Borderlinn

NY LÅT

2010-05-17T11:52:00.004+02:00

feels like I am wasted,
but havn´t had a taste. Yet
A buzz go troght my brain and
it feels so very lonely.
Try to rest my case and
walk my way straight home.
Still I am holding on
like I have no place else to go

I sould let you go, let you go, let you go.
I sould let you go, but then i call you on you phone
I sould let you go, let you go, let you go.
I sould let you go, but then im right outside you door.

You wont feel suprised when
I´m back. But you will pretend
you play that roll quite well so
I feel like I´m in controll
Then I´ll try to explain
why I changed my mind again
and you will shake you head
as I go right back to you bed

I sould let you go, let you go, let you go.
I sould let you go, but then i call you on you phone
I sould let you go, let you go, let you go.
I sould let you go, but then im right outside you door.

I wake up in the morning
my back & brain feels sore and
my stomac holds that feeling
of mistakes being re rolled
You know those things that I said
they weren't well preperd
so pleace don't be mad
when I get upp and pack my bags

I sould let you go, let you go, let you go.
I sould let you go, but then i call you on you phone
I sould let you go, let you go, let you go.
I sould let you go, but then im right outside you door.

You sould let me go, let me go, let me go.
Next time that I call pleace don´t answer on you phone
You sould let me go, let me go, let me go.
Next time that I call pleace don´t answer on you phone

Strength throught musik

2010-03-29T16:16:00.003+02:00

Long time no see. Bjuder på två låtar som skrivits sedan ni hörde ifrån mig sist. Det blir inte så mycket bloggskrivning från mig nu för tiden. Kan nästan lova att det här blir ett av de allra sista inläggen i den här bloggen överhuvudtaget. Kommer möjligtvis att starta en annan blogg någon gång i framtiden. Kommer då självklart fortsätta att att skriva om mina problem med psykisk ohälsa eftersom de är en stor del av mitt liv men med mindre fokus på dem och mer plats för sånt jag tycker är roligt som jag inte gett någon plats i den här bloggen överhuvudtaget. Så ni kan vänta er en mer alldaglig blogg men fortfarande med inslag av allas eran Borderlinn. Så nästa gång ni hör från mig här kommer bli när jag kommit igång med den bloggen så jag kan bjuda över trofasta läsare dit.

Ide

2009-11-02T11:34:00.003+01:00

Det känns konstigt att bloggen har blivit så väldigt lidande på sista tiden. Hur djupa svackor jag än faller ner i brukar det gå att skriva om något. Till saken hör dessutom att jag inte ens känner mig deprimerad just nu. Jag är bara så förbannat trött. Hela dan är en brottningsmatch mot känslan av att jag bara vill lägga mig igen, sova lite till. Har testat att ställa klockan på 8 timmar sömn, går omkring som en zombie hela dagen. Har testat att låta mig sova ut och vakna av mig själv (vilket brukar ta 10-12 timmar), går omkring som en zombie hela dagen. Har prövat att lägga mig tidigt, har prövat att låta mig vara uppe precis hur länge jag vill, har prövat att inte sova alls en natt för att vända på dygnet. Inget fungerar, inget gör någon skillnad.
Det är så förlamande att gå runt sömnig hela dagarna. Jag har inte kommit iväg till skolan på veckor och många andra aktiviteter som jag valt själv att göra för att jag tycker om dem blir också lidande eftersom jag helt enkelt inte orkar någonting. Terapin är det ända jag lyckats hållit igång, eftersom jag vet hur mycket jag behöver det, även att komma upp ur sängen, klä på sig och ta sig ut genom dörren för att komma iväg dit är en brottningsmatch varenda gång. Fast att jag, som jag sagt många gånger förut, älskar att gå på DBT-gruppen.
Nu har dessutom blivit svårt att somna på kvällarna. Förmodligen eftersom jag ägnar hela dagarna åt att säga åt kroppen att den inte är trött och ska sova fast att ögonlocken faller ner över ögonen så fort jag inte har något att fokusera på. Känns som det ända jag kan göra är att vänta. För precis som det börjar utan anledning, utan förvarning brukar det också försvinna spårlöst över en natt eller två. Det brukar bara kunna ta några månader innan omslaget kommer. Kanske är det bara den annalkande vintern. Kanske har jag gått i ide.

Tiden

2009-10-28T19:33:00.000+01:00

Det går för fort och för långsamt på samma gång.

På rymmen,

2009-10-16T14:02:00.003+02:00

Den dåliga uppdateringen beror på att jag flytt fältet och befinner mig hos Emma min i Stockholm. Ibland måste jag till låta mig att bara komma bort från allt som bankar på och stör. Försöker hålla min sysselsatt 7/24 och bara ta hand om mig själv så att grubblerierna ska stanna utanför i kylan ett tag till. Där av blir det inte så mycket tid för att tom glo framför datorn. Kommer hem på måndag (19/19) kväll. Pleace miss me.

You´r right

2009-10-11T22:31:00.004+02:00

Bjuder på min första och hitills enda egenskrivna och komponerade superhit ;) Ha överseende men den kassa bildkvaliten. Det var till att välja mellan mobilens kamera med helt ok ljud eller webbcam/digitalkameran som hade något bättre bild men skitljud. Watch and enjoy, I hope. ♥

När blixten slår ner

2009-10-11T00:09:00.008+02:00

PANG "Hon tycker att jag är jobbig" KRASH "Han döljer något för mig!" BOOM "Hon bryr sig inte om mig" BANG "Han hatar mig!" KRASH "Hon ljuger för mig!" BOOM "Han bedrar mig!" BANG "Hon kommer att såra mig!" PANG "Han kommer att lämna mig!"
Plöttsligt slår den ned i huvudet utan förvarning, tankeblixten. Med en styrka som får mig att tro att det är den sannaste sanningen i hela världen, just då, i skenet från stöten. Vad som helst blir mycket rimligt när hjärnan själv ger tanken en sådan naturkatastof-artad kraft. Det blixtrar till och så är den där.
Jag handlar på impuls därefter. Försöker jag delge mig av tanken bakom mitt handlande blir det alltid fel. Förklaringarna möts alltid av en förnärmad grimars "Tror du verkligen så om mig?" Svaret är alltid detsamma "Nej, jag vet inte vad som flög i mig". Men gjort är gjort och ursäkterna hörs inte genom känslomullret som alltid följer blixtljuset.
Blixten slår ner, till synes utan anledning. Skadan är skedd i samma sekund som orden blixtrat till för min inre hörsel. Starka stammar i till synes trygga relationer klyvs itu på sekunden. Skakad av electriciteten som flödar i hela omloppet är det inte ens säkert att jag själv vet vad egentligen känner&tror. "Tror jag verkligen så om dig?" Ett obarmhärtigt åskväder. Min insida är ett katastrofområde.

Note to self; A thought is just a thought.
But how can I think faster than lightening?

...

2009-10-09T11:12:00.004+02:00

Det första jag känner när jag vaknat på morgonen är en tung smäll över bröstet och ögonen svämmar över av tårar. Armarna är tunga som bly och jag vill inte, vill inte, vill inte någonting.

Orkar inte skriva mer.
Det händer för mycket.
Jobbiga saker.

Historien om vänskap.

2009-09-28T10:04:00.004+02:00

Jag har alltid varit lätt att tycka om, knäpp på ett skönt sätt, intressant och spännande. En sån person man vill ha bland sina vänner på facebook. "Titta henne känner jag!" Fast samtidigt har jag aldrig varit någon man kommer ändå in på livet på det vänskapliga planet. Förmodligen till stor del eftersom jag gärna inte släpper in folk för nära inpå. (För utom pojkvänner då som jag släpper in alldeles för långt för att få plats med någon självkänsla överhuvudtaget. Different story.) En annan anledning kan vara att jag i stort sätt alltid umgåst med det manliga könet. "Knulla eller knullas" har varit mottot. Är alltid snabb på att välja det första eftersom det känns förjävligt att känna sig knullad. Till det har tjejer (med undantag) alltid varit svåra för mig att förstå mig på och skrämt mig till att hata dem.
Slog mig dock i morse att jag för första gången i mitt liv har min alldeles egna umgångetskrets. Jag är inte tjejen i gänget som får följa med för att hon är snygg, rolig och släpper till ibland. Jag är inte heller bara "insert name"s flickvän som alltid hänger med och liksom "hör till". Jag är Linn, bara Linn och det är alldeles OK i min nya vänskapskrets. Det kan vara för att jag för första gången har träffat ett gäng flickor som inte är i närheten av hur jag föreställt mig att flickor ska vara. Dom tänker som mig, är roliga, har förståelse, ställer upp även om de inte är på topp jämt. Det är nog också för att jag dag för dag fortfarande växer som människa och att DBTn har satt fart på den prosessen med stormsteg det senaste halvåret.
Hur som helst vill jag tacka dessa töser. Det är flickorna i min DBT-grupp som jag pratar om. Ni har lärt mig så mycket under denhär tiden. Fått mig att känna att jag kan vara till nytta, hjälpa och lära andra något värdefullt. Fått mig att skratta dagar då gråten suttit och väntat i halsen. Fått mig att känna glädje och kärlek från huvud till min minsta lilla tå när jag inte trott att det var möjligt. Ni finns alltid där, för att jag är jag, inte för att ni borde. Jag kommer alltid att finnas för er också, för att ni är ni, inte för att jag borde. <3

Den glada flickan.

2009-09-27T11:18:00.007+02:00

Det är underligt hur uppfylld man kan känna sig av något som egentligen ska vara ingenting. Jag pratar om tomhetskänslor, avsaknaden av känslor. Gör saker som jag brukar tycka om men huvudet tycker inte om som det brukar göra. Jag ler där jag brukar le och skrattar åt saker jag brukar skratta åt men leendet når inte till ögonen. Fortsätter att le i alla fall för att "ändra känslan genom att handla tvärt emot känslan" som är en av DBT-färdigheterna. Använder samtidigt färdigheten "småleenden" som ska signalera till kroppen att allt är frid och fröjd och nu kan du slappna av, sänka garden och känna vad du vill. Det är inte farligt, lilla kropp och själ.
Ska fortsätta le tills kinderna värker hela dagen ut och se vad som händer. Ska ringa människor jag tycker om och prata med den glada rösten och hoppas att masken tillslut ska smälta in i ansiktet och bli verklig. Jag är ju egentligen en väldigt glad tjej. Jag beskrivs väldigt ofta som en glad tjej. En såndär person som kommer in i ett rum och lyser upp det. Jag vill vara en sån tjej. Så tills vidare gäller skenet uppe och masken på. Borde ha en kickstartmotor.

"How to fight loneliness?
Smile all the time

Shine you teeth 'til meaningless
And sharpen them with lies

And whatever's going down
Will follow you around
That's how you fight loneliness

You laugh at every joke

Drag your blanket blindly
And fill your heart with smoke

And the first thing that you want
Will be the last thing you ever need
That's how you fight it

Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time
Just smile all the time"

För dig skulle jag kunna göra allt.

2009-09-24T22:37:00.002+02:00

Det händer att folk säger "Jag skulle kunna dö för dig". Det hör på något sätt den sanna, starka och äkta kärleken till. Förälskelse är vetenskapligt bevisat en slags psykos och även den förnuftiga "äkta kärleken" är helt klart galen. Jag vet att jag hittat rätt person när jag kan ärligt kan säga, både till dig och migsjälv "Jag skulle kunna leva för dig". <3

Dear Mr. Angst

2009-09-22T10:21:00.003+02:00

Varför kan inte ångest bara acceptera ett "NEJ TACK, VI SKA INTE HA NÅTT" direkt i dörren när den knackat på som alla andra. Du gör intrång här! *slå på med ett basebollträ, häller över en dunk bensin, tänder på och smäller igen dörren* In your face! Så går det. Passa dig för mig Mr. Angst! Kom igen om du törs! *hytte med näven*
Fast jag har ändå hellre ångest en sånhär dag då jag har styrka nog att bli förbannad som fan på den. Det betyder också lite extra kraft att springa ifrån ångesten fort som bara satan. Baksidan är dock att idag med största sannorlikhet kommer bli en mycket speedad dag med en hel del impulsivitet (som för modligen blir dyrt), needyness blandat med grälsjuka och allt annat som hör till. Gotta´ love it. Gotta´ love me.

Vad vill du nu?

2009-09-19T14:37:00.003+02:00

Magen värker. Är det den lök allergi, är jag hungrig, är det starten på en ångestattack, är det mens på gång eller behöver jag bara gå på toaletten? Det är så skönt att jag känner min kropp så pass väl att jag kan läsa dess signaler. Hum...

Lets fall it is fall.

2009-09-18T13:47:00.006+02:00

I flera dagar har jag gått runt och frusit rumpan av mig utan större eftertänke om varför. Upptäckte anledningen vid ett plötsligt infall av medveten närvaro härom dagen då jag använde någon minut till att observera naturen som omgav mig. Det är höst! Var tog sommaren vägen? När gulnade egentligen alla löven? Tycker visseligen väldigt mycket om hösten eftersom orange, gul och röd alla är färger som ligger högt i kurs hos mig, men samtidigt kryper det upp någonting obehagligt i bröstkorgen och påminner mig om det annalkande vintermörkret och kylan. Från & med idag är det långkallsonger, halsduk och fingervantar som gäller för min del. Att frysa är ingenting för mig.

Tankar är bara tankar

2009-09-14T18:18:00.002+02:00

Förra veckan fick vi i hemläxa att med hjälp av medveten närvaro försöka se att tankar bara är just tankar och känslor inte är något annat än just känslor. Att istället för att låta tankarna skena iväg med påståenden som "Jag är värdelös!" ska vi tänkta "Nu tänkte jag tanken att jag är värdelös" för att distansera oss från tanken och inte låta den bli en sanning för oss själva. Här är några av mina tänkta osanningar jag skrivit ner hitills och dessutom några motargument för att få mig ut tanke spiralerna.

"Jag klarar inte av att kliva upp idag"
Så småningom kommer du alltid upp. Låt det ta sin tid.

"Det kommer aldrig att bli bättre"
Att du känner att det är kolsvart just nu betyder inte att det alltid kommer vara det.

"Ingen förstår mig"
Folk kan inte läsa dina tankar även om du vill det. Beskriv för dem.

Borderlineöron

2009-09-13T10:09:00.000+02:00

Han säger "Jag är trött och vill vara ifred idag"
Jag hör "Jag är trött på dig och vill vara ifred från dig, för alltid"

Krama mig.

Hata ounika Unikko!

2009-09-11T12:11:00.006+02:00

Är det bara jag i hela långa landet lagom som verkligen inte tål det här mönstret från Marimekko? Varenda inredningblogg jag läser (vilket är en hel del) lovprisar allt med Unikko textil var och varannan vecka. Glädje utrop som "YES! Nu har Ikea tagit in soffor med marimekkos <3fantastiska<3 blomstermönster" får mina ögon att tåras och skräcksenarion av vardagsrum täckta av grafiska blommor håller mig vaken på nätterna. Jag säger "NO! Nu måste jag mötas av marimekkos fantasilösa blomstermönster varenda gång jag entrar akademi bokhandeln". Snälla låt mig slippa! Kan den här obegripliga hypen dö ut någon gång. Snälla!

PS. Marimekkos glaskålar i alla tänkbara färger är också skitfula.

Mina timmar.

2009-09-10T10:01:00.007+02:00

DBT-gruppen är de viktigaste 2 timmarna i hela min vardag just nu. Hela veckan runt väntar jag tills onsdag eftermiddag då jag ska få träffa alla tjejerna som jag tycker så mycket om och främst att jag ska få lära mig mer och mer. Får aha-upplevelser varje vecka och tillochmed jag känner små framsteg medan folk i min närvaro säger att de ser stora.
Nu är det en tjej i gruppen (nämner självklart inga namn) som bor en bit längre bort än oss andra som behöver gå 10 minuter tidigare om hon ska slippa vänta på nästa buss i en timme (vilket inte är fasligt lång tid). Vi andra tjejer ville vara snälla och anpassningsbara och sa att det inte var något problem om vi sköt fram tiden 10 minuter tidigare. Det är sånt man gör för varandra, man anpassar sig. Inte hon dock. Hon ville inte börja 10 minuter tidigare heller för då krockade det med hennes idividual terapi. Sättet hon sa det på skulle ha passar ypperligt med en klassisk näven i bordet och sedan var det slut diskuterat. Inget snack om att hon också skulle kunna anpassa sig och i allafall fråga sin terapeht om de skulle kunna sätta sin tid några minuter tidigare. Inget snack om att anpassa sig. Jag tror fler i gruppen, precis som jag, blev aldeles förvånade över egotrippen och därför stod helt stumma.
Varför ska hon få stjäla 10 minuter av våran terapitid? Varför ska hon få ta tid av våran hjälp? Det är en sak att vi gärna kunde flytta på tiden för att hon inte skulle missa något men ska vi behöva missa 10 minuter istället för henne för att hon inte vill skjuta fram tiden? Jag blir så arg på mig själv för att jag inte sa ifrån redan då vi satt öga mot öga igår. Det blir så mycket svårare att komma och "ändra sig" såhär i efterhand. Jag vill inte ha det såhär jag vill inte att vi gör såhär. Jag vill ha kvar varenda minut av de viktigaste timmarna i mitt liv.
Om att slippa att vänta omkring en timme i ett varmt vämtrum på kliniken är viktigare än 10 minuter terapi för henne så är det hennes val. Känner mig så överkörd och manipulerad. Hur blev problemet vårat? Ska prata med BA Kenneth på vår tid i morgon och försöka ta mod till mig och prata med en av de nya gruppledarna också.

"Behandla andra som du själv vill bli behandlad" tjejen.
Jag tänker inte anpassa mig efter dig längre.

Duktiga flickan.

2009-08-30T09:22:00.003+02:00

Jag vill tillåta mig själv att bryta ihop! Det tillåter jag mig aldrig att göra, absolut inte, för jag är "duktiga flickan", har alltid varit "duktiga flickan", kommer förmodligen alltid vara "duktiga flickan". Duktiga flickor får inte lika mycket hjälp som andra flickor. Duktiga flickor gör plats för andra och utplånar sig själva. Duktiga flickor problem syns inte lika mycket och alla vet att "syns det inte finns det inte". Duktiga flickor uppmuntras stå på sina egna ben för ingen ser att de redan spjärnar emot och griper tag med tårna i marken för att inte falla ut i omloppsbanan. Bara för några minuter, någon enda gång, kan jag väll tilllåta mig att släppa masken. Ge mig själv lov att spegla rörigheten på insidan på utsidan. Skrika "Se vad jag står ut med!". Det skulle förmodligen sluta i blod, svett, skrik & tårar. Möjligen också ett och annat motiv löst mord. Så det är bäst att jag fortsätter vara "duktiga flickan" och kniper händerna hårt i fickorna och pressar käkarna mot varandra så ingen fult faller ut. För duktiga flickor är förnuftiga.

Flyttar ut.

2009-08-27T20:37:00.004+02:00

Flyttpackar ner mitt huvud som fallit isär i tusen småbitar i banankartonger. Ni hör nog inget ifrån mig på några dagar (veckor?) eftersom jag kommer vara hemlös(=internetlös) från och med måndag. Nu ska jag återgå till alla miljoner saker jag har att göra på alldeles för kort tid. Save our souls.

Cerazette

2009-08-24T19:58:00.004+02:00

En bra sak med mina p-piller är att det gör så att jag bara får mens varannan månad och oftast så lite att jag knappt märker av det om jag inte råkar ha ljusa trosor på mig någon av de högst tre dagarna den varar.
En dålig sak med mina p-piller är att de gör så att jag bara får mest varannan månad och oftast så lite att jag knappt märker av det om jag inte råkar ha ljusa trosor på mig någon av de högst tre dagarna den varar.

Idag har jag ljusa trosor.
Idag har jag mens. PUST!

ps. jag kommer ihåg den tuffa killen på festen förra sommaren som hade fisfobi och bröt ihop då vi tjejer berättade om att en blodprutt är när man råkar lägga av en musfjärt och har mens samtidigt så blodet flyger med ut i farten. (HAHA FARTEN.. FART...en)

"Careful when you date passionate people"

2009-08-24T07:40:00.005+02:00

Skrattar hjärtligt åt det här klippet om & om igen. Det pinsamma är att det här faktiskt är igenkänningshumor för mig. Visserligen är jag en något bättre lyssnare och hade ~~förmodligen~~ inte misslyckats med att snappa upp att min pojkvän planerade att lämna landet. Om jag, gud förbjude, ändå hade lyckas missa det så kan jag lova att min reaktion hade varit slående lik. Jag i ett nötskal. Satsar 100 spänn på att tjejen brottas med borderline. Hoppas hon har lika mycket självdistans som mig. I´m on your side Em! <3

Alla-andra-behöver-!!!HJÄLP!!!-mer-än-mig

2009-08-21T14:07:00.000+02:00

Är nervös inför gruppstarten på onsdag nästa vecka bakom all uppspelthet. Vi ska vara dubbelt så många som innan sommaren. Det blir 2 helt nya ansikten + en tjej som presenterade sig på ett av de sista mötena förra terminen. Hoppas det ändå kommer kunna vara en så välbalanserad grupp som vi varit hittills. Att alla får en chans att höras utan att behöva ordbrottas och hävda sig. Jag faller alltid ner i tysta, alla-andra-behöver-dethär-mer-än-mig, vanor då.
Blir extra rädd eftersom Kenneth förra veckan föreslog att vi bara skulle ses varannan vecka istället för varje torsdag. Jag ville skrika nej med stora bokstäver, men återigen sa något i huvudet att "Du tar plats från andra patienter som behöver det här mer än dig!" så jag nickade bara mumlade och försökte se så förtvivlad ut som jag tordes utan att få dåligt samvete.
Kommer ihåg när min föredetta kurator G föreslog att vi skulle lägga ner kontakten helt plötsligt en dag utan någon tanke att skicka vidare mig till någon annan vårdform. Har aldrig varit så kronisk panikslagen som veckorna som följde och aldrig tidigare ballat ur så grovt som jag tillslut gjorde.

Lämna mig inte här helt ensam.
Det leder aldrig till något gott.

Det fulaste ordet i Sverige är: Särbo.

2009-08-19T09:00:00.007+02:00

Idag börjar Christoffer flytta in i sin nya bostadsrätt. Ja ni läste alla rätt "sin" bostadsrätt. Planerna sprack kring drömbubblan om det tänkta gemensamma boendet. Note to self "Ta aldrig ut något i förskott vad än folk säger". Har inte velat skriva om det tidigare. Inte velat ta in det riktigt själv heller för den delen.
Jag vill bland annat tacka socialtjänsten som uppenbarligen tycker att personer som väljer att leva med någon som är sjukskriven/arbetslös ska straffas med hjälp av en liten oskyldig lag som modernt nog kallas "försörjningsskyldighet". Därutöver inga nämnda, inga glömda som man säger.
Försöker allt jag kan att inte vara arg på Woffsen, men som ni vet skenar ju känslorna iväg lite som de vill ibland. Vi är fortfarande tillsammans och älskar varandra och allt det där. Det är inte för att han inte vill bo tillsammans med mig. Det är för att han, eftersom han flyttar hemifrån för första gången, vill lära sig att ta ansvar för sig själv och känna att han klarar av det. Det låter både väldigt trovärdigt och rimligt. Det låter rentav som ett mycket klokt beslut. Självklart skriker hjärnan i alla fall att det är mitt fel (och socialtjänstens).
Gör allt jag kan för att försöka vara zen och inte ta så allvarligt på det här. Framför allt försöker jag att inte förstora allt i mitt huvud för både min egen och andras trevnad. Innanför skallbenet ekar ändå slagdängor som "Dumma tjej, gick du på den också?" följt av klassiker som "Tror du på allt folk säger eller?" alternativt "Varför skulle någon överhuvudtaget vilja/orka bo med dig?" ...även om de älskar mig.

It´s a bumpy ride to a dead end

2009-08-17T13:48:00.000+02:00

Du kan aldrig riktigt veta hur andra människor ser på dig. Jag kan ändå inte sluta försöka. Jag vill alltid ha kontroll över situationen, men utan superkrafter som telepati eller tankeläsning är jag helt maktlös. Jag hatar att vara utan kontroll. Jag blir paranoid och har tusentals frågor skrikandes i huvudet i alla sociala samspel. Ibland gör frågorna mig nervös och olustig som när jag är bland mycket folk varav jag kanske inte känner några alls.
Ibland är frågorna direkt livsviktiga. När frågorna som ställs inom mig handlar om hur någon viktig person i mitt liv ser på mig. De ekar "Är han/hon med dig för att vara snäll, för att han/hon är rädd, eller för att han/hon faktiskt vill". Det förstärks av att jag bara har mig själv att utgå ifrån. Så det ända jag vet med säkerhet är att jag minsann inte skulle orka med en sekund i mitt sällskap. Det blir tankespiraler som inte låter mig vara. Som håller mig tvivlande, gör mig irriterad, sårar mig om vartannat medan jag ovetande studsar mellan de olika påståendena. Helt utan kontroll.
I desperata försök att återfå kontrollen när jag tappat den brukar frågorna smita ut mellan läpparna. Det spelar dock ingen roll vilket svar jag får, eftersom jag i mina uppsnurrade, skrämda & näst intill sjukligt paranoida sinnesläge inte kommer lita på svaret i alla fall. Frågeställningen kommer bara bytas ut till "Säger han/hon så för att vara snäll, för att han/hon är rädd, eller för att det faktiskt är sant" sedan sätter karusellen fart igen. Det ända som ändrats är att den älskade personen som är målet för min ologiska tvivel blir sårad och irriterad.
Säger jag istället ingenting gnager tvivlet och oron mig i timme eller timme (Det här är alternativet behandlings assistent Kenneth förespråkar "för att vårda relationen"). Efter en tids gnagande blir jag lätt irriterad, grälsjuk och försöker bråka bort obehaget utan att ta upp den ologik som egentligen stör mig. Summa sumarum blir att den älskade personen som är målet för min ologiska tvivel ÄNDÅ blir sårad och irriterad. Inget av alternativen ledet någonstans. It´s a bumpy ride to a dead end.
Vad gör man? Jag behöver kontroll, alternativt "Lie detection" förmågan Sylar lyckas sno åt sig i Heroes. Då kommer jag aldrig behöva tvivla på någon igen. Äh vafan! Ge mig Sylar.

Ögongodis du vet att du aldrig kan lita på

Back on track.

2009-08-14T08:23:00.007+02:00

Igår var jag på min första individualterapisession på månader eftersom Kenneth haft semester, jag blev övermodig och sa att jag klarade mig från det sista mötet innan sommaren och jag glömde helt bort vårat möte förra veckan. Höll på att missa mötet igår också men kom på mig 10 minuter innan utsatt tid. Kände att jag verkligen behövde komma iväg så jag slängde på mig kläder och hoppade ner för trapporna. Missbedömde hur långa hopp jag kunde göra, landade på näst sista trappsteget, tappade balansen och studsade in i trapphusväggen nedanför, skrek HELVETE! så det ekade i hela trappuppgången och sprang sedan vidare till bussen och kom till Kenneth 30 minuter sent med andan i halsen och lätta skrapsår på knäna.
Jag tycker att det ska bli skönt att komma in i rutiner igen nu efter sommaren. Jag har blivit helt dagvild och kan inte hålla reda på någonting när det inte finns något som tvingar mig att hålla reda på vilken veckodag det är. Blir vimmsig och oengagerad. Får ingenting gjort hemma och blandar ihop födelsedagar, eller glömmer bort dem helt. Ringde tillexempel och grattade min egen mamma en hel vecka i förväg innan den egentliga födelsedagen. Förlåt mami <3
Nästa vecka sätter komvux igång igen och veckan efter det är det dags för DBT-gruppen att starta. Ska bli skönt att få något att fördriva tiden med. Ha något som driver en, tar energi för att sedan ge energi. Blir alldeles matt av att inte ha något att göra på dagarna.

Grattis för i helvete!

2009-08-11T11:59:00.003+02:00

Hjärtliga färgsprakande superkramiga grattulationer på 59års dagen papi.

Får lite dåligt samvete för att jag inte grattade mamis på 50års dagen den 28/7 och Woffsen på 21års dagen den 28/7 i bloggen, men jag var faktiskt så upptagen med att fira dem att jag inte satt något vid datorn. Säger väll grattis till er nu också då, och till alla andra slipper jag grattis-blogga mer i framtiden. Grattis till alla för i helvete!. Papis ska firas ikväll med kinesisk buffé på Asia i Timrå. Där åt vi ALLTID vid finare tillfällen när jag var liten. Nu ska jag iväg på loppis.

60kg

2009-08-10T16:12:00.006+02:00

Nu är smärtgränsen nådd. I morse ställde jag mig på vågen och där kunde jag läsa 60.1 kg. Har kommit innanför ramen av ett tiotal jag lovat mig själv att aldrig klättra upp till igen. Har inte varit såhär "tung" sedan jag gick i 8an. Då vägde jag hela 62 kilo och bilderna därifrån är mardrömslika.
Rör mig verkligen för lite nu för tiden. Jag som brukar falla ner på under 55kg under sommar månaderna. Ska komma igång och promenera (alternativt simma om jag hittar sällskap). Möjligen också köra lite styrka någon gång ibland och situps, situps, situps. Har varit ut och gått två dagar i rad nu och känner på flåset att även konditionen har dalat. Visserligen har det varit stekhet ute men det kändes ändå som att jag blev tröttare än jag borde ha blivit.
Ett annat delmål är att få mer kontroll på maten. Inte använda mat som tidsfördriv, glädjeämne och tröst. Få stopp på kvälls vräkandet, alltså sluta trycka i mig snaks tills jag mår illa näst intill vareviga kväll. Vet inte om det vore enklare med en clean cut och bestämma mig för att sluta är chips och godis helt eller om det bara kommer leda till ett massivt återfall. Hejja impulser! Måste ta tag i mig innan jag blir så stor att jag sprängs.

I know I said it before...
...and before that...
...and before that...
...and before that.

Känslomässig ålder.

2009-08-08T17:12:00.003+02:00

Jag är den lilla flickan som vill höra att hon är duktig och "stora tjejen". Jag är en vuxen kvinnan som vill bli vaggad samtidigt som du kallar henne "lilla gumman". Jag är är lika osäker i min identitet, blir störtförälskad, har precis lika stormigt humör och lika stort behov av frigörelse som när jag var 14 år. Trotsar, skriker, gråter, hyperventilerar tills det svartnat för ögonen och slår händerna i marken vid besvikelser i äkta trotsåldersanda. Vill att du håller mig i handen, hjälper mig upp för trappan, berättar hur duktig jag varit även vid små bedrifter som om jag var 5 och ett haft. Drömmer mig bort i fantasivärldar som ni tror att bara barn kan. Ibland kan man tro att jag har mer livsinsikt än en gumma på över de hundra. Ibland är jag inte ens kapabel att ta hand om mig själv utan ligger hjälplös på rygg som en nyfödd. Ibland föds jag på nytt. Ibland är jag mogen nog att sätta mig själv i andra rummet och se helheten. Ibland är jag 7 år och är helheten. Jag "kan själv!!!" men behöver alltid någon.

Jag kan inte låta bli att undra.
Whats my age again?

Skam den som ger sig.

2009-08-07T13:55:00.006+02:00

För ungefär en månad sedan trotsade jag mig själv och ringde runt och försökte hitta en lägenhet i Granlo (en förort till Sundsvall). Fastighetsskötaren på en hyresrätt som verkade intressant skulle vidarebefordra mitt nummer till hyresvärden som skulle höra av sig. Två veckor senare hade jag fortfarande inte hört något utan ringde upp igen. Mitt nummer hade kommit bort och jag lämnade det igen så att hyresvärlden skulle kunna höra av sig. Fortfarande inte ett ljud en vecka senare och jag ringde upp den möjligt slarvige fastighetsskötaren ännu en gång och bad den här gången och hyresvärldens nummer så att jag själv kunde ringa upp (vilket jag också gjort första gången jag ringde men då fann inte numret i närheten).
Jag tog ett djupt andetag, slog numret, talade med ett leende på läpparna och var trevlig som bara jag kan. Fick därefter en hel del glädjande besked. De hade en ledig 1a på 28 m2, med ett litet kök och sovalkov i perfekt prisklass för fattiga mig. Dessvärre behövde de renovera badrummet något innan de ville visa och hyra ut den och de visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta. Jag berättade att jag ska flytta ut ifrån lägenheten jag har nu den sista augusti men att jag hade både förvaringsmöjligheter för möbler och någonstans att ta vägen själv om renoveringen skulle ta några extra veckor. Därefter sa hyresvärden att han skulle "hålla på" lågenheten till mig och att han skulle få höra mer precis om hur renoveringen skulle gå på måndag.
För mig spelar det inte så fruktansvärt stor roll hur lägenheten kommer se ut eftersom jag aldrig trodde att jag skulle kunna hitta en så pass stor lägenhet i min prisklass i just det området. Ska självklart ta en titt när de renoverat klart, eller ännu tidigare om jag får, är det inga katastrofala skavanker då kommer jag förmodligen skriva på kontraktet snabbare än blixten och vara inne så fort spacklet brunnit färdigt. Skam den som ger sig!

Urkultfestivalen 09

2009-08-04T12:26:00.004+02:00

Nu har jag fått en stund för mig själv och hunnit lägga upp bilderna från Urkult som jag och papi besökt i veckan. Här har ni några väl utvalda. Resten av bilderna kan ni hitta i min bilddagbok med tillhörande beskrivningar så ni får en liten hum om vad vi hade för oss. Lösenordet är borderlinn.
Till nästa år har pappa sagt att det blir stuga eller husvagn. Även om jag inte alls har något emot att varken sova eller leva i ett tält i några dagar så känns det härligt. Allt blir mycket enklare, speciellt om vädret tryter. Förhoppningsvis lyckas jag locka med Woffsen då också, chansen är större, men ändå mycket liten. Jag längtar i varjefall redan. <3
Nu ska jag skynda mig och få lite hussysslor gjorda medan Woffsen är och målar köksskåp. Är egentligen inte alls på humör för jag är ledsen och liten idag. Har bestämt mig för att börja med att vattna blommorna och städa badrummet vare sig det blir tårar eller inte. Banne mig!

Sommar sommar sommar.

2009-08-04T08:23:00.002+02:00

Fy satan vad dåligt det uppdateras nu. Det är för att det är sommar väder i luften här och jag är aldrig hemma med datorn mer än några minuter åt gången. Är jag väl hemma är det dessutom alltid så att det alltid folk omkring mig eller en massa, massa, massa husliga saker som måste skyndas på innan det är dags att dra iväg någon annanstarns igen. Har inte ens hunnit titta på festivalbilderna själv ännu. Snälla ha överseende. Det är sommar <3.

Festival paus.

2009-07-30T20:00:00.005+02:00

Tar en paus från festivalandet i bilen.

Glömde visst bort att annonsera min frånvaro. Jag är på Festival förtillfället. Tog med mig pappis som aldrig varit på festival i sitt liv till folkmusik festivalen Urkult i Näsåker. Vi har fått stå ut med spridda skurar till och från (som t.ex just nu) men för de mesta har vädret varit soligt men ändå behagligt och vi har badat, njutit av musiken och den allmänna stämmningen. Just nu sitter jag i bilen och väntar på nästa uppehåll med pappas bärbara bredband och en kylboxkall cider. Mer får ni höra och fler bilder får ni se när jag kommit hem efter helgen.

Spelmissbrukaren.

2009-07-24T12:26:00.021+02:00

Lägger till ännu en besatthet i listan. Den här gången är det webbläsarspel jag fastnat för. De är så lätttillgängliga på facebook att jag bara inte kan låta bli. Till skillnad från spel på egna domäner får jag dessutom spela tillsammans med massor av mina vänner också det kan jag tacka också lättilgängliheten för. De flesta av dem aldrig skulle orka registrera sig på en sida bara för att spela ett spel men när det finns där rakt framför näsan på dem kan de bara inte låta bli. Här följer några favoriter.

Webbläsarspel på facebook:

Starta upp din egen farm. Dekorera den med massor av möjligheter, skicka och ta emot träd och boskap från dina vänner och hjälp till på deras farmer eller luta dig bara tillbaka och låt plantorna frodas.

Bli restaurang ägare och få ditt företag att gå frammåt. Håll gästerna nöjda och de anställda pigga och allerta. Välj själv din egen restaurangs image genom att bestämma menyer och inredning. Byt ingredienser med dina vänner för att utveckla dina rätter.

Tamagotchi liknande spel där du tar hand om ett eget designat djur genom att tvätta, mata och leka med det. Det finns massor av affärer där du och dit djur kan köpa nya möbler till hemmet, skaffa en helt ny look i klädbutiken eller varför inte köra ett kapplöpningsrace med dina vänner eller bara hälsa på dem och kramas.

Webbläsarspel på egen domän:

Odla (ja du läste rätt) dina egna bebisar och håll dem glada och lyckliga genom att mata, leka, gosa och bada dem. Blöjbyten är självklart ett måste men det är så mycket lättare med ett knapptryck. Lär sig mer om dina barns personligheter genom att hitta deras favorit leksaker och invänta deras första skatt och senare också deras första steg.

Skaffa din egen barbiedocka som du kan köpa nästintill oändligt med kläder till (och fler kommer nästan varje vecka). Mixa och matcha din egen stil i garderoben och visa upp henne för andra spelare genom dueller eller i den välanvända forumet. Gå upp i level genom att skaffa dig en ny bättre pojkvän eller fylla upp hyllan med ett extra kilo silikon.

Självklart står fortfarande andra spel som mitt nyinköpta "Sam & Max: Season one" och det mest spännande releasen på flera år "Tales of monkey island" högt i kurs tillsammans med den morderna classikern "World of Warcraft" i väntan på "Diablo III", men just nu är det webbläsarspel som gäller för min del. (Kanske lite eftersom jag är helt bankrutt)

Har du några tips på bra gratis onlinespel?

Premenstruell dysforisk störning

2009-07-23T09:26:00.006+02:00

Jag har funderat kring det jag skrev om att mitt stämningsläga ändras från 100 och 0 i perioder utan specifik anledning (läs kris). Nu tillexempel är mitt humör verkligen i nederkant med gråtatacker, grälsjuka och irritation samtidigt som jag sitter och väntar på att den röda veckan ska infinna sig. Jag börjar ana ett visst mönster och minns att när jag fortfarande bodde hemma kunde mami alltid pricka rätt tid på månaden med kommentaren "Jaha det är dags igen, då låter jag dig vara" eller liknande. Jag kommer också ihåg att hon vid något tillfälle tog upp att hennes syster, min moster, haft fruktansvärda problem sin PMS (PMDS?) men fått hjälp med det. Jag är fortfarande inte helt säker men jag ska ta upp det med BA Kenneth när hans semester är slut och senare förmodligen höra av mig till vårdcentralen och höra efter lite vad man kan göra. För det är ju dumt att inte be om hjälp när man kan få det. Ska tills dess börja göra anteckningar i kallendern för att få like kött på benen. Avslutar med en liten checklista och utgår från hur det känns just nu några dagar innan mens.

Symptom på Premenstruell dysforisk störning enligt DSM-IV

[x] Depression, nedstämdhet
[x] Oro, ångest
[X] Svårt att se framtiden som positiv
[o] Exremt sug efter mat, särskilt söta eller salta livsmedel
[X] Irritation
[X] Plötslig ilska, ökad konflik med omgivning
[ ] Aggressivitet
[x] Svårt att umgås med andra människor
[/] Intresseförlust
[X] Gråtattacker
[X] Känslor av att vara värdelös
[X] Sömnstörningar
[X] Trötthetskänsla/energilöshet
[ ] Feber, Kraftiga Vallningar
[ ] Koncentrationssvårigheter
[X] Överkänslighet när/om utsatt för kritik eller avvisning

/= Ja & nej.
o= Ja, men inte mer än vanligt.
x= Ja
X=JA!

Behöver jag tillägga "För korrekt diagnos måste patienten uppfylla minst tre av kriterierna ovan"

Wikipedia

Bipoline/Borderlär?

2009-07-21T11:01:00.001+02:00

Borderline jämförs ibland med Bipolär sjukdom typ 2 eftersom skiftningarna i stämningsläge liknar varandra. Det har till&med funnits förslag på att slå ihop diagnoserna till en eftersom de i många fall behöver liknande behandling. En bra idé kan jag tycka. Diagnoser är inte till för något annat än just att fungera som riktlinjer för psykologer, psykiatriker, behandlingsassistenter och kuratorer över hur de ska gå vidare och arbeta med patienten i fråga.
Skillnaden är den, att den bipoläres stämningsläge skiftar från djupaste depression till mani utan synbar yttre anledning utan påverkas av signalsubstanser i hjärnan. En person med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) däremot påverkas snarare av livets kriser som de med sin känslighet har svårt att hantera. En borderline personlighets stämningsläge skiftar alltså från strak eufori med möjliga psykotiska inslag till svår depression med självmordstankar på ett sätt som i många fall liknar en person med Bipolär sjukdom typ 2, men av helt olika anledningar. De två yttrar sig alltså lika och kan behandlas på liknande sätt med bl.a. kognitiv beteendeterapi. Det finns dessutom ett flertal personer som idag är dubbeldiagnostiserade med båda etiketterna.
Om jag ska prata om mig själv så känner jag ibland som om jag ligger i ett mellanläge mellan diagnoserna även om det är etiketten emotionellt instabil jag har tilldelats. Innan jag tillskrevs borderline var det mycket prat om bipolär sjukdom och en del tester gjordes men ingen större utredning. Jag svängde för fort i stämningsläge, hade några riktigt uttalade manier och vägrade påstå att jag ibland inte betedde mig som "mig själv" utan stod fast vid att det var jag själv som kunde bete mig på många väldigt olika sätt (som om det är någon större skillnad).
Jag själv ser dock också en del sprickor i borderline diagnosens mot mitt eget beteende. Jag blir ofta i likhet med någon bipolär djupt deprimerad och ointresserad för mig utan synlig anledning. Jag påverkas givetvis väldigt starkt av kriser och liknande också, annars hade jag inte haft diagnosen. Men ibland kan verkligen ingenting snabbt som blixten skickat ner mig från de mjukaste lugnande kullar till de mörkaste stormiga dalar. Lika obegripligt kan jag plötsligt drabbas av rastlöshet, uppspelthet och vid sällsynta fall ilska. Samtliga känslosvallen går lika oförklarligt som de infunnit sig plötsligt över. Ibland efter bara några minuter och ibland efter flera dagar.
Vad tycker ni? Är det viktigt att skilja på diagnoserna för att precisera problemen eller kan man kanske effektivisera genom att slå ihop två diagnoser som så ofta verkar gå hand i hand och behöver liknande behandling? Jag är som alltid både för och emot. Alltid kluven.

Attention pleace!

2009-07-18T10:19:00.000+02:00

Jag får ingen uppmärksamhet länge. Jag är inte intressant, kvicktänkt och vältalig. Ni älskar mig inte länge. Ingen tar sig tid att kommentera när man inte är värd att kommenteras. *spelar martyr* Vart har ni tagit vägen mina små älsklingar? Älskar ni mig inte längre? Kommentera ffs. <3

I stunden.

2009-07-14T16:29:00.003+02:00

Jag har aldrig i mitt liv fått tala till punkt om något som upprör mig. Detta eftersom så fort jag ska berätta om något som gör mig upprörd, ledsen eller arg går in i känslan igen. Folk stirrar sig blinda på tårarna och lyssnar bara till röstens höjda läge istället för till orden. Prio nummer ett blir att få mig att återgå till ett "normalt" stämningsläge aka lugn&sansad istället för att lyssna på vad jag har att säga. Vänd på steken och förstå att det är det jag säger som är viktigt och så fort jag fått prata till punkt om saken i fråga kommer jag vara lika snabbt ut ur känslan som jag var in i stunden. Hur kan ni efter alla mina störtfloder fortfarande vara så löjligt övertygade om att några tårar kan skada mig?

Gör mig en tjänst.
Se och lär!
Nej, föresten,
lyssna och lär.
För en gång skull.

Det som inte dödar.

2009-07-13T11:56:00.005+02:00

Jag tror stenhårt på konceptet "gör en sak varje dag som skrämmer dig". Även om jag av just rädsla ofta fuskar med det själv. Jag tror att det inte finns något lärorikare än att gå emot ologiska fobier som bara handikappar en i vardagen. Med det här i bakhuvudet försöker jag alltid trotsa mina rädslor så fort jag får chansen och detdär lilla extra modet.
Idag tillexempel ringde jag upp en fastighetsskötare i Granlo, som jag och Woffsen hittat nummret till under en hyresrätts jakt i går kväll. Trots att telefonsnack inte är min starka sida, trots att jag inte riktigt visste om numret gick till rätt person, trots att jag inte hade en aning om vad jag skulle säga och kanske allra mest till trots att jag inte riktigt visste vad jag hade att vänta mig. Jag slog nummret, var trevlig och glad, skötte mig bra, skämtade till&med lite, bad honom om några tjänster, sa tack och adjö med ett leende på rösten.
Informationen jag fick var glädjande. De hade lägenheter på gång och fastighetsskötaren skulle be hyresvärlden in person ringa upp mig och svara på frågor angående hyra och liknande. Det var tyvärr bara ettor lediga för tillfället men helt beroende på hur de är planlösta kan det duga bra det också. Om inte ska jag vara duktig flicka och fråga om det skulle gå för sig att bo i en etta tillsvidare och "uppgradera" så fort en två i samma fastigheter blir ledig. För det borde ju inte spela särskilt stor roll för dem om de får försöka hitta någon till tvåan som att försöka hitta en till ettan igen.

All my fears can bite my ass!

"Vi kan ju inte hindra er från att umgås"

2009-07-10T08:49:00.010+02:00

Nu ska jag berätta om något trevlig som jag missunnat er. Träffade flickorna från DBT-gruppen i slutet av förra veckan. Vi slog oss ner på en nyttig fika med vindruvor&jordgubbar och pratade till tungorna blödde. Känns skönt att kunna prata obevakat om vad man vill. Då menar jag verkligen inte självsvälttips eller annat destruktivt. För det har vi minsann inget intresse av att dela med oss av. Jag menar att vi kan prata om saker som inte har med borderline att göra eftersom tiden vi spenderar tillsammans är våran egen och inte Sundsvalls landstings.
Dagen efter fick jag ännu ett hjärtvärmande sms i inkorgen där jag tillfrågades en svängom på stadens loppmarknader.Jag tackade JA!JA!JA! och det fick jag verkligen inte ångra, även om jag inte hittade så mycket att införskaffa, för tjejerna är verkligen det bästa tänkbara sällskapet som dessutom har bra smak på vardagsnöjjen.
Ett roligt inslag i vår frenetiska shoppingtur var att vi i stort sett spang in i vår gemensamme behandlingsassistent Kenneth. Han hälsade på oss tripp, trapp, trull innan han förstod att vi var där tillsammans och såg mycket förvånad ut.
Vill träffa dem igen och igen och igen. Funderar på städa upp ordentligt här hemma i helgen och bjuda över dem på lite mys till veckan eftersom sambon är bortrest. Ska kolla upp vad som passar dem. *fingers crossed*

Ni får mig att alltid att le.
Jag tror att jag är kär i er.
<3

Skin deep.

2009-07-08T12:29:00.004+02:00

När sömnen inte infinner när den borde och du redan somnat gott, nära, varm och med ryggen till. Drar jag täcket ned från axeln, drar fingret över skulderbladen och skriver hemligheter på huden som du borde få höra någon gång. Smeker över ryggen, början till slut, botten till top, för att orden ska sjukna in. Samlar mod och hoppas att allt jag vill säga ska bli sagt, någon gång. Avslutar med att skriva att jag älskar dig, behöver dig, alltid kommer att finnas för dig. Smeker in, somnar in.

I will survive

2009-07-07T06:03:00.009+02:00

Hösten 1978 sjöng vacker&ful, gammal som ung med till Gloria Gaynor hitlåt "I will survive". Jag tänker genast, vad skönt för dem...eller inte.
...och nej vi har inte gjort slut. Han älskar mig. Jag älskar honom. Det finns mycket annat man måste överleva här i världen.
...men oroa er inte för mig jag överlever allt. På gott och ont överlever jag alltid allt. Gör mig dock en tjänst och fråga inte varför. För man kan ju börja undra.

Gloria Gaynor - I Will Survive

Främling

2009-07-03T08:13:00.005+02:00

"Någon" har fyllt mitt vardagsrum med okända människor under natten. Försöker somna om men det känns oroligt och olustigt. Jag tycker inte att det här är riktigt schysst. Denna "Någon" kan göra hur den vill när jag är bortrest eller när jag har sagt att jag sover borta hela natten. Annars kanske denna "Någon" borde fråga snällt, väldigt snällt efter det här, eftersom vi är två som bor här. Denna "Någon" borde börja vara mer rädd om sig både själv&andra. Du kan komma in till mig när du ser det här.
...och nej, under veckodagarna blir det alltid ett nej
& det är inte mer än rimligt.

(Titta på mig!
Jag ber om något jag vill ha.
Duktig tjej.)

Inga from Sweden is back in the game.

2009-07-02T10:31:00.006+02:00

Klev innanför dörren någon gång runt 3 i natt och stöp lyckligt som ett barn huvudstupa i säng. Trippen har verkligen varit minnesvärd men nu har jag fått nog av resandet för ett tag. Eftersom jag varken tror jag eller ni har någon glädje av att traggla er igenom en halvroman om mina bravader i Skottelandet nöjer jag mig med en enkel hissa/dissa.

Smarta saker med Skottland.
Vegetariska alternativ till allt (även haggis), Vackra rosor överallt, Fish 'n' Chips, Hyresvärdarnas nr skyltat på fasaden, Cerry coke light, Persienner i alla rum, Månadskort på biografen, Underkläder i min storlek (34DD), Antihetsätning chips, massor av parker och grönområden & billigt billigt.

Dumma saker med Skottland.
Skotska planlösningar, Avloppsrör utanpå husen som fryser på vintern, Öresmynt som folk slänger som sopor, Skoluniformer utan kjol och knästrumor, Dörrhandtag som INTE går att öppna med, massor av hemlösa, britter har inga hakor, vägarbete överallt.

Vill tacka mina kära reskamtaret. Evelina, Stina, Swing och Malin och frågar ödmjukt; glömde jag inte en massa dumheter nu? För jag tyckte mest allt i Skottland var idioti hela tiden...men vackert. ;)
...och hör och häpna! Jag tänker inte dissa vädret. Jag har aldrig varit en solmänniska så så länge jag inte blir kall har jag inget att gnälla över. Luften var varm och fuktig och regnet lätt och skurvist. Däremot informerar Evelina om att det är lika blött men isande kallt på vintern. Det tycker vi inte om.

Packa upp packa om.

2009-06-24T18:16:00.006+02:00

Känns som om jag inte hunnit mer än att komma hem innan det är dags att börja tänka på nästa resa. Åker till Skottland för att hälsa på Evelina på fredag.
Är helt övertygad om att jag kommer glömma allt som är nödvändigt och att allehanda andra katastrofer kommer att inträffa. Det här kommer att bli första gången någonsin jag reser utanför Sverige utan någon "vuxen" att hålla i handen. Upp och stå, hej och hå.
Några planer för vistelsen hittills är shoppingturer i både Edinburgh och Glasgow samt en del trippar på något av Edinburghs museer som samtliga är helt gratis. Minst en utekväll på en riktigt Skotts pub är ett måste. Samt en massa mys med Sveriges kanske, just nu, mest saknade filur, Ewe-lilla.
Under tiden får Woffe-liten ta över titeln "mest saknade". Kommer längta efter honom så jag avlider smärtsam och långsamt! Nästintill i alla fall. Han ska snart komma hit så jag får dra i mig extra mycket av hans lukt att ha med på resan. I morgon har vi även planer på mysmiddag och från mitt håll möjligen en del avskedstårar.

Bara 2 dagar kvar.

Mitten av sommaren.

2009-06-22T11:44:00.009+02:00

Midsommar firandet i Mora kom inte med några besvikelser. Vädret var visserligen regnigt men det gjorde absolut ingenting för jag är en sån som glädjer mig åt att ligga nedbäddad inomhus med rätt film och rätt sällskap.
Sällskapet var verkligen underbart. Glada ungar av den väluppfostrade sorten som fyller huset med skratt och tindrar i ögonen för minsta lilla sak gör för dem. Stora tjocka släkten som som vanligt är värst på alla bästa sett har alltid har ett skratt som är på väg att bryta ut. Den bästa distraktionen i världen.
Maten får också ett plus i kanten och ändå har jag inte vräkt i mig alldeles för mycket utan bara njutit av det goda tills kroppen känns mätt och nöjd. Det bjöds på smörgåstårtor, grillning och färgsprakande knytkalas.
Jag hoppas verkligen att detta kommer bli en tradition som upprepas även nästa år och nästa år och nästa år och alla år.

Peppermintdick!

2009-06-17T15:57:00.006+02:00

Idag var det sommar avslutning med DBT gruppen och Sundsvalls landsting bjöd på glass. Vi promenerade i samlad trupp till sjukhusrestaurangen och tankarna drogs ofrivilligt till en glassutflykt i en av mina favoritfilmer Girl, Interrupted. Nu var vi duktiga psykfall och skötte oss bra även om jag blev barnsligt förtjust över utflykten och var uppspelt och sprang omkring och fnissade vid glassdisken.
Kommer sakna tjejerna i gruppen nu under sommaruppehållet men vi har bestämt att vi ska hitta på något i sommar. Får vänta och se om det blir mer eller mindre. Jag hoppas på att vi kommer ses en hel del för jag tycker att de är så underbara människor båda två. Hoppas att jag kommer trivas lika bra med de nya deltagarna som kommer efter sommaren.
Kenneth påpekade dock att jag inte borde kalla migsjälv psykfall, men jag påpekade att ibland måste man få "tugga" lite på sig själv för skoj skull för att komma igenom vardagen och tillhörande problematik. För att underlätta er vardag bjuder jag nu på den roande glassscenen från Girl, Interrupted som jag nämnde ovan. Rekommenderar er att se hela filmen om ni någon gång får chansen.

Nu sitter jag hemma och väntar på att padre ska komma med bilen som ska ta oss till Mora så vi kommer iväg snart så jag får vräka i mig min favorit pastasallad som jag har gjort som färdkost till alla. Är uppspelt och glad och tror att det kommer bli en lyckad midsommar för min del oavsett vädret eftersom jag kommer fira den med några av de mest älskvärda människor jag vet i en av de vackraste städerna jag vet. Glad midsommar på er!

Hon

2009-06-16T07:47:00.003+02:00

Det är någonting speciellt med dig. Jag vet inte riktigt vad det är men när du hör av dig ler jag från öra till öra och skrattar åt allt du säger även när du inte försöker vara rolig. Så fort våra ögon möts blir jag varmare och gladare än innan och jag längtar alltid tills nästa gång vi ska ses. Lite som kärlek fast utan att vara kär. Har jag tur har jag en ny vän i dig. Har jag tur får jag vara vän med världens bästa tjej. Är fortfarande inte riktigt van att vara vän med en tjej.

"Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you"

Hopplöshet och likgiltighet.

2009-06-14T17:20:00.010+02:00

Jag vet inte vad det är med mig, vad det är för fel på mig. Sover hela tiden igen. Fungerar i slowmotion mellan tupplurerna och vill bara lägga mig ner och somna om igen. Har ögonen stängda när jag promenerar för ögonlocken är så tunga. Hela kroppen är tung och värker av minsta lilla rörelse. Armarna vill hänga livlösa.
Gråten känns hopplösare, utan innehåll och mer frustrerad av vanligt. Trots ökad frustration orkar jag nästan inte inte bli arg. När jag väl blir arg orkar jag inte uttrycka det. Tanken finns i några sekunder men sedan känns det inte längre lönt besväret. Hopplösheten åter igen. Hopplöshet och likgiltighet är för tillfället de primära känslorna. Möjligen de ända känslorna.
Tjejen som både tröst- och belönings-äter dagligen har inte längre någon aptit. Gör det bra om jag får i mig ett mål mat om dagen. Ändå är inte vågen och vikten i närheten av så intressant som i vanliga fall. Maten är inte god. Maten får mig bara att må illa och bli om möjligt ännu tröttare. Tjejen som får panik om hon inte duschar varje dag tycker att det känns tröttsamt att kliva in i duschen på 3e oduschade dagen. Fullkomlig likgiltighet över det mesta.
Vad är det som händer med mig? Varför händer detta titt som tätt? Vad är det som drabbar mig flera gånger om året? Kan man vara vara bipolär utan manier? Vad är mani? Vad är depression? Är det här en depression? Möjligt, men vad gör jag då åt det?

Sommar planering

2009-06-09T12:11:00.009+02:00

Har kommit fram till att det var en grov underdrift att jag bara skulle ha tid att gå på bio i sommar. Såg över mina resplaner för sommaren igår och upptäckte att det i stort sätt bara är tid för att komma hem packa och vända mellan en del trippar.
Redan nästa vecka börjar det med Midsommar firande i Mora med faderssidan av familjen, med världens bästa pojkvän som extra grädde på moset. Sedan hinner jag bara hem i några dagar så bär det iväg till Skottland den 26e. Hinner hem lagom tills månadsskiftet och där har jag tillsvidare nästan två veckor fria men en Stockholmstripps kommer möjligen klämmas in där. Någon dag plus minus den 16e juli bär det iväg till Öland roots festivalen. Därefter bli det en veckas vila och pojkväns mys innan nästa festival, Urkult, den 30e. Utöver det är det en handfull födelsedagar som ska firas, många bad som ska tas på soliga eftermiddagar och möjligen en extra Stockholms visit.
Känns rent av förskräckligt att vara ifrån älskade Woffsen så mycket i sommar. Spreciellt eftersom han sagt att han också tycker att det känns sumpigt. Han har iför sig inte semester förens den 25e, så han kommer ju ändå vara upptagen den mesta av tiden. Skulle vilja att han följde med mig till Urkult i alla fall eftersom hans semester börjat då men han har inte låtit så positivt inställd till de hittills. Kanske att han ändrar sig när han ser hur mycket jag kommer vara borta i sommar. Fast samtidigt ska jag ju vara hemma under hela hans semester förutom just Urkultshelgen så det går nog bra hur det än blir.

"When I’m gone, I promise
It’s gonna' be okay
Summer is gonna' take the pain away"

Saxat igen.

2009-06-08T15:54:00.004+02:00

Börjar bli riktigt haj på att klippa mig själv nu. Fast håret är lite längre än det ser ut som på fotot. Sparade ett tunt lager underhår som jag kan ha utsläppt eller i hästsvans som på bilden. Tänkte två i ett och kände mig smart. Smart var jag tydligen också får nu känner jag mig snygg as hell. Möjligen ryker underhåret senare. Möjligen inte. Måste få lite rådgivning.

Biograf [grek. bios;liv och grafein;skriva]

2009-06-07T15:53:00.013+02:00

Känns som om jag inte kommer hinna göra annat i sommar än att gå och se alla bra filmer som går på bio. Undra hur många miljoner plus biograferna och videoteken går efter nya ipred-lagen. Det blir väldigt mycket minus i min plånbok i alla fall.
Bara den här veckan blir det 3 filmer. Såg I love you, man med älsklingen och Patrik i fredags. Coraline bjuder sambo Lovisa på, med sina födelsedagsbiljetter hon fått av mig, i veckan. Avslutar till helgen med en till komedi, Hangover, återigen med Woffsen och Patrik. Sedan har vi Änglar och Demoner som jag sagt jag ska se i veckor, möjligen månader och Hunger som jag bara måste se.
Som tur är är några av mina mest efterlängtade premiärer lite bättre utpridda över det kommande året. Då talar jag om Harry Potter och halvblodprinsen, New Moon och Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet.

Behöver jag påpeka att jag röstar pirat.

...och den fula flugan flög.

2009-06-04T12:38:00.004+02:00

Drog ut på allt in i det sista men lyckades till sist beställa flygbiljetter igår från sängkanten innan läggdags. Så den 26e juni bär det iväg till Skottelandet för min del men kommer hem redan den 1a juli igen. Kan inte lämna Woffsen i Svearike länge än så utan att avlida. På honom låter det ungefär likadant. Det kan dock vara lite skönt att sakna ibland, men framför allt att bli saknad.
Lyckades hitta en reskamrat också, en gemensam vän till mig och Evelina som också funderat länge på att åka ut till ön. Så nu slipper vi läskiga bussbyten i ensamhet båda två. Med lite extra tur kanske vi inte behöver åka buss alls eftersom mitt sökande efter resekamrat slutade i att även Mattias blev intresserad av att hälsa på en vän till honom som också bor i Edinburgh. Mattias är nämligen en såndär vuxen typ som har egen bil och är vi tre stycken som delar på både bensin och långtidparkeringen blir det både mycket billigare och mer praktiskt än bussåkning. Håll tummarna!

Flyg fula fluga flyg...

2009-06-03T09:37:00.005+02:00

Är i restankar men ångesten trycker i bakgrunden och försöker få mig ur balans genom att sparka undan mina fötter och kliva mig på hälarna. Idag är det tredje dagen gillt jag sitter på ryanair´s hemsida och muspekaren darrar över beställningsknappen. Jag är öm och sårig av allt trampande.
Vad är då planen? En av mina bättre vänner Evelina har under en tid bott och arbetat i Skottland. Redan innan hon for sin kos var det tal om att jag självklart skulle komma och hälsa på. För att träffa henne såklart men kanske främst för att få se det underbara landet. Inte för att hon inte är massor massor massor värd i sig själv, utan för att hon helt enkelt kommer hem i sinom tid och det kan vara ända chansen att besöka Skottland med gratis boende och det trevligaste tänkbara sällskapet.
Vad är då problemet? Jag måste tyvärr säga problemen i plural. Jag har sedan jag var väldigt liten och skulle börja åka buss själv till skolan haft en obefogad skräck för att prata med busschaufförer. Detta har utvecklats till en bussskräck i allmänhet. Inte ur socialfobi synvinkel, jag kan sitta och trängas med hur mycket människor som helst och till&med tala med dem om jag blir tilltalad. Så länge jag inte behöver ställa några frågor eller be om hjälp. Det är där det första problemet ligger.
Det andra problemet är att jag aldrig har rest själv eller varit på Stockholms cityterminal eller på någon flygplats över huvudtaget utan att ha blivit lejd och styrd av någon vart jag ska gå. Bekvämt men inte så lärorikt. Jag är med andra ord livrädd för att inte hitta rätt hållplatser och gater inom den tidsmarginal jag kommer ha (som kommer vara löjligt lång eftersom jag behöver flera timmars säkerhetsmarginal för att ens våga sätta mig på bussen från Sundsvall).
Problemen kanske inte hade varit så katastrofala var för sig men tillsammans blir det kaos. Skräckscenariot är att jag kliver ur bussen i Stockholm, ser mig omkring och inte ser någon flygbuss, inte vågar gå åt varken höger eller vänster eftersom det kan vara åt "fel håll", inte vågar fråga någon om vägen utan istället står still på busshållplatsen jag klivit av på och panikslaget låtsas som ingenting tills tiden runnit ut. Inget Skottland för mig.
Möjligen har jag en bra dag just den dagen och springer lyckligt och yrigt omkring och pratar med vem som helst om vad som helst och ställer frågor jag inte ens behöver för att hålla igång långa livfulla konversationer med främlingar. Vågar man beställa och chansa att det löser dig? Att mitt humör håller sig i schakt, att jag hittar dit jag ska utan problem eller att jag faktiskt vågar be om hjälp om olyckan skulle vara framme. Man vet aldrig med mig.

Första doppet.

2009-06-01T10:02:00.011+02:00

Fick ett smärre mental breakdown igår när chocken efter veckans oroligheter lagt sig och jag insåg att allt faktiskt löst sig och att jag kunde våga mig på att slappna av och släppa ut allt som pyrt i bröstkorgen.
Ledsen fick jag dock inte vara ifred för Mattias & Andreas ringde och lättade upp stämmningen genom att bjuda in till sommarens första badtripp. Blev upp plockad i Antes nya partybuss som hette duga också bar det av till avkrokarnas avkrok, Liden.
Solen sken men vattnet var ändå isande kallt. Efter ett tag gick det i alla fall att simma omkring lite utan att det gjorde ont. Badet avslutades med folköl med skalbaggarna på stranden och på vägen hem fick vi en Liden sightseeing ledd av Mattias.

Tack för en trevlig kväll!

Min idiot. <3

2009-05-30T10:23:00.004+02:00

Något drunken väckte du mig mitt i natten Något senare öppnade jag dörren och lät dig komma in. Berusad på fler än ett sätt. Med armar som alldeles för länge varit tomma höll jag dig krampartat innan du ens hunnit stappla över tröskeln. Dina armar höll om mig med. Hotade att krossa mig på det mest underbara vis. Jag frågade;
- Har du varit en idiot?
- Ja.
- Men du är min idiot?
- Ja.
Allt var bortblåst. Alla problem var lösta när du somnade sött på min kudde, där livet hotat att aldrig låta dig slumra igen. Jag betrackade det vackraste ansiktet jag vet alldeles för stor del av natten. Vem behöver sova när hjärtat skenar och lyckan spirar. Jag älskar dig mer än någonsin.

No man,
can be my man
as you can.

Meant to be?

2009-05-28T13:22:00.004+02:00

Jag vet inte alltid vad jag vill och förstår att inte du heller alltid kan veta vad du vill. Just nu är jag i alla fall hoppfull för jag tror att du vill mer än du vet om. Jag tror att vi kan mycket mer än du tror. Jag tror att vi helt enkelt inte kan låta bli. Jag tror att du och jag är "meant to be". Jag tror att du också kommer på det så småningom och viskar fina ord i mina öron snart igen.

PS, Skaffat en ny somrig och härlig layout. Enjoy!

"Jag har aldrig trivts så bra med någon som med dig" sa han

2009-05-27T09:15:00.004+02:00

Vill ringa upp dig, och påstå att jag kan bättre. Lova att jag kan försöka hårdare. Vill fråga dig snällt och be dig att inte lämna mig. Men jag tänker inte ringa upp dig. För jag förstår att jag har utmattat dig. Att det är mitt fel inte ditt. Att det är därför du gett upp. Fast att du fortfarande säger att du älskar mig. Det är fint att du var ärlig och inte använda minsta klyscha.

Förgätmigej dramatik, typ.

2009-05-26T10:02:00.003+02:00

Redan första timmarna har jag en orolig känsla i magen. Nästa dag går jag omkring och tårarna fyller ögonen så fort jag inte håller mig sysselsatt. Gråter tyst, ensam och i hemlighet. Andra dagen ringer jag upp honom snyftades i smyg men säger ingenting om hur ensamt det känns. För det är ju löjligt att inte klara sig själv i något så litet i ett dygn av alla tusentals dygn vi kommer leva tillsammans. Säger eller viskar bara att jag vill ses. Snart! Gråter tyst, ensam och i hemlighet. Tredje dagen är bristningsgränsen. Jag ringer hulkar och snorar i telefonluren. Möjligen klagar och anklagar jag. Möjligen delger jag honom alla mina paranoida konspirations teorier om varför han "undviker mig". Möjligen minns jag inte samtalet efteråt. Alltid skäms jag när luren är lagd på plats och känner mig både dum som i korkad och dum som i ond. Mest skäms jag för att det bästa i mitt liv plockar fram det sämsta hos mig...

...och över att jag aldrig verkar kunna klara mig själv.

Mitt andra liv.

2009-05-24T08:37:00.003+02:00

Förlåt att jag varit, och möjligen fortfarande är, så frånvarande just nu. Jag idkar för tilfället tvångsmässigt spelmissbruk varje vaken timme, kvart, minut. Jag kommer tillbaka snart. Tror jag.

Anonym.

2009-05-18T09:20:00.003+02:00

Som ni som till trots hittat hit märkt så har jag bytt adress utan vidare eskortering. Den gamla adressen skapades ur brist på fantasi då jag som många andra för något år sedan föll för blogg boomen och fastnade för tanken på att starta en blogg om mig själv om mitt liv.
Med tiden har bloggen dock blivit mer och mer personlig speciellt efter satt diagnos och mer kontakt med psykiatrin. Det har ett tag nu inte längre känns hållbart att ha en blogg som vem som helst kan hitta bara de kan stava till mitt namn. Så nu mera bloggar jag en smula mer anonymt för att slippa oönskade läsare som skapar sig egna förutfattade meningar och tror att de vet bäst om mig och kan säga vad som helst för de har minsann en inblick i mitt liv via min blogg. Som om jag skriver allt här.
Kommer det här adressbytet inte få önskad effekt blir mitt nästa steg en lösenordsskyddad blogg. Så jag skulle uppskatta att ni som nu känner mig i det så kallade verkliga livet och fått adressen i förtroende inte skickar omkring den. Tack på förhand osv.

...

2009-05-15T15:24:00.002+02:00

Be kind to me or treat me mean
I'll make the most of it
I'm an extraordinary machine

Följ min blogg med bloglovin

Den som drar ett svininfluensan skämt dör!

2009-05-11T07:45:00.002+02:00

Är så fruktansvärt förkyld att det känns som om hjärtat ska stanna och jag ska falla kall och död ner i marken vilken sekund som helst. Har den högsta febern jag haft sedan jag var ett litet barn på runt en 10 år. Slemmet rinner tjockt ur alla utgångar (ovanför halsen, hehe.) Mina tårkanaler är nästan lika täppta som nosen. Så fort jag nyser, skrattar eller snyter mig för att få luft börjar jag fontän blöda ur näsan.
Har ju velat ge upp för mindre så nu går jag och lägger mig och sover en stund till innan jag ska upp och föreviga detta glamorösa mående eftersom jag måste ta ett nytt passfoto idag (som kommer gälla i 5 år) om jag ska kunna vara säker på att få det innan Tallin resan som infaller nästa tisdag. Allting känns väldigt lyckat just nu. Pest och Pina!

Tjejen har fått nya brills.

2009-05-08T15:15:00.000+02:00

Dessa blev det.

<3

2009-05-07T06:48:00.007+02:00

- Tack älskling.
Jag undrade "för vadå" men sa ingenting. Slog istället upp ögonen och kisade sömngrumligt in i bruna ögon som lurigt blinkade tillbaka genom solstrålarna, som inte riktigt lyckas väcka mig ännu. Ett leende smög sig fram mellan de vackraste läppar jag vet.
- Tack för att du varit med mig i 6 månader.
Ett djupt andetag som följs åt av en växande, värmande känsla som spred sig ut i varje liten del av kroppen, och själen. Mitt i den nästintill flämtande utandningen, så orden mer var luft än ljud, viskade jag.

- Tack själv.

Andra chansen.

2009-05-06T08:50:00.004+02:00

För er som syndade och inte spg debatten ang. att unga flickor med LPT lås in på rättspsykiatriska avdelningar med dömda brottslingar istället för att få rätt vård inom allmänpsykiatrin, som jag skriv om i det föregående inlägget, får en ny chans att se debatten på svt play.

SVT 2, 20:30!

2009-05-05T09:53:00.002+02:00

Ikväll klockan 20:30 tycker jag att det är klokt av er att bänka er framför tvn, slå över till kanal 2 & följa debatten där många fler än jag frågar sig; Varför är det mer rimligt att låsa in flickor med självskade beetenden på rättpsykiatriska avdelningar tillsammans med dömda våldsmän än att föra ut och använda kompetensen i allmänpsykiatrin? Det finns mycket man undrar över här i livet. Det finns mycket som inte är riktigt klokt.

Reagera&agera

2009-04-30T09:22:00.005+02:00

Idag ska man ut i solen, dricka sig redlös och jubla högt över den annalkande sommaren. Imorgon ska man vara bakfull, fira arbetarrörelsen (som jag tog ett kliv tillbaka in i igår) och och vifta med en röd fana tills armarna värker. Synd bara att jag är så jä*la trött och sur.
Är tänkt att jag ska grilla med lite trevliga människor idag. Känns konstigt, riktigt konstigt, att jag och Woffsen ska göra något på varsitt håll. Slår vad om att jag får bryt innan dagen är slut och ringer och piper att jag ångrat mig och vill med på deras grillning istället.
Jag vet att det är löjligt, men jag styr inte hur det känns. Vad jag däremot ska kunna styra är hur jag gör. Det pratar vi om på DBTn ibland. Pratar om att det är skillnad på att reagera & att agera. För mig saknas dock det lilla ordet "och" däremellan. Allt är en reaktion. Något händer, jag känner och jag gör i samma svep, utan eftertkanke, på sekunden.
Tid till att tänka finns bara efteråt och då blir tankegångarna gärna självanklagande då jag inser att det mesta jag gör utförs på det minst effektiva sättet i längden. Mitt mål är att försöka införa en paus där mellan att känna och att göra. En paus för att tänka innan handlingen istället för efter. Tillsvidare får jag helt enkelt fortsätta att vänta&se hur jag kommer att agerar. För jag har ingen aning.

De små sakerna.

2009-04-26T08:38:00.002+02:00

Ibland kommer det helt plöttsligt en dag eller med lite tur ett helt gäng dagar som är så fullländade som det bara går. Dagar helt utan oro, ångest och känslan som gud glömde, tvivel.
Det är de små tingen som gör det. Saker som när en helt främmande person ler stort mot mig när vi möts längs gångbanan, när någon tar tag i min hand och håller den utan att jag sträckt mig efter deras först, att titta på när någon man tycker om sover&drömmer, att få chansen att lyssna på någon annans livshistorier utan att ha frågat först, att bli erbjuden hjälp med någonting tungt innan man bett om det, när den man älskar lyfter på täcket när man vaknat på morgonen och vill att man ska krypa närmare, så nära som går.
Då kan jag helt plöttsligt slappna av och inte oroa mig för när bubblan kommer att spricka, inte grubbla över hur allting verkar vara för bra för att vara sant, inte fundera över när jag kommer vakna upp ur drömmen denhär gången. Bara vara dagar.

"Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen
och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"

Kör på snedlugg ännu en gång.

2009-04-24T18:35:00.001+02:00

I feel pretty damn good.
I look pretty damn hot.

Doggystyle.

2009-04-23T10:40:00.000+02:00

Jag är mitt i veckan som gud glömde men stryptaget runt halsen börjar släppa nu. Anledningen till denna helvetes vecka är socialtjänsten som valt att framföra att de hellre vill att jag ska behandlas som en hund än som en egen individ.
Detta påstående grundas i ett samtal jag hade med min handläggare i måndags morse. Jag framförde mitt intresse av att flytta ihop med den människan som minimerar åtkomsten av dåliga dagar i mitt liv och gör de dåliga dagarna som ändå smyger sig på värda att uthärda. Tydligen är inte detta något bra enligt Svearikes lagverk. För jag ska straffas och fråntas egen ekonomi om samflytt sker och Christoffer i sin tur ska straffas för att ha fallit för en psykiskt störd flickvän och bli "försörjnings skyldig" för henne.
HALLÅ! Femtitalet ringde och ville ha tillbaka sin genus syn! Jag blir kokande förbannad. Är jag inte längre en egen individ om jag väljer att bo tillsammans med den person jag älskar? Blir jag automatiskt ett husdjur istället för medmänniska när jag är sjukskriven? Är det meningen att min psykiska hälsa ska må bra av att leva i en beroende situation? Är det konstruktivt att jag ska behöva be om veckopeng för sjukhusbesök och, gud förbjude, mina egna intressen? Är det rättvist att min sambo ska behöva avbryta ditt sparande för att ta hand om mig?
Behöver jag påpeka att jag inte tänker gå med på den här konstellationen utan då hellre förblir särbo. Trots att min psykiska hälsa skulle lyftas avsevärt av att få påbörja det liv som jag vill leva från och med nu. Livet får vänta. Tack så mycket socialtjänsten!!!

Produktivitet...

2009-04-21T22:19:00.004+02:00

"Pika-pi-pika-pika-chuuu!" Pyssel

DREGGEL

2009-04-17T09:22:00.001+02:00

Jag och Offe har börjar plöjt igenom hans moders alla (då menar jag alla) Beck filmer. Det roligaste är att vi är ungefär lika barnsligt förtjusta (läs: kåta) i Gunvald Larsson. Min våta dröm för tillfället är en mjukporrfilm med Gunvald & Lisbeth Salander.
Visste ni att min pojkvän var min våtaflickdröm i ungefär tre år innan jag satte klorna i honom? Ni vet hur det är när mantrat går "han är för perfect (läs: snygg, rolig, ödmjuk & intressant) för mig". Sedan var han ju även förbjuden frukt av andra anledningar, ni vet vänners före detta kärlekar och sånt där.
Så en kväll i slutet av förra året tyckte jag att det var extra kyligt och ensamt där hemma och alkohol hade självklart intagits och gjorde mig lite modigare än vanligt så jag tyckte att det är väll i alla fall värt ett försök.
Jag slog ölen i bordet och sa med påhittat självförtroende "jag har alltid tyckte att du är så jävla snygg" och den snyggaste människan i världen säger "det har jag alltid tyckt om dig också". Då sa jag "sluta ljug annars slår jag dig på käften!" Nej det sa jag ju självklart inte, men jag tänkte det i förbi farten samtidigt som jag lutade mig fram och kysste hans stora, mjuka, stutsiga läppar som var lika kyssvänliga som jag fantiserat ihop att de var. End of love story.

Nej tack, jag ställer in.

2009-04-16T08:49:00.002+02:00

Helvetes jävla skit det snöar igen trots att det nyss blivit vår och kommit vitsippor utanför affektiva enheten. Nu vill jag inte ta mig någonstans och ändå ska jag både till ungdomsmottagningen och psyk idag. Jag vill avboka avboka avboka! Men det får man väll inte göra bara för vädret. Det vore väll lite barnsligt och impulsivt antar jag. Också har jag mens. Roligt att ha någon upp i puppan på en då? Svaret är; nej. Inte min dag. Avboka avboka avboka.

Ibland är det nyttigt att gräla.

2009-04-11T10:18:00.000+02:00

I helgen inträffade mitt och Woffsens första riktiga gräl om man bortser från då jag var psyk och skrev kom och hjälp mig sms och Woffsen svarade att han var trött, skulle jobba och inte orkade "rädda" mig just då. Varpå mitt svar på tal var "Tack för ingenting!!!".
Jag betedde mig med andra ord som en mycket smart,förstående och trevlig person, eller hur? Sedan fick jag klara mig utan honom tills jag "började bete mig" det tyckte jag var ett smart drag av honom. Jag är till min skam för duktig på att köra med folk som är för lätta att bli körda med. Jag är som en tvååring när det gäller att testa gränser. Vårt förhållande hade nog inte alls funkat så bra som det gör om han inte hade satt ner foten redan i början.
I helgen var iallafall första gången som det var han och inte jag själv som gjorde mig ledsen&arg. Mer detaljer än så bjuder jag inte på för det är inte relevant. Vi löste det i allafall lagom snyggt efter en rätt osnygg tidsperiod men allt blev till sist frid och fröjd. Ibland måste man bara få skrika, grina och smälla lite i dörrar (jag smällde minnsan inte i några dörrar) hur mycket man än älskar varandra. Känns skönt att veta att vi kan klara av en liten kris eftersom jag vet att jag tenderar att krisa. Det är nyttigt att bråka ibland.

På måndag ska vi göra någonting roligt som har med våran framtid att göra.
Jag skvallrar om det går bra, annars säger jag ingenting. *är hemliga tjejen*

Vad jag egentligen känner och tänker.

2009-04-08T08:49:00.004+02:00

Ibland undrar jag vad jag ska ha den här bloggen till egentligen. Det började som en personlig blogg där tankar och känslor var i fokus men där fanns också en hel del vardags berättelser. Om fika med vänner, fester och kärlekstrassel.
Strax efter att jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning blev jag nyfiken på det här nya som tydligen var en bit av mig. Jag läste bok efter bok på ämnet och googlade som en vettvillig. Bloggen kom då mest att handla om vad borderline är och hur jag fungerar med störningen som alltid stör.
Nu för tiden tycker jag att det är jobbigt att skriva om annat än psykisk ohälsa och psykiatri. Mina tankar och känslor finns fortfarande kvar men i ett borderline-perspektiv. Tvångsmässigheten i mig känner att den vill hålla fokus. Att det borde/måste finnas en riktlinje.
I DBTs manual står det skrivet stycke efter stycke att vi ska försöka ta bort så många borden och måsten ur våra liv som vi kan. Då menas självklart de måsten och borden som vi lätt och utan grund sätter upp för oss själva. "Jag måste göra denhär människan till lags vad det än innebär", "Jag borde klara allt minst lika bra som alla andra", "En duktig person skulle ha gjort si och så", "Jag måste alltid vara en duktig person, helst den bästa".
Med det sagt vill jag meddela att jag tänker släppa in Linn mer i bloggen och inte bara ge utrymme åt borderline-Linn. Linn som umågs med vänner, har alldeles egna äventyr och missöden som inte alls är sjukdomsrelaterade. Som de flesta jag känner med allehanda psykiatriska diagnoser skulle ha sagt; "Jag är så mycket mer än min diagnos". Hoppas att ingen läsare misstycker.

Vill inte, vill inte, bryr mig inte.

2009-04-07T09:10:00.004+02:00

Jag vill inte skriva just nu. Jag har ju ingenting att skriva om. Det händer inget roligt det händer inget tråkigt. Förutom att jag har haft svamp i fettan och det var en riktigt tråkig grej, men heeelt naturligt så inte ska vi skämmas för det.
Bara för att jag har skrivit det här antiskriva inlägget just nu kommer poletten säkert ramla ner och jag kommer vilja skriva sidovis med text redan i kväll. Då tänker jag fan trotsa för det är jag som bestämmer inte impulserna. Det gäller ju att lägga kraft där det inte behövs, eller inte. Går säkert åt skogen.
Jag är fruktansvärt oengagerad just nu kan jag ju tilllägga. I mig själv, i terapi, i vänner och bekanta. Jag är en humla, lunkar på och gör just ingenting, men stör du mig då jävlar!
Dagens plus är att i hela långhelgen ska Woffsen bo här med sin dator och vi ska spela och mysa. Jag ska vara riktigt go och glad och snäll med honom hela helgen. Går säkert åt skogen.

Engagera mig!!!

April, april din dumma sill.

2009-04-01T12:00:00.002+02:00

Det är första april och jag vill luras. Vill ljuga tills tungan blir svart. Måste klura ut någonting fenomenalt innan dagen är slut. Förmodligen misslyckas jag för jag är så sjukt fantasilös idag.
Lurade Woffsen så han blev alldeles snopen häromdagen. Berättade att jag hade kyss en annan man. Egentligen var det faktiskt sant, jag glömde bara att berätta om den lilla detaljen att mannen i fråga snart ska fylla 2 år. Jag är en elak flickvän

Någon som har något bra lureri på lur?

Tillbaka till skolbänken.

2009-03-31T11:47:00.002+02:00

Den 20 april ska undertecknad vara duktig och börja plugga igen. Börjar på komvux i en grupp som är anpassad för personer med psykisk ohälsa. Det betyder att jag kommer kunna studera på en nivå som passar just mig och själv bestämma min studietakt. Ett annat plus är att få läsa i en liten grupp där alla har liknande problem, alltså förståelse.
De ämnen som erbjuds i den här flexibla studieformen är grundämnena från högstadiet och gymnasiet. Jag kommer att börja läsa Samhälle A parallellt med studieteknik och senare Engelska B då samhällen är avklarad. Efter det ska jag förhoppningsvis känna mig redo att fortsätta läsa de övriga 250 poängen på vanliga komvux. Kommer då forfarande ha stöd från Minerva och Samrehab.
Jag är pepp och känner mig duktig, duktig & duktig. Det ända jag måste fixa nu är att boka om min återkommande tid med Kenneth på torsdagar eftersom den kommer mitt i en av mina två veckliga samhällslektioner. Det ska nog inte vara något problem att rucka den tiden en timme fram eller tillbaka hoppas jag.

Om det egna jaget.

2009-03-29T10:34:00.001+02:00

"Uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla"

/De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV

Känner att det är dags att gnugga hörnen på ytterligare ett av de 9 kriterierna för emotionellt instabil personlighetsstörning aka borderline. Den här gången är det nr tre om sin egen identitet i listan som bli skärskådat.
Jag känner väldigt ofta när jag talar och använder mitt minspråk att jag använder andra människor sätt att uttrycka mig. Jag apar omedvetet efter kroppsspråk, dialekter och andra olikheter som gör skiljer vara uttryckssätt åt. Ibland märker jag inte dessa skiftningar men ibland hör jag skillnaden på min röst, nej snarare på mitt språk. Jag formar och använder orden annorlunda vad jag brukar och istället likt någon annan.
Detta händer oftast i nya grupper och även med vänner man inte känt särskilt länge. Speciellt om det är personer jag verkligen vill bli accepterad av. Jag läser av människor väldigt mycket i början då jag ofta inte är så pratig i starten själv. Efter en tid får jag en känsla av den personen. En väldigt stark känsla som vanligt för mig när det gäller känslor. Det är då det händer.
Jag tror att jag känner mig tryggare då jag är med en människa och liknar den människan. Jag är inte trygg med mig själv och har svårt att lita på att människor skulle tycka om mig som jag är. Är människan jag är med någon jag tycker om, eller kanske inte tycker om men inspireras/imponeras av känner jag mig bättre och starkare om jag liknar den. Tryggare eftersom att jag tycker om dennes personlighet känns det på mitt sett logiskt att jag också borde bli omtyckt om jag liknar den personen.
Ibland händer det också att jag hamnar i roller av folk som jag vet att den jag umgås med tycker om. När jag är med Woffsen märker jag t.ex. att jag vid vissa tillfällen låter och beter mig som hans mamma. Förmodligen för att jag vet att hon är husguden i familjen och älskad över allt och alla. Jag antar att jag därför omedvetet känner att jag kan vara trygg i att bli omtykt om jag "är" någon som redan är det. Detta försöker jag dock jobba aktivt emot då jag vill visa det lilla "mig själv" som jag trots allt har för honom.
Ibland blir känslan av en person i mitt system blir så stark att jag känner med personen. Jag känner var den kommer ifrån vad den vill och varför. Ibland känner jag också att en del av mig vill hålla med, även fast det är skilt från "mina egna" åsikter. Jag kommer i konflikt med mig själv. Vad nu "mig själv" kan vara. Får återkomma när jag hittat det.

Glasögonorm.

2009-03-28T09:02:00.007+01:00

Beställde i veckan hem 6 par glasögon bågar för att i lugn och ro prova hemma innan jag bestämmer mig för vilka jag ska välja. Redan första kvällen lyckades jag utesluta hälften av dem men sedan dess har jag känt mig rätt låst. Beslutsångest i alla ära i vanlig ordning.
Jag tror att jag har ett par favoriter men känslan för dem svajar fortfarande så jag tänkte be er läsare om lite hjälp. Lägger upp bilder på alla glasögonen här i inlägget. Klicka på bilderna nedan för att se hela ansiktsbilder. Jag lägger också in en omröstning spalten till höger. På måndag morgon ska beslutet vara taget för då ska bågarna skickas tillbaka.
Tänker inte påverka eran röstning genom att berätta vilka mina favoriter just nu är. Ni får välja dom just ni tycker är snyggast och vilka som ni tycker passar min nuna bäst. Tack på förhand.

Par 1

Par 2

Par 3

Borta bra men hemma bäst.

2009-03-23T10:16:00.010+01:00

Nu är jag hemkommen från Jämtlandstrippen som blev över förväntan. Elda själva slapp vi eftersom det var så pass varmt att elelementen räckte till och solen sken förjämnan. Uppe i ottan och tidigt i säng. Skönt utmattade av alla intryck och överdosen av friskluft.
Jag var glad, kär och lycklig hela tiden så frågan är vad vi ägnade oss åt mest. Att vräka i oss god mat (läs mozarellapaj och kräftstjärtssoppa) eller bara gapflappa hysteriskt. 2 kg tyngre säger vågen. Det väger dock inte så tungt efter en sånhär superhelg.

Vårat hem för helgen.

Woffsens fasters vackra hus.

Gurkan med snyggrumpan.

Mysiga Saba.

Världens bästa pojkvän med världens bästa flickvän.

Fjäll.

Upp, upp och iväg.

2009-03-20T07:20:00.005+01:00

För er som missat det så försvinner jag upp till Jämtland över helgen. Jag & Woffsen var sugna på lite omväxling så destinationen blir en stuga en bit utanför Östersund som vi får värma själva med ved. Förhoppningsvis får vi hjälp med det av våra grannar över helgen aka Woffsens faster med familj. Jag är nämligen urusel på att hålla brasor vid liv.
Tar med kameran för en gång skulle så jag kanske bjuder på någon bild från helgen i veckan. Alla bilderna kommer också hamna uppe på bilddagboken. Så är ni intresserade av dem kan ni kika in där i slutet av nästa vecka.
Nu ska jag packa ihop det sista och fylla magen med frukost. Ni får stå ut och klara er utan mig över veckoslutet. Gråt inte ögonen ur er.

Diagnos okänd.

2009-03-18T09:23:00.003+01:00

Idag ska vi prata mage, tarm och bajs. Drick&ät med andra ord upp innan du fortsätter. Min mage löper amok. Har alltid haft en känslig mage som inte tål lök och mediciner. Kryddig mat har däremot alltid fungerat, och gör det fortfarande.
Har den senaste månaden haft buksmärtsanfall (lika otrevlig som det låter) 3 gånger. De två första gångerna hade jag vid båda tillfällena tagit en alvedon eftersom jag haft huvudverk. Vaknar svettig mitt i natten med en knip som inte går att beskriva. Knipet vandrar omkring obegripligt i magen. Vid det andra anfallet föll det sig dock nere i magen till höger tillsammans med feber så både jag och Woffsens sjuksköterske mor misstänkte blindtarmen och höll koll på hur värken betedde sig hela dagen. Den var molande och försvann och kom med någon timmes mellanrum hela dagen. Nästa dag var den bortblåst. Ungefär likadant såg det första anfallet ut. Feber och lösmage som senare övergår till hård är återkommande faktorer.
Vaknade i morse med samma verk igen. Jag vill bara krypa fram och gråta i 15-30 minuter då magen trycker och pressar, just idag nedåt mot bäckenet. Sedan släpper verken lika fort som den kommit och svetten rinner av mig. Känner mig fortfarande febrig och en hastig rörelse kan sätta igång verken igen när som helst. Ibland behöver jag inte ens röra mig. Får springa på toaletten stup i kvarten.
Det är ingen med medicinsk utbildning som sitter och läser det här som kan tipsa mig om vilken väg jag kan gå, vart jag ska söka, vem jag ska ringa? Blir inte klokare av all information som finns på internet heller, tycker inte att något stämmer ordentligt. Det är ju den här buksmärtan som ledde till att jag fick göra tester för akut porfyri, har inte fått något ordentligt svar på det testerna ännu trots att det snart gått en månad. Sjuksköterskan som jag pratade med när jag ringde till vårdcentralen för att tjata sa dock att siffrorna på papperet såg bra ut jämfört med referenstalen vilken hon antog betydde att allt var frid och fröjd. Hjälp mig.

Can´t say no to you.

2009-03-16T10:52:00.003+01:00

Har varit hemma hos Woffsen största delen av helgen. Förutom under lördagens födelsedagsfest till Sambons ära. Det är trevligt hemma hos honom men det är slitsamt att inte kunna duscha när man vill och att inte ha sina egna saker till hands.
Känner mig också lätt instängd eftersom jag får någon form av socialfobi när hans familj också är hemma. Får hjärtklappning på väg till toaletten eftersom jag måste springa förbi vardagsrummet där Woffsens mamma och hennes karl sitter i soffan. Dom är samtliga hur trevliga som helst, det känns bara så fel att springa runt och "ta för dig" i deras hem.
Idag hade jag då tänkt vila upp mig, bara vara hemma och slappna av. På vägen hem i morse ändras dock dessa planer på Woffsen frågar om jag ville följa med honom hem ikväll igen. Jag kan inte säga nej till honom för i huvudet stormat tankar på hur ledsen jag blir när jag blir avspisad och på att det är lika bäst att passa på för annars kommer jag kanske ångra mig när jag sitter här ensam ikväll.
Det är absolut inte så att jag inte vill umgås med honom. Jag vill vara med honom hela tiden och saknar honom så fort jag inte sitter i hans knä, i stort sett. Det känns bara så jobbigt att aldrig få ordentligt med "hemma tid". Ensam tid skiter jag fullständigt i. Det där med att ha space har aldrig varit min grej.
Längtar tills allt är klart med älsklingens fastanställning så vi kan börja leta efter vår alldeles egna lägenhet där vi båda kan ta för oss hur mycket vi vill. Har börjar kika lite i annonser och jämföra priser både två. Det kommer bli hur bra som helst och mycket snart. Så jag står ut så länge & åker hem till Woffsen igen.

Drömtjej med drömläge.

2009-03-14T17:33:00.005+01:00

Mötet hos Minerva gick jätte bra och fort. Fick berätta vilka problem jag har, vad jag skulle vilja göra i framtiden och vad jag kunde tänka mig att göra just nu. Jag sa att jag väldigt gärna ville ha praktik på en förskola men också att jag skulle vilja läsa upp mina betyg till gymnasiekompetens för att få ett problem ur världen.
Som det lät på henne så gick det att ordna genom att jag läser ett ämne i taget i min egen takt på komvux parallellt med praktik. Drömläge tycker jag. Nästa steg i planeringen blir ett nytt möte till veckan då min handledare också ska bjuda in minervagruppens länk till komvux som kan svara på mina frågor och hjälpa mig att bestämma mer exakt vilka ämnen jag ska köra och i vilken ordning.

X0Xo från er drömtjej.
Nu ska jag gå och dricka öl.

Ge mig ramar och ha möjliga förväntningar.

2009-03-13T08:08:00.004+01:00

Idag klockan elvanollnoll ska jag på intervju och inskrivning hos Minervagruppen. Är nervös för att jag ska glömma bort viktiga detaljer eller omedvetet stryka över problem som egentligen är stora som stormvågor bara för att inte "vara till besvär" och bete mig som en "duktig flicka" som vanligt.
Gick igenom det mesta med Kenneth igår. För att få en bild av vad som är viktigt att få fram hela bilden och inte fastna i detaljer som jag alltför ofta gör. Vi satte ord på det flesta problemen så nu känner jag mig mycket mer trygg & redo än jag annars skulle ha gjort. Kändes så sjukt bra att få släppa på nervositeten så jag började stört gråta efter mötet. Inte av sorg, inte av lycka heller. Jag grät för att kroppen kändes så avslappnad och skön att det gick så lätt att bara låta tårarna droppa.
Det viktigaste stödet jag kommer behöva från den kontakt jag får ifrån Minerva är att medling mellan mig och den arbetsplats/studieplats jag får så att deras förväntningar matchar min förmåga. Annars kommer "duktiga flickan" i mig göra allt för att leva upp till allas förväntningar även om det blir omöjligt för mig i längden. För skulle jag själv stå och berätta för en arbetsgivare att "Vissa dagar orkar jag bara inte ta mig utanför dörren, ibland kommer jag inte ens upp ur sängen" och hans förväntningar skulle ha varit annorlunda skulle det kännas lika illa som om jag utan att ha informerat honom skulle stappla in halv 3 på eftermiddagen. För vilken väg man än väljer så bryter jag personens förväntningar. Skulle han säga emot något i stil med "Det är väll bara att rycka upp sig", som svenska män av någon anledning gärna säger, skulle det nog förmodligen resultera i ett mental breakdown och i att jag aldrig skulle orka återvända till platsen igen. "I am fragile, I am hopeless, I´m not perfect. But I am free." Maria Mena mitt i allt ihop.
Förväntningarna på mig måste alltså ligga nere på min nivå så jag utan problem (läs, panikångest & konstant stress) kan leva upp till dem. Jag vill inte heller ha det för slappt, då slackar jag lätt efter. Jag vill ha strikta ramar som jag kan känna mig trygg i. Ramar som tydligt visar vad som förväntas av mig och som jag vet att jag kan klara av. Jag kan inte ha arbetstider eller lektioner innan klockan 11. Vissa dagar skulle jag visserligen kunna börja tidigt på morgonen men eftersom jag inte vet vilka dagar det är vill jag hellre kunna känna mig lugn och trygg de dagar det inte är pigg som en fågel. Tidiga mornar får jag använda till något annat. I lägenheten finns det alltid något att ta reda på. Jag vill ha så nära till arbetsplatsen som möjligt så jag kan promenera nu när sommaren förhoppningsvis är påväg. En promenad i solen i början av dagen kan vända på den mest usla morgon. Annars har jag inte så mycket krav på hur praktiken eller studierna ska se ut. Jag vill bara veta att jag kan uppfylla det som förväntas av mig och inte ha några missförstånd som jag själv kommer behöva stå och förklara mig när det handlar om någonting jag inte kan påverka. Kan ju undra om det är för mycket begärt?

HAHAHAHA!

2009-03-11T23:01:00.005+01:00

Jag sitter och dricker öl på mitt håll. Älskade älskade dricker öl på sitt håll. Jag tror hela tiden att han somnat och glömt bort att telefonkyssa mig godnatt innan jag kryper ner i sängen. Jag skickar skämtsamma sms i stil med "du snackar väll inte skit om din instabila flickvän, för då kommer hon plåga dig" med en skämtsamt "hihi" för att avrunda.
Jag menar det dock pinsamt nog, vartenda ord. Jag tycker det är pinsamt redan nu. Jag kommer tycka att det är desto mer pinsamt i morgon. Jag skulle aldrig plåga honom medvetet såklart, men jag vet att "paranoian (jag vill inte kalla det så, men det är vad det är) kommer hålla sig kvar. Till trots all logik biter den sig fast. Hur mycket jag själv än skrattar år det.
Det svåraste i världen är att hålla sig vaken när vett och sans går i ide. Ge mig koffeintabletter för själen. Nu på en gång innan jag gör dagen, livet, stunden sur för någon som jag inte vill göra något illa alls. En smula självdistans till det, tack!

Lycklig som jag bara är med honom.

2009-03-08T20:01:00.006+01:00

Igår var den absolut bästa dagen på länge. Älskade Woffsen behövde en ny vårjacka så vi tog oss ner på stan. Eftersom älsklingen hatar att gå i affärer antog jag att vi därefter skulle skynda oss hemåt igen, men så var inte fallet. Istället vänder han sig till mig och undrar "vart ska va gå nu?".
Jag blir först lite förvirrad och lamslagen och har svårt att komma på någonting alls och försöker komma på någon butik som även han skulle uppskatta. Butikbesök efter butikbesök upprepar han frågan "vart ska vi gå nu?". Jag blir mer och mer avslappnad och nästan euforisk och springer i favoritbutik efter favoritbutik. Varje gång vi kommer ut dyker frågan upp igen.Tillslut jag inte längre komma på fler affärer och då föreslår han en liten fika på ett mysigt café eftersom han blivit sugen på kaffe. När jag druckit ur mitt chaite och tror att "nu är vi väll ändå på väg hem" ler han och ställer samma fråga ännu en gång. Jag är helt urmjölkad ut shopping synvinkel, men föreslår ett besök på stadens museum, som jag tror ska bli avspisat men icke sa "Nicke". Min karl är minsann med på allt idag. Efter museum rundan bestämmer vi oss för att hyra en film innan vi ska gå hem. Vi väljer ut filmer och godis och går ut från videoteket och börjar vandra mot busshållplatsen. Trodde jag. Halvvägs framme griper Woffsen tag i min arm och drar in mig i dörröppningen på en av mina favorit restauranger som jag har tjatat om i veckor. Det visar sig att anledningen till att han dragit ut på shoppandet är för att hålla oss ute till middagstid för att kunna bjuda mig på godmiddag.Jag blir lyrisk, fnissar och vill inte göra någonting annat än att hålla handen och skina med ögonen. Han gör detsamma. Mätta i magen tassar vi sedan genom snöyran till bussen som ska ta oss hem. Väl hemma roar vi oss med att värma oss varma på varandra mellan fluffiga kuddar och somnar så nära om bara vi kan. Lycklig som jag bara är med honom.

Grattis på kvinnodagen i förskott till mig.
Grattis på kvinnodagen till alla er idag.

DBT-gruppterapi = DBT-studiecirkel

2009-03-06T11:04:00.007+01:00

Jag är helt insnöad på DBT-gruppen. Som vanligt blir jag besatt av ett "intresse" åt gången och kan inte ägna mig åt någonting annat tills det svalnat. Tänker och pratar inte om någonting annat just nu. Nära och kära tycker nog dock att det är en välkommet avbrott i bitterheten. Allting känns så väldans positivt.
En sak som jag oroat mig för inför gruppstarten är att det skulle kännas alldeles för intimt för min smak. Jag är i allmänhet inte särskilt intim om mina känslor och tankar öga mot öga med människor. Jag har ingenting emot att folk vet hur jag fungerar känslomässigt, då skulle jag inte skriva blogg. Jag tycker bara inte om att använda varken mun, kropp eller ögonkontakt för att förmedla det. Känner mig också illa till mods om jag känner att andra människor pratar alldeles för intimt om sig själva.
Mitt skräckscenario var alltså att vi skulle sitta där så nära intill varandra att vi blev svettiga av varandras andetag och "öppna upp oss". Att gruppledarna skulle pusha och dra och försöka slita ur mig mitt allra innersta inför främmande människor. Att dessa i sin tur också helt ogenerat (ogenerade människor skrämmer mig) skulle dela med sig av sina allra mörkaste hemligheter inför mig. Att jag då ska sitta och nicka förstående när det egentligen kryper i hela kroppen kändes omöligt.
Till min stora glädje förklarade dock gruppledaren (som jag redan glömt namnet på, lika så alla deltagarna) att färdighetsgruppen inte kommer fungera som någon terapi. Utan mer som en plats där vi kan lära oss om, diskutera och träna på att hantera känslor & relationer. Som jag förstod det skulle vi mer se på gruppterapin som en kurs eller en studiecirkel. Jag som älskar studiecirklar & diskussions grupper kände mig med ens betydligt mycket tryggare, nästan på gränsen till "hemma".
Nog tror jag att det ändå någon gång kan dyka upp någonting som för mig känns skrämmande. Kanske jag till&med någon gång kommer känna behov av att dela med mig av någonting som egentligen känns alldeles för nära själv. I det sist nämnda fallet vet jag i alla fall nu att det kommer att vara helt mitt eget val och att jag kommer ha chansen att ta upp det på individualterapin istället om det känns bättre. Vad det gäller båda scenariorna så klarar jag av det mesta när det inte är allt för ofta. Upprepar mig själv igen "Allting känns så väldans positivt."

PS. Jämtlandsresan bliv uppskjuten tills den 20e.

Första mötet.

2009-03-05T09:18:00.008+01:00

Gruppterapin var inte ens i närheten av så farlig som jag hade tänkt mig. På vägen till affektiva enheten satt jag spyfärdig i sätet på bussen. Flackande med blicken över alla andra passagerare undrande om någon av dem var på väg dit jag var på väg och skulle dela det allra intimaste av mitt liv det kommande året. Ingen av mina med passagerare var dock i det lilla konferens rummet när jag steg in. Jag som haft vaken mardrömmar om en tät cirkel av stolar som känns obehagligt närgången blev glatt överaskad när jag klev in i något som påminde om en föreningslokal med tillhörande te och mjölk. Jag kände mig väldigt välkommen och fick en mer än tillräcklig dos av vänliga frågor och leenden från både brukare och gruppledaren. Så allt gick verkligen över förvänta. Känns jätte skönt eftersom första intrycket av saker är så väldigt viktiga för mig.
Det vara bara två andra gruppmedlemmar på träffen den här gången och en av de två tänkta ledarna, eftersom min Kenneth varit sjuk i två veckor. Det kändes skönt att det inte var så mycket folk där. Inte så många blickar och namn att hålla reda på och nervöst flacka i mellan för att inte ge någon mer än någon annan. Nästa vecka kommer det en till tjej men jag tror inte att det kommer stöka till det för mig heller. Jag är mest bara rädd att hon inte ska känna sig välkommen nu när hon inte varit med från början. Så det blir viktigt att le vänligt och glittra med ögonen mot henne nästa gång. Eftersom jag inte pratar så mycket är det mina bästa "vapen" i den typen av situationer. Det är viktigt för mig att jag gör allt för att det inte ska vara någon som känner sig obekväm som jag kan göra i sociala situationer. Om jag tror att någon gör det blir jag lika uppskrämd och rastlös som om det hade varit mig själv det handlat om. Så det blir stora glada miner på onsdag.

Fullt upp i grupp.

2009-03-03T16:48:00.003+01:00

Slappare än slappast har dagen varit. Fast det betyder dock inte att jag inte varit produktiv. Har illustrerat skiten ur mig och slängt ihop en ny blogglayout. Hoppas ni blir lika nöjda med den som jag är. Det är så löjligt enkelt och få saker gjorda som man dragit på i flera veckor när man egentligen skulle ha behövt gjort andra tråkigare saker.
Skulle egentligen ha packat idag eftersom darling tar med mig på tripp till jämtland på fredag. Vi ska träffa lite farssyskon och kusiner. Har tryckt ner lite kläder i en ryggsäck, men absolut inte packat tillräckligt. Får hetsa ihop lite saker innan älskling hämtar upp mig på torsdag. Jag har ju faktiskt haft annat för mig idag.
Annat för mig kommer jag ha imorgon också. (Vilket ni kanske förstod eftersom jag redan börjar stressa över helgen.) Ibland lyckas jag verkligen ha fullt upp hela tiden och ibland går jag görolös i veckor.
Imårgon ska jag för första gången gå i gruppterapi. Har du gått DBT individuellt i ungefär ett halvår nu och terapin går ju ut på att man ska arbeta både i grupp och med enskilda samtal. Är nervös som sjutton för hur det kommer kännas. Vad vi kommer göra, hur de andra gruppdeltagarna är, om jag kommer känna mig välkommen och en massa annat. Försöker att bara låta tiden gå och se hur det blir utan att hitta på för många förutfattade meningar. Även om det känns riktigt nervigt känns de ändå skönt att terapin nu kommer igång på "riktigt". Så att jag äntligen får börja se och känna vilka resultat de jobb man lägger ner ger. Det är är en väldigt liten grupp än så länge på 4-5 pers (vet inte om han räknade med mig då han sa att det skulle vara 4 tjejer) och två psykologer. Det ska nog gå bra dethär. Mantra: det ska gå bra!

Telefonterror.

2009-03-01T16:24:00.006+01:00

Det är nog svårt att förstå hur en ynka liten röstinspelning kan förstöra en hel dag. Hur man av att med gråten i halsen mötas av ett telefonsvar kan få en sådan fart ner i en ångestspiral att man hamnar lamslagen på golvet, med tårarna sprutande, kanske skrikandes.
Att en sådan banal sak som en batterilös telefon vid fel tidpunkt kan rycka undan det lilla fotfäste man har. Slänga en handlöst ner i djupa avgrunder där bara onda, luriga, självnedbrytande grubblerier studsar mellan klippväggarna.
Hur en upptagetton går från att vara ett sätt att signalera att man är upptagen med annat blir en varningssignal som hotar om att han inte längre älskar dig. Att du har gjort bort sig för sista gången. Att allt är över och det är ditt eget fel.
Även om du inte kan komma på något snedsteg du gjort så övertygas du om att du måste ha gjort något. Annars skulle ju hans telefon vara påslagen nu. Det som för några minuter sedan bara var en känslan biter sig fast och blir fakta. Nu är du ensam och övergiven.
Plötsligt får du svar. Han låter som vanligt, glad och som om allting är bra, allting är som det ska. Du tvivlar men faller sakta in i tryggheten. Som är sann, det är tvivlet som lurar dig. Trycket lättar från trumhinnorna och synfältet blir sakta bredare och skarpare igen. Välkommen tillbaka till verkligheten.

Det rullar på.

2009-02-26T13:37:00.004+01:00

Jag känner mig lekfull.

Jag har ett litet uppsving just nu. En hel del problem som har stuckit mig i ögonvrån ett tag har fallit på plats under veckan som gått.
Minervagruppen har ring och bett mig godkänna ett upphävande av tysnadsplikten mellan dem och mina kontakter innom psykiatrin för att kunna börja inskrivningen där. Känns skönt att verkligen känna att praktik/studier kommer närmare steg för steg. Istället för att bara veta att det är pågång och vänta i tystnad månad efter månad.
Jag har hängt en hel del på Timrå vårdcentral också och kissat i burkar för att utreda misstänkt akut porfyri. Har inte fått provsvaren ännu men det känns ändå skönt att min del är gjort. Svaret kommer nog vilken dag som helst. Är extra nyfiken på utfallet eftersom några av symtomen är sånt som jag haft problem med i hela mitt liv (som t.ex oro, depression, muskel&ledvärk och problem med urivvägen). Skulle jag ha porfyri skulle det alltså finnas en chans att bli av med besvären genom att behandla sjukdomen. Vi får se.

Bear with me.

2009-02-24T15:09:00.004+01:00

Jag har blivit impopulär. Detta uttalande begrundar jag i att jag från igår till idag har blivit av med hälften av mina bevakare till synes helt utan reson. Borta är de i alla fall och det är inte utan att jag med handen på hjärtat och tårar i ögonen sörjer bortfallet. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid för att undra över detta och kommit fram till följanse möjliga senarion.

Läsarna vill veta vad de får och ogillar ostabiliteten i mitt inläggs flöde. Då de ibland får minst ett inlägg om dagen och ibland blir utan över en vecka i streck. De senaste veckornas dåliga upptatering har varit droppen som fått bägaren att rinna över.
Eftersom jag bytt från att följa bloggar med hjälp av bloggers instrumentpanel till att prenumerera via bloglovin.com syns min ikon inte längre på deras lista över bloggintresserade. Detta har gjort dem stötta och de vill minnsan inte bevaka mig om inte jag bevakar dem.
De människor som är intresserade av bloggar på ämnet psykiskt sjukdom lider ofta själv av någon liknande åkomma och känner sig stötta över förra inläggets skämt om självskador. Kan tillägga att jag aldrig kommer kunna skriva PK och tror starkt på att man måste kunna skämta om allt för att övervinna det. I högsta grad om sig själv och sina egna problem.
En av mina favoritblogggare påpekade att även hon hade haft bortfall i bevakarantalet. Jag antar då att det finns en liten möjlighet att det är någonting på bloggers server som trasslar och att bevakarna så småningom kommer tillbaka.

Avslutar dethär mycket ointressanta inlägget med att til lägga att jag gör och tänker fortsätta göra allt jag kan för att ge er nya intressanta inlägg så ofta som möjligt. Ibland kommer bara inspirationen naturligt för mig, ibland inte. Det är speciellt svårt då jag känner mig deprimerad eller tvärtom är för upptagen med att vara uppspelt. Där till är jag drottningen av ytterligheter och hamnar oftast i någon av tidigare nämnda stämmningslägen.
Visst skulle jag kunna pressa ut mig ett och annat ointressant struntsnack, eller ljuga ihop någon historia då och då för att verka mer spännande...men... jag blir aldrig nöjd med inlägg jag bara skriver för skrivandes skull så även om jag skulle sätta mig ner och krysta fram någonting skulle jag förmodligen sällan eller aldrig publicera texterna. Så snälla, bear with me.
Angående punkt 3 kommer jag förmodligen aldrig bli vuxen och stram nog att sluta skämta om allt som skämtas kan om. Så är det anledningen till att ni inte står ut med mig och min blogg så tycker jag ni har gjort rätt val i att inte lägga ner med tid och energi på att läsa här. Torrbollar.

Den hemliga ingrediensen är blod.

2009-02-22T17:40:00.003+01:00

I helgen har jag haft en herre i huset och därefter agerat duktig hemmafru (självfallet med tillhörande hysteri, nog om det). Slängde på lördagskvällen ihop ett väldoftande storkok efter thailändsk smakpaljett. Det blev tillräckligt med fried rice för att räcka till både en romantiskt finmiddag med tända ljus för bara oss två och lunch lådor till den arbetande mannen inför arbetsveckan.
Dessvärre fick jag sedan ångest över att jag inte fick leva på 50talet och beundras för mina husfruliga egenskaper. Så jag skar upp mig själv in till benet för att lindra smärtan. Nej, nu ljög jag visst. Egentligen var det en synnerligen elak konservburk med böngroddar som bestämde sig för att attackera mig rakt in i pekfingret.
Utöver någon droppe blod i riset gick olyckan nästintill smärtfritt. Förutom en kortare period av panik från min sida innan stora starka männen följde mina avgrundsvrål in till köket för att plåstra om mig. Maten smakade i alla fall gudomligt.

Hjärtedag varje dag.

2009-02-17T10:18:00.006+01:00

Kom på såhär i efterhand att ni kanske undrade vad jag hade för mig på alla hjärtans dag eftersom alla andra bloggare sammanfattar det, eller så är ni fullkomligt ointresserade och uttröttade på ämnet av samma anledning.
I sanningens namn så gjorde jag ingenting, trots pojkvän och allt. Planen var att i gå och glo på lite bioduk men jag kände helt enkelt att jag inte orkade med något stoj bara för att det var en speciell utmärkning i almanackan. Jag ringde upp pojkvännen och bad honom sitta hemma hos en kompis och spela dataspel istället (inga ledsna miner där alltså ;P). Så vi firade alla hjärtans dag på varsitt håll med world of warcraft och någon öl.
Nu får ni inte tro att vi inte är kära&galna eller något sånt. Vi kom bara fram till att alla hjärtans dag är precis som alla andra dagar när man älskar varandra och att vi får ut mer glädje av att spara slantarna och använda dom någon dag då vi har viljan att göra något. Istället för när det känns som något man bara måste göra av tradition.
Jag börjar nästan tro att jag blivit något av en traditions hatare. Det har väll någonting att göra med att jag ska vara så alternativ hela tiden. Valentine's högtid ger mig helt enkelt bara samma meningslösa känsla som nyårsafton. Eftersom jag går på känslan spolar jag förväntningarna.

Avslutningsvis;
eftersom jag inte önskade er "Happy Valentine".
Glad hjärtedag på er alla, varje dag. <333

Visst gör det ont när knoppar brister.

2009-02-15T13:11:00.006+01:00

Jag har legat med ansiktet nedåt mot kudden i två dagar. Depressionsperiod igen, javisst. Den här gången tvekar jag inte och undrar över om sinnestillståndet är en biverkning av andra kroppsliga plågor. Nu har ingentinget slagit mig medvetslöst medveten igen. Jag känner igen hur det känns.
Dagarna innan blixten slog ner var jag nästan i extas, kreativiteten flödade och skratten hängde i luften istället för att sitta på tvären i halsen. Det var underbart även om det bara var för någon enstaka dag, egentligen inte mer än några tiotal timmar. Kontrasten är lamslående och förstärker känslan av tomhet.
Så nu är jag här, i stormens öga, åter igen. Jag vet att land inte är allt för långt borta men jag ser ingenting för stormvågorna som skymmer sikten. Har förhoppningar om att fastlandet bara är runt hörnet så jag satsar på att sakta men säkert rida ut stormen. Det tar nog några dagar, kanske några veckor, men sällan eller aldrig månader.
Jag undrar om kroppen känner att våren börjar närma sig. Psyk.G påpekade förra året omkring den här tiden att hon trodde att jag främst hade vår depressioner. Jag tyckte att det lät underligt med tanke på att våren är det första efterlängtade ljuset efter vintermörkret. Det är ju vinter deppresioner man hört talas om. Hon sa att det var mycket vanligt att kroppen gör sig psykiskt redo och tömmer ur slaskhinken för att riktigt kunna njuta av sommaren. Sedan citerade hon Karin Boyes "Ja visst gör det ont". Det kändes mycket passande då och känns mycket passande idag.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen."

Äntligen dags för praktik.

2009-02-13T11:34:00.006+01:00

Fick igår reda på att det äntligen är dags för mitt "inkrivningssamtal" hoss Minervagruppen som sysslar med arbetsinriktad rehabilitering för personer med psykisk ohälsa. Det här betyder för mig att jag kommer att få en sysselsättning som inte går ut på att pilla sig i naveln och vänta på att nära och kära ska komma hem från arbete/skola att sysselsätta mig med under dagarna.
10 timmars praktik i veckan har det pratas om, men jag hoppas på några fler timmar och att de ska gå och anpassa så att jag är ledig vissa dagar och jobbar minst 5timmar andra. Det känns så onödigt att ta sig till en arbetsplats och knappt hinna ta av sig ytterkläderna innan man slutar för dagen. Kanske att jag paralellt skulle kunna läsa upp 1eller2 ämnen på komvux eller liknande också. Det vore inte fyskam.
En annan förhoppning jag har är att få ha min praktik på någon förskola så nära där jag är bosatt som möjligt. Eftersom jag älskar barns raka och närvarande sätt som gör mig både trygg och inspirerad. Jag vet dock att dagis och liknande kan vara en väldigt stökig och högljud miljö, men jag tror inte att det kommer bli något problem. Stökighet utanför mitt huvud kan nog snarare hålla mig sysselsatt nog att komma bort från stökigheten innuti det.

No need to wish for good luck.
'Cause I already feel lucky.
But I wish for it anyway.
I wish everyday.

Upp och stå.

2009-02-09T12:23:00.004+01:00

Födelsedagsfirandet gick underbart bra. Mest tack vare alla underbara människor som firade vid min sida både på födelsedagen och på fylleslaget i helgen. Älskar er!
Dessvärre så blev jag som alltid då jag varit social helt utmattad efteråt. Så jag har sedan jag vaknade i lördags (utan bakfylla, tack gud, det var den bästa presenten) legat helt utslagen på rygg och glott på serier, film och på sin höjd slösurfat.
Det är skönt att bara kunna ta det lugnt och lägga latsidan till ibland. Har svårt att unna mig lugn och ro utan vidare men efter den här kalas helgen och den fullspäckade veckan före det tyckte jag att jag förtjänade det. Bäst av allt var nog att älsklingen var lika slut som mig så vi kunde ligga och dra oss hela helgen tillsammans.
Nu är det dock dags för en ny vecka lika full av sysslor som den föregående. Det kommer att gå bra jag känner mig utvilad och full laddad. Go for it.