Klockan är bara stax efter ett och i vanliga fall brukar jag sova gott vid denhär tiden. Men idag väckte Leia och Irma mig med en massa jamanden vid 10 tiden och jag lyckades inte förmå mig att somna om även om ett av mina störta intressen är att sova bort på många timmar av dagen som möjligt.
Så jag slängde på mig alldeles för lite kläder för det inte alls sommriga vädret och gick ner på stan för att kolla om Deathnote 2 kommmit ut för 4e gången. Självklart hade den inte kommit idag heller. Eftersom jag fortfarande var nyvaken och känslig fick dethär mig att nästan börja gråta men jag hittade en rea korg med isfolketböcker utanför affären som fick mig på torrare tanker.
Efter min mini shopping begav jag mig ner navet för att ta bussen ut till mamis eftersom jag annars skulle dö av ensamhetsångest i helgen. Men då har bussen precis gått, det är en timme kvar tills nästa och det är skitkallt.
Jag vandrade upp till subway för att tröstäta lite men där spelade de musik som min nedstämda hjärna tyckte var alldeles för sorglig så jag ville börja gråta där med, vilket jag skulle ha tyckt var alldeles för pinsamt, så jag gick ner till busstationen igen.
Kom fram till hållplats P och alla sittplatser var upptagna. Så jag satte mig på huk i hörnet av busskuren för att skydda mina bara ben från isvindar och min känlighet kryper sig på mig igen och fyller ögonen med saltvatten ännu en gång och kinderna rosar upp sig och jag vill helst springa iväg och gömma mig även om det betydde att jag missade bussen och får vänta en timme till.
Såhär ser ungefär alla mina dagar ut nu förtiden. Jag vill spy på att vara tårögd och ynklig dygnet runt. Det var ju nästan ett år sedan jag gick runt och grät hela tiden över ingenting vare sig jag var riktigt ledsen eller inte ledsen alls. Varför har jag gått baklänges helt plöttsligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar