Jag har fått en snilleblixt om varför mitt liv är så fasansfullt kompliserat hela fucking tiden. Om varför varje morgon är en brottningsmatch inne i hjärnbalken och varför jag är så fruktansvärt psykiskt utmattat hela tiden så att även fysiken slutar fungera.
Min insikt är att jag är uppbyggd av tre hörnstenar som ideligen går emot varandra och sliter i mig åt olika håll. Dessa är;
a. Det är inte värt det.
b. Jag är inte värt det.
c. Det är värt det.
Låt mig delge er med några exempel. Det är morgon klockan är kvart i 10 och jag borde traska ut genom ytterdörren och bege mig till skolan. A. påstår att det ändå inte kommer lösa sig och även om jag klarar en dag gör det ingen skillnad i morgon då a. kommer att skrika att det är omöjligt ännu en gång. B. som är A.s förbundskamrat i det mesta kommer givetsvis hålla med och tillägga att jag redan har gjort mitt val och sumpat allt som vanligt. Den ända som vill få iväg mig är alltså c. som ideligen blir dragen i flätorna av sina syskon.
Eller så kan vi snacka mat där a. och b. också gaddar ihop sig. Eftersom jag är väldigt förtjust i mat och snacks och allehanda egentligen så är b. väldigt skeptisk emot måltider överhuvudtaget, eftersom hon vet att jag både tycker att det är njutningsvärt och att det är bra för kroppen. Däremot är a. i denhär frågan mest viktfixerad, vilket inte b. är alls, så tillsammans täcker de det mesta.
Men c. kan faktist ha en chans i dehär tvisterna ändå, speciellt då folk är med och ser, för gå håller a. käften och tycker att det är bättre om människor omkring mig ser mig äta så de kan fortsätta sin terror ostört från andras frågor senare.
Så Lyft mina armar segerhögt då jag väl kommit iväg
och lyft dem högre då jag ätit mig både mätt och glad.
För det betyder att jag och c. vunnit mot alla ods.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar