika nöjda med den som jag är. Det är så löjligt enkelt och få saker gjorda som man dragit på i flera veckor när man egentligen skulle ha behövt gjort andra tråkigare saker.
Skulle egentligen ha packat idag eftersom darling tar med mig på tripp till jämtland på fredag. Vi ska träffa lite farssyskon och kusiner. Har tryckt ner lite kläder i en ryggsäck, men absolut inte packat tillräckligt. Får hetsa ihop lite saker innan älskling hämtar upp mig på torsdag. Jag har ju faktiskt haft annat för mig idag.
Annat för mig kommer jag ha imorgon också. (Vilket ni kanske förstod eftersom jag redan börjar stressa över helgen.) Ibland lyckas jag verkligen ha fullt upp hela tiden och ibland går jag görolös i veckor.
Imårgon ska jag för första gången gå i gruppterapi. Har du gått DBT individuellt i ungefär ett halvår nu och terapin går ju ut på att man ska arbeta både i grupp och med enskilda samtal. Är nervös som sjutton för hur det kommer kännas. Vad vi kommer göra, hur de andra gruppdeltagarna är, om jag kommer känna mig välkommen och en massa annat. Försöker att bara låta tiden gå och se hur det blir utan att hitta på för många förutfattade meningar. Även om det känns riktigt nervigt känns de ändå skönt att terapin nu kommer igång på "riktigt". Så att jag äntligen får börja se och känna vilka resultat de jobb man lägger ner ger. Det är är en väldigt liten grupp än så länge på 4-5 pers (vet inte om han räknade med mig då han sa att det skulle vara 4 tjejer) och två psykologer. Det ska nog gå bra dethär. Mantra: det ska gå bra!

Telefonterror.

Det är nog svårt att förstå hur en ynka liten röstinspelning kan förstöra en hel dag. Hur man av att med gråten i halsen mötas av ett telefonsvar kan få en sådan fart ner i en ångestspiral att man hamnar lamslagen på golvet, med tårarna sprutande, kanske skrikandes.
Att en sådan banal sak som en batterilös telefon vid fel tidpunkt kan rycka undan det lilla fotfäste man har. Slänga en handlöst ner i djupa avgrunder där bara onda, luriga, självnedbrytande grubblerier studsar mellan klippväggarna.
Hur en upptagetton går från att vara ett sätt att signalera att man är upptagen med annat blir en varningssignal som hotar om att han inte längre älskar dig. Att du har gjort bort sig för sista gången. Att allt är över och det är ditt eget fel.
Även om du inte kan komma på något snedsteg du gjort så övertygas du om att du måste ha gjort något. Annars skulle ju hans telefon vara påslagen nu. Det som för några minuter sedan bara var en känslan biter sig fast och blir fakta. Nu är du ensam och övergiven.
Plötsligt får du svar. Han låter som vanligt, glad och som om allting är bra, allting är som det ska. Du tvivlar men faller sakta in i tryggheten. Som är sann, det är tvivlet som lurar dig. Trycket lättar från trumhinnorna och synfältet blir sakta bredare och skarpare igen. Välkommen tillbaka till verkligheten.