Kappsäck för resande gnagare.

Idag har jag gråtit mig, röd&blå, torr&våt och stark&svag. Klockan 15:12 idag ropades Melvins namn upp i väntrummet, som jag redan hunnit dränka i tårar. En sköterska kom in och hämtade in mig och Staffan som följt mig (innerligt mycket tack för det). Vi fick sitta i ett litet rum med brits och tända ljus tills en liten söt djurdoktor kom in och berättade hur allt skulle gå till väga och frågade om jag ville stanna i rummet. Jag grät nonstop och bad dem hämta mig då Melvin fått sin spruta och det var tid att somna in. Eftersom jag för inget i livet ville se eller höra någon smärta hos min lilla gnagarkamrat.
Några minuter senare blev vi upp hämtade igen. Jag, fortfarande med tårarna forsandes ner för kinderna. Melvin var nästan helt borta och låg stilla på bordet när vi kom in till honom igen och vi behövde bara vänta några få minuter på att hans hjärta skulle sakta ner och till sist stanna av.
Vi fick vänta ytterligare några minuter innan jag hunnit hämta mig och klappat och kramar min lilla lilla vän färdigt, men sedan kunde vi lämna djurkliniken.
Mamma kom och hämtade mig och Melvin senare på dagen så vi kunde åka ut till Sörberge för ge Melvin den fina lilla grav som världens finaste gnagarpojke förtjänat. Jag fällde en störtflod till under begravningen och den droppar ännu i skrivandes stund.
Jag saknar dig redan så jag dör, lillpruppen. Fast att du bara är ett smådjur och folk tycker att det är fjoll och strunt att bry sig om en gnagare så kommer jag alltid att sakna sig. För du var mitt lilla skadedjur och bara mitt. Älskar dig.

En morot.
Ett smultron.
En klase rödvinbär.
Tre svartvinbär.
Ett krusbär.
Två hallon.
En bukett blåklockor.
Ett hjärta av glas.

Det var vad Melvin fick med dig ner när vi grävde hans lilla lilla grav.