Telefonterror.

Det är nog svårt att förstå hur en ynka liten röstinspelning kan förstöra en hel dag. Hur man av att med gråten i halsen mötas av ett telefonsvar kan få en sådan fart ner i en ångestspiral att man hamnar lamslagen på golvet, med tårarna sprutande, kanske skrikandes.
Att en sådan banal sak som en batterilös telefon vid fel tidpunkt kan rycka undan det lilla fotfäste man har. Slänga en handlöst ner i djupa avgrunder där bara onda, luriga, självnedbrytande grubblerier studsar mellan klippväggarna.
Hur en upptagetton går från att vara ett sätt att signalera att man är upptagen med annat blir en varningssignal som hotar om att han inte längre älskar dig. Att du har gjort bort sig för sista gången. Att allt är över och det är ditt eget fel.
Även om du inte kan komma på något snedsteg du gjort så övertygas du om att du måste ha gjort något. Annars skulle ju hans telefon vara påslagen nu. Det som för några minuter sedan bara var en känslan biter sig fast och blir fakta. Nu är du ensam och övergiven.
Plötsligt får du svar. Han låter som vanligt, glad och som om allting är bra, allting är som det ska. Du tvivlar men faller sakta in i tryggheten. Som är sann, det är tvivlet som lurar dig. Trycket lättar från trumhinnorna och synfältet blir sakta bredare och skarpare igen. Välkommen tillbaka till verkligheten.