Förgätmigej dramatik, typ.

Redan första timmarna har jag en orolig känsla i magen. Nästa dag går jag omkring och tårarna fyller ögonen så fort jag inte håller mig sysselsatt. Gråter tyst, ensam och i hemlighet. Andra dagen ringer jag upp honom snyftades i smyg men säger ingenting om hur ensamt det känns. För det är ju löjligt att inte klara sig själv i något så litet i ett dygn av alla tusentals dygn vi kommer leva tillsammans. Säger eller viskar bara att jag vill ses. Snart! Gråter tyst, ensam och i hemlighet. Tredje dagen är bristningsgränsen. Jag ringer hulkar och snorar i telefonluren. Möjligen klagar och anklagar jag. Möjligen delger jag honom alla mina paranoida konspirations teorier om varför han "undviker mig". Möjligen minns jag inte samtalet efteråt. Alltid skäms jag när luren är lagd på plats och känner mig både dum som i korkad och dum som i ond. Mest skäms jag för att det bästa i mitt liv plockar fram det sämsta hos mig...

...och över att jag aldrig verkar kunna klara mig själv.