De små sakerna.

Ibland kommer det helt plöttsligt en dag eller med lite tur ett helt gäng dagar som är så fullländade som det bara går. Dagar helt utan oro, ångest och känslan som gud glömde, tvivel.
Det är de små tingen som gör det. Saker som när en helt främmande person ler stort mot mig när vi möts längs gångbanan, när någon tar tag i min hand och håller den utan att jag sträckt mig efter deras först, att titta på när någon man tycker om sover&drömmer, att få chansen att lyssna på någon annans livshistorier utan att ha frågat först, att bli erbjuden hjälp med någonting tungt innan man bett om det, när den man älskar lyfter på täcket när man vaknat på morgonen och vill att man ska krypa närmare, så nära som går.
Då kan jag helt plöttsligt slappna av och inte oroa mig för när bubblan kommer att spricka, inte grubbla över hur allting verkar vara för bra för att vara sant, inte fundera över när jag kommer vakna upp ur drömmen denhär gången. Bara vara dagar.


"Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen
och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"

Kör på snedlugg ännu en gång.

I feel pretty damn good.
I look pretty damn hot.

Doggystyle.

Jag är mitt i veckan som gud glömde men stryptaget runt halsen börjar släppa nu. Anledningen till denna helvetes vecka är socialtjänsten som valt att framföra att de hellre vill att jag ska behandlas som en hund än som en egen individ.
Detta påstående grundas i ett samtal jag hade med min handläggare i måndags morse. Jag framförde mitt intresse av att flytta ihop med den människan som minimerar åtkomsten av dåliga dagar i mitt liv och gör de dåliga dagarna som ändå smyger sig på värda att uthärda. Tydligen är inte detta något bra enligt Svearikes lagverk. För jag ska straffas och fråntas egen ekonomi om samflytt sker och Christoffer i sin tur ska straffas för att ha fallit för en psykiskt störd flickvän och bli "försörjnings skyldig" för henne.
HALLÅ! Femtitalet ringde och ville ha tillbaka sin genus syn! Jag blir kokande förbannad. Är jag inte längre en egen individ om jag väljer att bo tillsammans med den person jag älskar? Blir jag automatiskt ett husdjur istället för medmänniska när jag är sjukskriven? Är det meningen att min psykiska hälsa ska må bra av att leva i en beroende situation? Är det konstruktivt att jag ska behöva be om veckopeng för sjukhusbesök och, gud förbjude, mina egna intressen? Är det rättvist att min sambo ska behöva avbryta ditt sparande för att ta hand om mig?
Behöver jag påpeka att jag inte tänker gå med på den här konstellationen utan då hellre förblir särbo. Trots att min psykiska hälsa skulle lyftas avsevärt av att få påbörja det liv som jag vill leva från och med nu. Livet får vänta. Tack så mycket socialtjänsten!!!

Produktivitet...

"Pika-pi-pika-pika-chuuu!" Pyssel

*DREGGEL*

Jag och Offe har börjar plöjt igenom hans moders alla (då menar jag alla) Beck filmer. Det roligaste är att vi är ungefär lika barnsligt förtjusta (läs: kåta) i Gunvald Larsson. Min våta dröm för tillfället är en mjukporrfilm med Gunvald & Lisbeth Salander.
Visste ni att min pojkvän var min våtaflickdröm i ungefär tre år innan jag satte klorna i honom? Ni vet hur det är när mantrat går "han är för perfect (läs: snygg, rolig, ödmjuk & intressant) för mig". Sedan var han ju även förbjuden frukt av andra anledningar, ni vet vänners före detta kärlekar och sånt där.
Så en kväll i slutet av förra året tyckte jag att det var extra kyligt och ensamt där hemma och alkohol hade självklart intagits och gjorde mig lite modigare än vanligt så jag tyckte att det är väll i alla fall värt ett försök.
Jag slog ölen i bordet och sa med påhittat självförtroende "jag har alltid tyckte att du är så jävla snygg" och den snyggaste människan i världen säger "det har jag alltid tyckt om dig också". Då sa jag "sluta ljug annars slår jag dig på käften!" Nej det sa jag ju självklart inte, men jag tänkte det i förbi farten samtidigt som jag lutade mig fram och kysste hans stora, mjuka, stutsiga läppar som var lika kyssvänliga som jag fantiserat ihop att de var. End of love story.

Nej tack, jag ställer in.

Helvetes jävla skit det snöar igen trots att det nyss blivit vår och kommit vitsippor utanför affektiva enheten. Nu vill jag inte ta mig någonstans och ändå ska jag både till ungdomsmottagningen och psyk idag. Jag vill avboka avboka avboka! Men det får man väll inte göra bara för vädret. Det vore väll lite barnsligt och impulsivt antar jag. Också har jag mens. Roligt att ha någon upp i puppan på en då? Svaret är; nej. Inte min dag. Avboka avboka avboka.

Ibland är det nyttigt att gräla.

I helgen inträffade mitt och Woffsens första riktiga gräl om man bortser från då jag var psyk och skrev kom och hjälp mig sms och Woffsen svarade att han var trött, skulle jobba och inte orkade "rädda" mig just då. Varpå mitt svar på tal var "Tack för ingenting!!!".
Jag betedde mig med andra ord som en mycket smart,förstående och trevlig person, eller hur? Sedan fick jag klara mig utan honom tills jag "började bete mig" det tyckte jag var ett smart drag av honom. Jag är till min skam för duktig på att köra med folk som är för lätta att bli körda med. Jag är som en tvååring när det gäller att testa gränser. Vårt förhållande hade nog inte alls funkat så bra som det gör om han inte hade satt ner foten redan i början.
I helgen var iallafall första gången som det var han och inte jag själv som gjorde mig ledsen&arg. Mer detaljer än så bjuder jag inte på för det är inte relevant. Vi löste det i allafall lagom snyggt efter en rätt osnygg tidsperiod men allt blev till sist frid och fröjd. Ibland måste man bara få skrika, grina och smälla lite i dörrar (jag smällde minnsan inte i några dörrar) hur mycket man än älskar varandra. Känns skönt att veta att vi kan klara av en liten kris eftersom jag vet att jag tenderar att krisa. Det är nyttigt att bråka ibland.

På måndag ska vi göra någonting roligt som har med våran framtid att göra.
Jag skvallrar om det går bra, annars säger jag ingenting. *är hemliga tjejen*

Vad jag egentligen känner och tänker.

Ibland undrar jag vad jag ska ha den här bloggen till egentligen. Det började som en personlig blogg där tankar och känslor var i fokus men där fanns också en hel del vardags berättelser. Om fika med vänner, fester och kärlekstrassel.
Strax efter att jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning blev jag nyfiken på det här nya som tydligen var en bit av mig. Jag läste bok efter bok på ämnet och googlade som en vettvillig. Bloggen kom då mest att handla om vad borderline är och hur jag fungerar med störningen som alltid stör.
Nu för tiden tycker jag att det är jobbigt att skriva om annat än psykisk ohälsa och psykiatri. Mina tankar och känslor finns fortfarande kvar men i ett borderline-perspektiv. Tvångsmässigheten i mig känner att den vill hålla fokus. Att det borde/måste finnas en riktlinje.
I DBTs manual står det skrivet stycke efter stycke att vi ska försöka ta bort så många borden och måsten ur våra liv som vi kan. Då menas självklart de måsten och borden som vi lätt och utan grund sätter upp för oss själva. "Jag måste göra denhär människan till lags vad det än innebär", "Jag borde klara allt minst lika bra som alla andra", "En duktig person skulle ha gjort si och så", "Jag måste alltid vara en duktig person, helst den bästa".
Med det sagt vill jag meddela att jag tänker släppa in Linn mer i bloggen och inte bara ge utrymme åt borderline-Linn. Linn som umågs med vänner, har alldeles egna äventyr och missöden som inte alls är sjukdomsrelaterade. Som de flesta jag känner med allehanda psykiatriska diagnoser skulle ha sagt; "Jag är så mycket mer än min diagnos". Hoppas att ingen läsare misstycker.

Vill inte, vill inte, bryr mig inte.

Jag vill inte skriva just nu. Jag har ju ingenting att skriva om. Det händer inget roligt det händer inget tråkigt. Förutom att jag har haft svamp i fettan och det var en riktigt tråkig grej, men heeelt naturligt så inte ska vi skämmas för det.
Bara för att jag har skrivit det här antiskriva inlägget just nu kommer poletten säkert ramla ner och jag kommer vilja skriva sidovis med text redan i kväll. Då tänker jag fan trotsa för det är jag som bestämmer inte impulserna. Det gäller ju att lägga kraft där det inte behövs, eller inte. Går säkert åt skogen.
Jag är fruktansvärt oengagerad just nu kan jag ju tilllägga. I mig själv, i terapi, i vänner och bekanta. Jag är en humla, lunkar på och gör just ingenting, men stör du mig då jävlar!
Dagens plus är att i hela långhelgen ska Woffsen bo här med sin dator och vi ska spela och mysa. Jag ska vara riktigt go och glad och snäll med honom hela helgen. Går säkert åt skogen.

Engagera mig!!!

April, april din dumma sill.

Det är första april och jag vill luras. Vill ljuga tills tungan blir svart. Måste klura ut någonting fenomenalt innan dagen är slut. Förmodligen misslyckas jag för jag är så sjukt fantasilös idag.
Lurade Woffsen så han blev alldeles snopen häromdagen. Berättade att jag hade kyss en annan man. Egentligen var det faktiskt sant, jag glömde bara att berätta om den lilla detaljen att mannen i fråga snart ska fylla 2 år. Jag är en elak flickvän

Någon som har något bra lureri på lur?